ÅSIKT

Ta hiphop på allvar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Konstarten behandlas nonchalant och fördomsfullt

Foto: Försoffat, svt Sebbe Staxx i SVT:s morgon-tv. ”På tio minuter lyckades programledarna befästa och cementera fördomarna om hiphop som om de hade en checklista”, skriver Jack Hildén.

Att se Sebbe Staxx intervjuas i Gomorron Sveriges soffa (SVT 10 december) var ett plågsamt bevis på att det fortfarande verkar vara omöjligt att föra vissa kulturella samtal i breda sammanhang. Resultatet blir kontraproduktivt och parodiskt exotiserande. Rättare sagt, så fort den utfrågade inte är ”Mat-Paul” eller en välformulerad Jan Björklund, så finns ingen med förmåga att hantera samtalet.

Av två programledare fick Kartellenmedlemmen den klassiska ansvarsfrågan: Passar det verkligen att sjunga om våld när så många unga ser upp till dig? Och så har han tydligen suttit i fängelse också, det kunde man ju nästan gissa. På tio minuter lyckades programledarna befästa och cementera fördomarna som om de hade en checklista. Det, om något, är oansvarigt.

Självklart kan det inte vara lätt att leda så många samtal, direktsänt, fem dagar i veckan. Morgon-tv är inte platsen för djupdykning. Det är trevligt och pladdrigt, fine. Men det går inte heller att tänka att man gör Sebbe Staxx en tjänst enbart genom att låta honom medverka. Dagens kittlande inslag, som efter programmet får bjudtaxi hem till sig och förmodligen ett antal nya dödshot.

Genom att behandla en brännande fråga med nonchalans kunde jag se ett helt land framför mig som tittade på intervjun och skakade på huvudena vid müslin. Ja, man vet ju hur de är. För att mötet skulle erbjuda något bortom schablonen så behövde det tas på allvar. De som intervjuade hade behövt vara intresserade, i stället för att kolla igenom kvällstidningsrubriker.

På frågan om vad gruppen hade för förhoppning med låten Svarta duvor & vissna liljor, svarar Sebbe Staxx att de ville väcka debatt. Sen säger han att det har lyckats, eftersom han varit med i Kulturnyheterna och nu, här, nationell tv. Jag undrar om han verkligen menade det.

På bara några veckor har svensk hiphop blivit ett gulleämne att analysera på ett seriöst sätt. Det handlar inte bara om Kartellens låt, tack och lov. Utan också om hur mycket bra som finns. Det har varit dokumentärfilm om skivbolaget Red Line och när Kobra ägnade ett helt avsnitt åt svensk hiphop så påpekade de en viktig sak: Att genren ständigt förväntas svara på frågor om representation, den ska försvara sig och ta ställning. I mycket högre utsträckning än andra genrer, som bara får vara.

Mohammed Ryback, medlem i Mohammed Ali, tar upp detta i duons blogg på hemsidan Politism. Som exempel tar han Just D:s låt Tre gringos samt Magnus Ugglas rader om ”negerblod” i Dansar aldrig nykter. Den sortens rasism och generaliseringar får minsann passera obemärkt. Vi har till och med en statsminister som håller den senare artisten till sina favoriter.

Jag håller med Ryback om att bemötandet av hiphop är problematiskt. Men om jag fick önska något så vore det att Kartellens Svarta duvor & vissna liljor bedömdes efter Just D:s och Ugglas måttstock, inte tvärtom. Det vill säga att låtarna inte granskades på det sättet alls. Att de accepterades som olika uttryck. Uttryck som faktiskt finns i samhället, och som därmed har sitt konstnärliga existensberättigande.

För den som inte har hört Tre gringos, så handlar den om tre vita snubbar som lämnar Fridhemsplan för att besöka Rinkeby, där de har hittat en saxofon via en annons. Sen spatserar de runt i vita kläder och känner sig lost bland alla tokiga matställen och granskande ögon. Att kalla detta för exotisering är ingen överdrift, det är väl själva definitionen av exotisering. Samtidigt är det en ganska insiktsfull och uppriktig beskrivning av ett gäng som inte ”hör hemma” på platsen. Ett intressant perspektiv, med tanke på att rap ofta ägnar sig åt känslan av motsatsen.

Jag har bott i Husby i Stockholm och Bergsjön i Göteborg. Det är ingen uppoffring. Jag har alltid trivts men har verkligen ingen lust att romantisera erfarenheten, i något osmakligt försök att framhäva mig själv. Det borde inte ens vara värt att diskutera, men är uppenbarligen det med tanke på reaktionerna när jag nämner min adress. Husby, vågar man gå där om kvällen?

Personerna jag nämner det för; den medelklass jag själv tillhör men har svårt att relatera till. En absurd form av medelklass, Blondinbella-generationen. Bostadsrätt och kostym vid tjugo års ålder. När jag faktiskt blir misshandlad sker det vid Medborgarplatsen, Björns trädgård.

Men ändå. Det vore lögn att påstå att jag studsar fram på gatorna med samma självsäkerhet och känsla av tillhörighet i Bergsjön, som på Avenyn. Det är annorlunda. Det är bara att sätta sig på spårvagnen och åka från ändhållplats till ändhållplats för att få konkreta bevis på enorma klasskillnader.

Att hålla tyst om att förutsättningarna är radikalt annorlunda från plats till plats gynnar ingen. Det finns en tendens, vi kan kalla den PK, att blunda och hålla för öronen och upprepa att alla är lika. Jag har upplevt att jag sticker ut där jag bor, och en mer befriande anonymitet i innerstan. En anonymitet som är mig förunnad på grund av bakgrund och hudfärg.

Och det är bra att Just D har gjort en låt om den subjektiva upplevelsen, liksom det är bra att Kartellen gör sina låtar. Hur skulle alternativet se ut? Så fort det börjar talas om att sudda ut vissa förargligheter, så hänger hotet om ett fattigare kulturliv med.