ÅSIKT

Hit kommer eliten på överklasskollo

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Inga enkla svar är tillåtna när de goda kreatörerna träffas på Tällberg Forum

1 av 2 | Foto: ALLVARSORD MELLAN RÖDA STUGOR Globaliseringen stod i fokus när stiftelsen Tällberg Foundation arrangerade det globala mötet Tällberg Forum förra veckan. Mötet samlade globala aktörer som diskuterade hur världen ska räddas – utan att förändra det rådande systemet.
Foto: Bo Ekman.

I den här världen – där organisationer, entreprenörer, storbolag, forskare och allehanda kreatörer träffas för att rädda världen – är inga enkla svar tillåtna. Både seminariernas rubriker och samtalens vindlingar är demonstrativt komplexa. Det blir så när inget får vara politiskt.

Regnet hamrar mot tältduken medan skyarna driver över Siljan och skymmer bergen bortom stränderna. Utsikten från byn är hisnande. Hit till Tällberg, nationalromantikens hjärta, har eliten alltid längtat. Så tidigt som under slutet av artonhundratalet cementerades bilden av det ursprungliga, autentiska Tällberg när överklassen och allmogen förenades i sin rädsla för framtiden. Konst och kapital gick redan då hand i hand i strävan efter tolkningsföreträde och moralisk överhöghet.

Tältmötena i Tällberg har pågått i ungefär denna form sedan 2005, men informella workshops har ägt rum här sedan 1981, då näringslivsprofilen och Volvo–ledaren Bo Ekman började bjuda in inflytelse- rika makthavare och opinionsbildare till sin sommarby. Nu är det ett välsmort maskineri, sponsrat och uppstyrt, interaktivt och detaljplanerat. 272 utvalda internationella gäster deltar i tre dagars seminarier och samtal under rubriken How on earth can we live together? Längst fram sitter kungen och lyssnar. Han brukar göra det tydligen.

Tällberg är som fenomen ett nästan övertydligt exempel på hur det ser ut när nya krafter mobiliserar i den postpolitiska världsordningen. Politiken har tappat räckvidd, avhänt sig makt och förminskat sina möjligheter samtidigt som internationella företag och organisationer kliver in i dess ställe. Ni vet, det handlar om den gamla vanliga globaliseringen.

Faktum är att just globaliseringen är årets tema i Tällberg. Det är angeläget eftersom det kanske är dags att fråga sig vad de här nya krafterna faktiskt lyckas med, alltså den här själv­utnämnda konstellationen av världsförbättrare. De som vill rädda världen enbart med hjälp av godhet. Inte med lagar, inte regler, inte beskattning, inte våldsmonopol, inte politik utan ofta bara en förhoppning om att positiva exempel och tankar med bärkraft ska förändra världen.

Helgen börjar med ett ganska intressant experiment. Stora skärmar omger deltagarna i tältet och på scenen tar en panel plats där varje deltagare representerar ett land. På skärmarna fladdrar information förbi; väder, börskurser, arbetslöshetssiffror, råvarupriser, fakta och statistik som visar hur allt hänger ihop. Att världen hänger ihop.

Panelen, och forumdeltagarna, ska ta ställning till två frågor: vapenförsäljning till Syriens rebeller och en global skatt på koldioxidutsläpp. Korta repliker faller, deltagarna dividerar och går till omröstning men länderna med vetorätt i FN blockerar åtgärderna. Som vanligt alltså, och följaktligen en rätt effektiv bild av hur tandlösa de internationella organen blivit när det kommer till att hantera de globala frågorna. Krig, klimat, konflikter, social och ekonomisk orättvisa, fördelning, internationell valutahandel, resursanvändning, råvaruexploatering – det finns många ärenden som inte längre går att göra något åt i nationella parlament, och där handling konsekvent blockeras av suveräna stater helt enkelt därför att de skulle missgynna handel och tillväxt på kort sikt.

Det här har varit Bo Ekmans käpphäst i många år. Åtskilliga artiklar på DN Debatt har det blivit. Många resonerar som han. Det är svårt att inte hålla med, det mesta tycks ju tyvärr gå åt fel håll och regeringarna världen över har uppenbara problem med att komma överens och driva igenom bilaterala åtgärder som faktiskt fungerar.

Slutsatsen, som är diskutabel minst sagt, är att lokala regeringar och hela samarbetsorganisationen FN har spelat ut sin roll. Det är som någon säger under programpunkten The sovereignty conundrum på fredagsmorgonen: ”Självständighet ger nationerna monopol på misslyckanden”. Höga tjänstemän, näringslivs­ledare, poeter, ambassadörer och forskare avlöser varandra på scenen och dömer ut den nuvarande världsordningen.

I slutändan är det extremt förvirrande. Man identifierar de verkliga makthavarna men vill inte ställa dem till svars. Man ställer de rätta frågorna men vill inte svara på dem.

Det är inga dumbommar som samlas i Tällberg. Under de dagar jag är där har jag ett stort antal extremt intressanta samtal. Det är också ovanligt lite struntprat. Ledningen för forumet tycks ha bestämt sig för att höja nivån på diskussionerna ett snäpp genom att föra dem på en abstrakt nivå där framgångshistorier skulle bli banala. De flesta anstränger sig verkligen för att framstå som smarta.

Jag pratar med en indisk kvinna som genom sitt arbete med kvinnovåld kommit in i finsalongerna, och med en amerikansk riskkapitalist vars moraliska samvete vaknade när det visade sig att hans lokala etniska restaurang varit nav i en traffickinghärva. Nu räddar han världen genom att starta läskfabriker där potentiella offer bor. Lönsamma dessutom. Jag pratar med en japansk forskare och äter middag med en poet som just lagt sista handen vid ett radikalt dokument om ”positiv ekonomi” som beställts av Frankrikes president.

Vi kommer alla bra överens, till en punkt. Jo, globaliseringen har medfört en rad bra saker, men framför allt har den gjort oss maktlösa. Våra folkligt styrda institutioner saknar makt över det internationella kapitalet och de företag som allra mest tjänat på att marknaderna öppnats upp. Men man vill inte ha regleringar, lagar, skatter och politisk styrning – man vill ha godhet. Blotta tanken på en internationell maktstruktur som skulle kunna lösa globala problem skrämmer skiten ur dessa människor, särskilt om den på allvar skulle tala för den globala majoritet som förfördelas i dagens system. Man vill behålla tolkningsföreträdet, man vill vara de som löser problemen.

Man pratar inte politik i Tällberg. Man tar omvägar, ibland långsökta och krångliga, för att slippa. Man undviker allt som kan likna enkla lösningar som om de vore pesten.

Regnet liksom programpunkterna kom- mer och går. Vi vandrar mellan de röda stugorna mellan luncher, möten och middag. Mindre seminarier pågår parallellt i de olika hotellen, informella möten i varje buske. Efter avslutat dagsprogram ägnar sig de som vill åt arrangerade kvällssamtal vid eldstäderna. Alla är väldigt välartikulerade och hovsamma.

Att det finns ett egenvärde i samtal och möten är fullkomligt uppenbart när det äger rum på en sådan här nivå, men i en sådan här samling människor finns också en avsevärd styrka. Och då blir förstås frågan hur den ska nyttjas och i vilka riktningar påtryckningar ska ske.

En klok moderator säger, i ett ögonblick av plötslig klarsyn, att ”kanske har vi här i tältet mer gemensamt med varandra än med de övriga 99 procenten i våra respektive hemländer”. Det är överraskande eftersom det i övrigt inte talas särskilt mycket om det faktum att alla därinne tillhör en elit. Det är, tycks det, fullkomligt självklart att det är just de som ska rädda världen. De äger tolkningsföreträdet. Ska världen räddas måste de ske utan att man någon gång ifrågasätter det system som har skänkt just dessa människor makt, privilegier och frihandelns och rörlighetens alla fördelar.

Världen måste räddas, ja, men utan att näringslivets frihet begränsas. Klimatförändringarna ska hejdas, men utan bromsa tillväxten.

Det finns förstås en rad problem med en sådan ordning. En uppenbar är att världen skulle komma att styras av organisationer och bolag utan demokratisk underbyggnad och att vi skulle få leva med altruismens godtycke.

I veckan kom Swedwatch med en rapport om svenska företags agerande i Zambia. SKF, Ericsson och Sandvik är alla engagerade i att leva upp till så kallade CSR-koder (Corporate Social Responsibility). Om innehållet i CSR-begreppet kan man ha många konferenser där många näringslivsmänniskor kan få exponera sitt ansvarstagande och sin godhet. Man kan utveckla modeller och metoder och prata i timmar om dem. Konsulter kan tjäna pengar.

Eller också kan man helt enkelt beskatta företagen och se till att pengarna fördelas rättvist till dem som behöver dem.

Men den typen av metod tycks en aning för banal för Tällberg Forum. Jag hör ingen använda ordet ”skatt” en enda gång.

Tällberg Forum

Foto: Diskussioner på hög nivå.

Tällberg Forum samlade i år 272 deltagare från 50 länder. Många kommer från välgörenhetsorganisationer och regeringar men näringslivet är starkast representerat.

Tällberg Forum lever på deltagaravgifter och en hög grad av sponsring. Postkodlotteriet, Volvo, Carl Bennet AB och en rad andra företag pumpar in pengar.

Inget gemensamt uttalande eller slut- dokument presenteras, vilket skiljer mötet från många andra liknande arrangemang.

Tällberg Forum