ÅSIKT

Lögnen i Washington

Petter Larsson om migrationspolitiken som Löfven påstod sig ha ärvt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LOTTE FERNVALL
Stefan Löfven i Vita huset 6 mars. Den ärvda migrationspolitiken står Socialdemokraterna själva för – inte Alliansen, skriver Petter Larsson.
KULTUR

”Vi ärvde en ohållbar migrationspolitik” påstod Stefan Löfven under sin presskonferens med Donald Trump i förra veckan och meningen var att vi skulle förstå att det var från Alliansen han ärvt den.

Det är den bilden som håller på att etableras: Reinfeldt öppnade dörrarna, sossarna stänger dem.

Den är inte sann. I själva verket är asylpolitiken gammalt arvegods från tjocka släkten.

Den senaste större ändringen gjordes av regeringen Persson med Utlänningslagen 2006, då migrationsdomstolarna inrättades i syfte att skapa en mer rättssäker process.

Även asylrätten justerades lite. Man öppnade en möjlighet att åberopa verkställighetshinder, som en sista nödventil. En möjlighet att få skydd mot förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning infördes. Det vaga begreppet humanitära skäl ersattes av det snävare synnerligen ömmande omständigheter.


Om dessa förändringar innebar ett mer eller mindre generöst system kan man tvista om, men fler afghaner hade nog fått asyl i dag om humanitära skäl funnits kvar.

Alla borgerliga partier röstade för denna lag.

Alliansregeringen lät sedan i stort sett systemet vara i fred och nöjde sig med småsaker.

I åtstramande riktning genomdrev man försörjningskrav för vissa grupper, dock inte för flyktingar eller andra skyddsbehövande.

I generös riktning fick asylsökande rätt att arbeta i väntan på besked. Föräldrar fick söka asyl på plats i Sverige om deras barn hade uppehållstillstånd. Och rätten till skola och vård för papperslösa utökades.


Ingen kan påstå att den här typen av förändringar påverkade antalet asylsökande till Sverige mer än marginellt. Om det var ett ohållbart system Löfven ärvde, så var det inte Alliansen som byggde det.

Det är heller ingen av dessa reformer, vare sig från allianstiden eller 2006, som Löfvens nya asyllag från 2015 river upp.

Den inriktas på två helt andra saker: att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga och att strypa möjligheten till familjeåterförening.

Om det är där skon klämmer, får man gå ännu längre bak i tiden. Dessa gräsligt humanitära idéer, att barn ska få leva med sina föräldrar och att folk som flyr från eviga krig och förtryck ska få en bestående trygghet, är ju inget Reinfeldt eller Persson hittat på.

Permanenta tillstånd har regelmässigt utfärdats i flera årtionden för dem som bedömts behöva långvarigt skydd.

Dagens regler för familjeförening har vi i stort sett levt med sedan de skärptes 1997, då man sänkte åldern från 20 till 18 år för att få förenas med sina föräldrar, och även tog bort ”sista länken”, som innebar att en ensam person utan nära anhöriga skulle kunna få förenas med sina släktingar. Sedan skedde en viss uppmjukning för gifta par på grund av EU-regler på 2000-talet.

Ska man spåra proveniensen till det arvegods Löfven nu dömer ut och kasserar, så landar man alltså många årtionden tillbaka. Och då bestämdes asylpolitiken av – just det – Socialdemokraterna, ofta i armkrok med Moderaterna.

Det vet säkert Löfven. Han tror bara inte att väljarna minns det och han vågar därför pröva sin talang som historieförfalskare.