Grabbig rockdröm

avPetter J Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Petter Larsson ser 90-talets Göteborg leva upp i Viva Hate

Tonårsromantik Fanny (Anna Åström) och Daniel (Tom Ljungman) i SVT:s "Viva Hate". Foto: Magnus Liam Karlsson/SVT
Regissör Peter Birro. Foto: Robin Lorentz-Allard.

Bröderna Birros band The Christer Pettersons slutade aldrig spela.

Teknikern på Musikens Hus i Majorna tvingades till slut slå av strömmen för att få tyst på dem. De bröt alla regler i den kommunala rockbandstävlingen Rockslaget – men vann den uppmärksamhet de trånade efter.

Så skapas lokala myter.

Mitt eget, sämre, band hade just uppträtt i en annan deltävling, på Hisingen någonstans, och snällt spelat den obligatoriska Jumpin’ Jack Flash, när vi hörde talas om tilltaget.

”I was most impressed”, som Iggy kanske skulle ha uttryckt det. För kan man inte spela, men ändå stå på scen, kan en skandal vara en genväg.

Scenen återges lätt förtäckt i Peter Birros tv-serie Viva Hate om rockbandet med samma namn, vars första del sänds i dag.

Äregirighet och rockstjärnedrömmar är ingen dålig drivkraft, men Viva Hate tar det till extremer. Vi möter ett band som är mer inriktat på marknadsföring än på toner, vars medlemmar faktiskt verkar mycket måttligt intresserade av musik – de namedroppar mest artister – men följer varje notis i lokalpressen.

Det är Göteborg och tidigt 90-tal. Vi som var med känner förstås igen en massa markörer. Man fikar på Hängmattan, går på konsert i de ockuperade husen på Färjenäs, ölar på Gyllene Prag eller Solrosen och hat-älskar GP:s musikskribenter. Att det änna e tetigt att så många pratar stockholmska i en serie från Sveriges framsida e la en annan historia.

Men om staden och tiden har Birro egentligen inte så mycket att säga.

Det är inget frosseri i tidsanda och detaljer, ingen kostymfilm med stora kavajer och svart kajal. Birro vill tala om romantik med stort R.

Om hjärta och smärta, de stora gesterna, det själsliga lidandet och flirten med självmordet som den yttersta handlingen, men störst av allt är förstås konsten och dess gudar.

Det gör det lite oklart vem som egentligen är målgrupp. Peter Birro vädjar till min generations nostalgi över vår flydda ­ungdom. Och riktar sig uppenbart till tonåringar. Men hur intresserad hade den 20-årige Peter Birro själv varit av en film som utspelade sig långt före till och med Albert och Herberts tid?

I centrum står rocksångaren in spe, Daniel, 19, parodiskt sprängfylld av självromantisering. Kring sig har han bandet, alla grabbar förstås, i en grabbig värld, och tillsammans ska de ta Göteborg med storm och landa ett skivkontrakt hos Dolores.

Men så dyker Fanny upp, som representant för en lite mer verklighetsförankrad mognad och vägrar underkasta sig Daniels drömvärld, där hon mot sin vilja gjorts till symbol för den sanna kärleken.

Inbilla er nu inte att tvekampen blir en klassisk utvecklingshistoria, där Daniel tvingas genomskåda illusionerna, släppa sin fixering och inse att kvinnor är människor, musik är hårt arbete och berömmelse överskattat.

Nej, nej, visserligen får Daniel en del pisk på vägen, tvingas till och med spela dansbandsmusik och lyssna på The Cure, men i slutändan triumferar ändå hans allt mer melodramatiska gester och aggressiva stalkerbeteende.

Så romantiserar också filmen vad som i själva verket är trakasserier.

Den rätt så ytliga skildringen av den unge Daniels lidanden och Viva Hates karriär fylls ut med äventyr i en rå, kriminell värld som ger Peter Andersson i rollen som smågangsterkungen Sören möjlighet att briljera i en rad absurda och humoristiska scener, där våldet blandas med filosoferande om den svekfulla kärlekens väsen.

För att knyta ihop säcken med de flesta vid liv krävs i tredje delen ett lyft från alla anspråk på realism och då blir det som bäst. En levande gud stiger in i handlingen och ställer i en obetalbar scen konsten i duell mot ondskan.

Från den punkten förvandlas filmen till en ren fantasi om allt det som kunde ha blivit men aldrig blev.

Det är en tröstrik epilog. Drömmar kan ju vara vackra och viktiga, även om de inte slår in.

Publicerad: