ÅSIKT

Så flydde Snowden efter världsscoopet

KULTUR

Bara i Aftonbladet: Boken om jordens mest jagade man

Tidningskiosk i Hongkong efter Snowdens försvinnande. I boken ”Storebror ser dig” avslöjar Glenn Greenwald hur visselblåsaren gick under jorden framför näsan på världspressen.

Utdrag ur Storebror ser dig av Glenn Greenwald, Leopard förlag (2014).

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Översättning av Camilla Jacobsson och Emeli André.

Tio dagar i Hongkong

När jag kom till Snowdens hotellrum den femte dagen i Hongkong berättade han med detsamma att han hade en nyhet som var ”lite alarmerande”. Genom en internetuppkopplad säkerhetsanordning i huset där han hade bott med sin flickvän på Hawaii hade han upptäckt att två personer från NSA, en personalansvarig och en ”polis”, hade varit hemma hos dem och letat efter honom.

Snowden var nästan helt säker på att det innebar att de hade identifierat honom som källan till läckorna, men jag var skeptisk. ”Om de trodde att det var du som låg bakom det här skulle de skicka horder av FBI-agenter med en fullmakt och förmodligen en hel insatsstyrka, inte en ensam NSA-agent och en personalansvarig.” Jag trodde att det bara var en automatisk rutinkontroll som görs när en NSA-anställd försvinner i ett par veckor utan förklaring. Men Snowden trodde att de kanske avsiktligt höll låg profil för att inte dra till sig uppmärksamhet från media eller sätta igång ett försök att undanröja bevis.

Vad denna nyhet än innebar, så underströk den behovet att snabbt förbereda artikeln och videon där Snowden skulle träda fram som källan till avslöjandena. Vi ville absolut att världen skulle få höra om Snowden, hans handlingar och motiv från honom själv, inte genom en svartmålningskampanj som spreds av den amerikanska staten medan han var gömd eller satt i förvar och inte kunde tala för sig själv.

Vår plan var att publicera ytterligare två artiklar, en på fredagen och en på lördagen. På söndagen skulle vi släppa en lång artikel om Snowden, tillsammans med en videointervju och en text där han svarade på frågor som Ewen ställde.

Under de två senaste dygnen hade Laura gått igenom materialet från min första videointervju med Snowden, och kommit fram till att det var för detaljerat, omständligt och fragmenterat för att användas. Hon ville spela in en ny intervju med en gång och gav mig en lista med ett tjugotal specifika frågor som jag skulle ställa till honom. Jag lade till ett par egna och sedan riggade Laura upp sin kamera och gav oss instruktioner om var vi skulle sitta.

”Ähm, jag heter Ed Snowden”, inleds den nu legendariska filmen. ”Jag är 29 år. Jag jobbar för Booz Allen Hamilton som infrastrukturanalytiker för NSA på Hawaii.”

Lugnt, tydligt och rationellt svarade Snowden på varje fråga: Varför hade han bestämt sig för att offentliggöra de här dokumenten? Varför betydde det här så mycket för honom att han var beredd att offra sin frihet? Vilka var de mest betydelsefulla avslöjandena? Avslöjade dokumenten några kriminella eller olagliga handlingar? Vad trodde han skulle hända honom framöver?

När han lade fram exempel på olagliga och inkräktande övervakningsmetoder blev han mer engagerad och upprörd, men det var först när jag frågade om vilka återverkningar han förväntade sig som man kunde ana en viss nervositet. Han oroade sig för att staten skulle trakassera hans familj och hans flickvän. Han berättade att han skulle undvika att ta kontakt med dem, för att minimera risken, men han visste att han inte kunde skydda dem fullt ut. ”Det är det enda som håller mig vaken om nätterna, oron för vad som ska hända dem”, sa han med tårar i ögonen. Det var första gången jag hade sett honom ledsen.

◆ ◆ ◆ 

En lite lättare stämning som vi lyckats upprätthålla under de senaste dagarna ersattes av en kännbar nervositet: om mindre än 24 timmar skulle vi offentliggöra Snowdens identitet, vilket vi visste skulle förändra allt, inte minst för honom. Tillsammans hade vi alla tre upplevt en kort men exceptionellt intensiv och tillfredsställande period. Snart skulle en av oss, Snowden, försvinna ur gruppen, förmodligen för att sitta i fängelse under en längre tid – ett nedslående faktum som lagt sordin på stämningen ända från början, åtminstone för mig. Det var bara Snowden som inte verkade störas av det här. Nu smög sig en absurd galghumor in i vårt umgänge.

”Pax för underslafen på Gitmo”, skojade Snowden när han tänkte på sina framtidsutsikter. När vi pratade om framtida artiklar sa han saker som: ”Det där kommer att bli en åtalspunkt. Frågan är bara om det blir mot dig eller mot mig.” För det mesta höll han sig otroligt lugn. Till och med nu, när nedräkningen för hans tid i frihet hade börjat, gick han och lade sig halv elva, som han hade gjort varje kväll under min tid i Hongkong. Medan jag knappt kunde få mer än två timmars orolig sömn åt gången höll han en jämn dygnsrytm. ”Nu går jag och knyter mig”, sa han oberört varje kväll innan han drog sig tillbaka och sov lugnt i sju och en halv timme och verkade helt utvilad nästa dag.

När vi frågade Snowden hur han kunde sova så bra under omständigheterna sa han att han var helt tillfreds med vad han hade gjort, så nätterna var inga problem. ”Jag har förmodligen inte många dagar kvar med en skön kudde”, skojade han, ”så det är lika bra att passa på och njuta.”

◆ ◆ ◆ 

Söndagen den 9 juni, klockan två på eftermiddagen på den amerikanska östkusten, publicerade Guardian äntligen artikeln som avslöjade Edward Snowden för världen: ”Edward Snowden: Visselblåsaren bakom avslöjandena om NSA-övervakningen.” Artikeln redogjorde för Snowdens bakgrund, lade fram hans motiv och förkunnade att ”Snowden kommer att gå till historien som en av Amerikas mest inflytelserika visselblåsare, i sällskap med Daniel Ellsberg och Bradley Manning.” Vi citerade ett tidigt uttalande som Snowden hade gjort inför mig och Laura: ”Jag inser att jag kommer att få lida för mina handlingar […] Men jag är nöjd om de hemliga lagarnas förbund, den ojämlika amnesti och de övermäktiga krafter som styr världen jag älskar blir synliga, om så bara för ett ögonblick.”

Reaktionen på artikeln och videon var kraftigare än något jag sett förut. Ellsberg själv, som dagen efter uttalade sig i Guardian, förklarade att ”aldrig tidigare i amerikansk historia har det funnits en viktigare läcka än Edward Snowdens offentlig­görande av NSA-materialet – inte ens Pentagonpapperen för 40 år sedan”.

Bara under de första dagarna länkade hundratusentals människor till artikeln via Facebook. Nästan tre miljoner människor såg intervjun på Youtube. Många fler såg den på Guardians webbsida. Det överväldigande gensvaret präglades av chock och beundran inför Snowdens mod.

Laura, Snowden och jag följde reaktionerna på hans exponering tillsammans, medan jag överlade med två av Guardians mediestrateger om vilka tv-intervjuer jag skulle tacka ja till. Vi bestämde oss för Morning Joe på MSNBC, följt av NBC:s The Today Show – de två tidigaste morgonprogrammen, vilka skulle lägga grunden för hela dagens rapportering om Snowden.

Men klockan fem på morgonen, innan jag hade hunnit sätta igång med intervjuerna, blev vi avbrutna av ett samtal från en av mina läsare sedan länge, en person som bor i Hongkong och som jag hade kommunicerat med lite då och då under veckan. Han påpekade att hela världen snart skulle leta efter Snowden i Hongkong, och han sa att det var av yttersta vikt att Snowden hade tillgång till advokater med goda kontakter i staden. Han hade två utmärkta advokater specialiserade på mänskliga rättigheter som stod redo och var villiga att representera honom. Kunde de komma till mitt hotell med en gång, alla tre?

Vi kom överens om att vi skulle ses en stund senare, omkring klockan åtta. Sedan sov jag ett par timmar tills han ringde igen klockan sju, en timme tidigare än avtalat.

”Vi är redan här”, sa han, ”nere i lobbyn på ditt hotell. Jag har de två advokaterna med mig. Hela lobbyn är full av kameror och reportrar. Media letar efter Snowdens hotell och kommer snart att hitta det, och advokaterna säger att det är oerhört viktigt att de hinner fram till honom innan media hittar honom.”

Knappt vaken kastade jag på mig de kläder som låg närmast och snubblade fram till dörren. När jag öppnade den möttes jag av kamerablixtar. Medieuppbådet hade uppenbarligen mutat någon på hotellet och fått mitt rumsnummer. Två kvinnor presenterade sig som Hongkongbaserade reportrar för Wall Street Journal; andra, däribland en med en gigantisk kamera, kom från Associated Press.

De ropade sina frågor i munnen på varandra och bildade en rörlig halvcirkel omkring mig när jag gick till hissen. De knuffade sig in i hissen tillsammans med mig och ställde den ena frågan efter den andra, och på de flesta svarade jag kort och undvikande.

Nere i lobbyn anslöt sig en ny svärm av kameror och reportrar till gruppen. Jag försökte hitta min läsare och advokaterna men kunde inte röra mig någonstans utan att någon stod i vägen.

Det som särskilt oroade mig var att svärmen skulle följa efter mig och göra det omöjligt för advokaterna att ta sig till Snowden. Till slut bestämde jag mig för att hålla en improviserad presskonferens i lobbyn och svara på frågor så att reportrarna skulle försvinna sedan. Efter ungefär en kvart hade de flesta gått.

Till min stora lättnad sprang jag sedan på Gill Phillips, Guardians chefsjurist, som hade mellanlandat i Hongkong på vägen från Australien till London för att bistå mig och Ewen. Hon sa att hon ville undersöka de juridiska möjligheterna för Guardian att skydda Snowden. ”Det är väldigt viktigt för Alan att vi ger honom allt juridiskt stöd vi kan”, sa hon. Vi försökte prata mer men kunde inte eftersom det fortfarande fanns fler reportrar i närheten.

Till slut hittade jag min läsare, tillsammans med de två hongkongesiska advokaterna som han hade tagit med sig. Vi rådgjorde om hur vi skulle kunna prata utan att bli förföljda, och alla tog sin tillflykt till Gills rum. En handfull reportrar hängde fortfarande efter oss, men vi drog igen dörren mitt framför näsan på dem.

Vi gick rakt på sak. Advokaterna ville prata med Snowden med detsamma för att få hans formella tillstånd att företräda honom, och därefter kunde de börja agera på hans vägnar.

Gill tog sin telefon och försökte i vild panik kolla upp dessa två advokater, som vi aldrig hade träffat förr, innan vi lämnade över Snowden till dem. Hon kom fram till att det stämde att de var välkända och etablerade i människorätts- och asylsammanhang och verkade ha ganska goda politiska kontakter i Hongkong. Medan Gill vidtog dessa oförberedda försiktighetsåtgärder loggade jag in på chattjänsten. Både Snowden och Laura var online.

Laura, som nu bodde på samma hotell som Snowden, var säker på att det bara var en tidsfråga innan reportrarna hittade dem också. Snowden ville komma därifrån snabbt. Jag berättade för honom om advokaterna som var redo att åka till hans hotellrum. Snowden sa att de skulle hämta honom och föra honom i säkerhet. Det var, som han sa, ”dags för den delen av planen där jag vädjar till omvärlden om beskydd och rättvisa”.

”Men jag måste ta mig ut från hotellet utan att bli igenkänd av reportrar”, sa han. ”Annars kommer de bara att följa efter mig överallt.”

Jag berättade för advokaterna vad han hade sagt. ”Har han någon idé om hur han skulle kunna undvika det?” frågade en av dem.

Jag vidarebefordrade frågan till Snowden.

”Jag håller på att förändra mitt utseende”, sa han. Det stod klart att han hade tänkt på det här tidigare. ”Jag kan göra mig oigenkännlig.”

Då tyckte jag att det var dags för advokaterna att prata direkt med honom. Men innan de kunde göra det måste Snowden recitera en formell fras om att han härmed anlitade dem. Jag skickade frasen till Snowden och han skrev den och returnerade den. Sedan tog advokaterna över telefonen och började prata med Snowden.

Efter tio minuter sa advokaterna att de skulle åka över till Snowdens hotell omedelbart och möta honom när han försökte lämna hotellet obemärkt.

”Vad ska ni göra med honom sedan?” frågade jag.

Troligen skulle de ta honom till FN-kontoret i Hongkong och formellt anhålla om FN:s beskydd från den amerikanska staten i egenskap av asylsökande flykting. Eller, sa de, så skulle de försöka ordna ett ”gömställe”.

Men hur skulle advokaterna kunna lämna hotellet utan att bli förföljda? En möjlig lösning var att jag lämnade hotellrummet tillsammans med Gill och gick ner till lobbyn, för att locka reportrarna som fortfarande väntade utanför dörren att följa efter. Efter ett par minuter skulle advokaterna förhoppningsvis kunna lämna hotellet utan att bli sedda.

Knepet fungerade. Efter att Gill och jag hade stått och småpratat i en halvtimme i en galleria intill hotellet gick jag tillbaka upp till mitt rum, ringde en av advokaterna på hans mobiltelefon och väntade nervöst.

”Vi fick ut honom precis innan journalisterna invaderade våningsplanet”, sa han. ”Vi mötte honom på hotellet utanför rummet med alligatorn, sedan gick vi över en viadukt till gallerian bredvid och smet ut till en väntande bil. Han är här med oss nu.”

Vart skulle de föra honom?

”Det är säkrast att inte prata om det på telefon”, sa advokaten. ”Han är trygg för tillfället.”

Jag kände mig otroligt lättad över att Snowden var i goda händer, men vi visste att vi med stor sannolikhet aldrig skulle träffa honom igen – inte som en fri man i alla fall. Nästa gång vi såg honom, tänkte jag, skulle förmodligen vara på tv, klädd i orange fängelseoverall med handfängsel på sig, i en amerikansk domstol där han stod åtalad för spioneri.

När jag satt där och försökte smälta allt som hänt knackade det på dörren. Det var hotellchefen som meddelade mig att folk ringde oavbrutet och ville bli kopplade till mitt rum (jag hade bett hotellreceptionen att blockera alla samtal). Dessutom svämmade lobbyn över av reportrar, fotografer och kamerafolk som väntade på att jag skulle dyka upp.

”Om ni vill kan vi smyga ut er genom en hiss på baksidan, genom en utgång som ingen bevakar”, sa han. ”Och Guardians jurister har bokat in er på ett annat hotell under ett annat namn, om det är det ni önskar.”

Det här var uppenbart hans sätt att säga var snäll och lämna hotellet så att vi kan få lugn och ro här igen. Hur som helst var det en bra idé; jag ville fortsätta mitt arbete ostört, och hoppades fortfarande kunna hålla kontakt med Snowden. Så jag packade mina väskor, följde med hotellchefen ut till bakdörren, träffade Ewen som väntade i en taxi och checkade sedan in på ett nytt hotell som en av Guardians jurister.

Det första jag gjorde var att logga in på chatten, i hopp om att höra ifrån Snowden. Inom ett par minuter dök han upp.

”Allt är okej”, sa han. ”Jag är på ett gömställe nu. Men jag har ingen aning om hur säkert det är, eller hur länge jag ska stanna här. Uppkopplingen är inte särskilt pålitlig, så jag vet inte när eller hur ofta jag kommer att vara online.”

Det var uppenbart att han inte ville avslöja några detaljer om sitt gömställe och jag ville inte känna till några. Mina möjligheter att hjälpa honom att gömma sig var begränsade, det förstod jag. Han var nu officiellt världens mest eftersökta person och jagades av världens mäktigaste stat. USA hade redan krävt av Hongkong att han skulle gripas och överlämnas till amerikanska myndigheter.

Så vi pratade en kort stund, utan att säga så mycket, och uttryckte båda två en önskan om att kunna hålla kontakten. Jag sa åt honom att vara försiktig.

När jag kom till studion för att bli intervjuad för Morning Joe och The Today Show märkte jag med en gång att frågorna hade en helt annan ton än tidigare. I stället för att fokusera på mig som reporter föredrog programledarna att attackera en ny måltavla: en skuggfigur i Hongkong vid namn Edward Snowden. Många amerikanska journalister återgick till sina invanda roller som regeringslakejer. Storyn handlade inte längre om att reportrar hade avslöjat allvarliga missförhållanden inom NSA, utan om att en amerikan som arbetade för staten hade ”förrått” sin arbetsgivare, begått brott och sedan ”flytt till Kina”.

Mina intervjuer med de båda programledarna, Mika Brzezinski och Savannah Guthrie, var syrliga och hätska. Efter att inte ha sovit ordentligt på mer än en vecka tog mitt tålamod snabbt slut när den inlindade kritiken mot Snowden lyste igenom i deras frågor. Jag ansåg att journalister skulle hylla och inte svartmåla en person som hade gett oss en bättre inblick i statens aktiviteter än någon hade gjort på många år.

Efter ytterligare några dagar fyllda av intervjuer beslöt jag att det var dags att lämna Hongkong. Jag insåg att det inte fanns några möjligheter att träffa Snowden eller hjälpa honom längre, och vid det här laget var jag fullkomligt utmattad, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Det enda jag ville nu var att komma hem till Rio.

Jag funderade på att ta vägen om New York och stanna där en dag för att göra några intervjuer – bara för att visa att jag kunde och ville. Men en advokat avrådde mig från att göra det, med argumentet att det inte var särskilt smart att ta en sådan risk innan vi visste hur staten tänkte agera. ”Du har just offentliggjort den största nationella säkerhetsläckan i amerikansk historia och gått ut med ett minst sagt trotsigt budskap i tv”, sa han. ”Du bör nog vänta med att åka till USA tills vi vet hur justitiedepartementet tänker hantera det här.”

Jag höll inte med honom. Jag tyckte att det lät extremt osannolikt att Obamas regering skulle gripa en journalist mitt uppe i en så högprofilerad rapportering. Men jag var för utmattad för att bråka eller för att ta risken, så jag lät Guardian boka ett flyg till Rio med mellanlandning i Dubai, långt ifrån USA. Jag tyckte att jag hade gjort tillräckligt för ögonblicket.

Glenn Greenwald

Skrev boken i hemlighet

Journalisten Glenn Greenwald

I maj 2013, för exakt ett år ­sedan, träffade Guardian-journalisten Glenn Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras den då 29-årige datateknikern Edward Snowden på ett hotell i Hongkong. Det skulle bli inledningen till en av de största läckorna av hemligstämplat material i journalistikens historia.

Snowden kunde bevisa hur USA byggt ett gigantiskt nätverk för att övervaka nästan all global elektronisk kommunikation.

Det skulle också bli början till ett osannolikt år för Greenwald. Efter att nyheten publicerats tvingades Guardian att förstöra en dator med dokumenten av den brittiska säkerhetstjänsten GCHQ. I augusti greps hans sambo David Miranda på Heathrow i London, misstänkt för terrorism.

Nu släpper Greenwald boken om sitt år – No place to hide (”Storebror ser dig”) – samtidigt i 25 länder. Arbetet med boken har omgärdats av stort hemlighetsmakeri. Ingen kommunikation har skett elektroniskt. I boken publiceras 56 nya dokument. De handlar bland annat om NSA:s företagspartners, hur Ciscos routers buggats, ekonomiskt spionage, övervakning av flygplan samt mer om Facebook och samarbetet med andra länder.

Som enda tidning i Sverige får Aftonbladet publicera kapitlet ”Två veckor i Hong Kong” om hur de inledande kontakterna gick till.

I april belönades Snowdenavslöjandet med Pulitzerpriset. Snowden hävdade att det var en ”upprättelse”.

Läckte i protest mot spioneriet

Edward Joseph Snowden (född 21 juni 1983) är en ­datatekniker som tidigare ­jobbat för CIA i bland annat Genève, Schweiz.

Men det var under åren som anställd hos NSA:s underleverantörer Dell och Booz Allen Hamilton (2009–2013) som han kom över det material som i dag kallas Snowden-läckorna.

Enligt uppgifter sparade han de första dokumenten redan i april 2012. Han var en av cirka 1 000 medarbetare på NSA som hade administratör-status och kunde nå stora delar av datasystemet utan att lämna några spår.

Materialet utgör mellan 50 000 och 200 000 dokument. Det är fortfarande oklart hur många. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger hävdade i november 2013 att bara cirka en procent hittills har publicerats.

Enligt sig själv fattade Snowden beslutet att publicera materialet när James Clapper, chef för USA:s nationella säkerhet, den 12 mars 2013, under ed, ljög om NSA:s övervakning inför den amerikanska kongressen.

Trots att han ansåg att säkerhetstjänsten gjorde många bra saker tyckte han att övervakningen hade gått för långt. Allmänheten saknade helt insyn och det mesta kände inte ens amerikanska politiker till.

Den 14 juni 2013, ett par dagar efter det första avslöjandet, åtalades Snowden för spioneri. Sedan dess är han en jagad man.

Edward Snowden har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd i Ryssland mot löfte om att inte läcka fler dokument.

Han är bosatt på okänd adress i Ryssland men inte overksam. Han har i dag ett treårigt uppdrag som rektor på universitetet i Glasgow och sitter i styrelsen för Freedom of the Press Foundation.

Han har via länk gjort ett framträdande på South by South west-festivalen och hållit ett TED-föredrag om hur vanliga användare ska ”ta tillbaka” internet.