Räddaren i nöden

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Hanna Nordenhök ser tillbaka på Nobelpristagaren Wisława Szymborskas poesigärning

Den polska poeten Wisława Szymborska avled 1 februari, 88 år gammal.
Foto: Scanpix
Den polska poeten Wisława Szymborska avled 1 februari, 88 år gammal.
Foto: Scanpix

”Jag vet inte”.

Så sammanfattar Wisława Szymborska i sitt Nobelpristal poetens nödvändiga hållning och verksamhet i språket. Tre mycket små ord, men i hennes beskrivning också incitamentet till alla stora drömmar – vetenskapliga som konstnärliga. Poesin intar ingen särställning, den är bara ett av många mänskliga uttryck för ett sökande bortom det fattbaras gränser. Men det ständiga ”jag vet inte” är den inspirationens förutsättning som gör poesin till ett ovetskapens arbete och poeten till demagogens motsats. Och dikten kan bara skrivas genom en orubblig lojalitet med tvivlet, ibland också med viss vaksamhet mot det storslagna.

Denna visionära anspråkslöshet som behäftar det poetiska uppdraget är kännetecknande för Szymborskas hela stil. Poesin måste grundas i vidhållandet vid perspektivet, vid besinnandet av vår samtidiga litenhet och storhet. I den ”måttlösa teater” som utgörs av världen är vår egen tid ändå ”löjligt kort”.

Ibland har jag tyckt att det finns något skyddat, till och med kokett, i den där anspråkslöshetsgesten. Den är så obotligt kvinnlig, denna framhärdande självreflexivitet som nästan liknar nedvärdering. Och ändå, när Szymborska är som mest glimrande bildar just den gesten del i en underfundigt kritisk och punkterande poetisk metod. Ett slags försynt motstånd mot den typen av manliga universalistiska poetjagframställningar som man kan se hos hennes generationskamrat Nobelpristagaren Czesław Miłosz, eller hos den yngre landsmannen Adam Zagajewski. Szymborskas auktoritet är en helt annan, och så mycket trovärdigare, intelligentare.

Szymborskas dikter villar inte bort sig i abstraktioner, de verkar med sin varma skepsis i de möblerade rummens verklighet. Det ”romantiskt sagda” gäller inte dem, de bedriver ett inzoomande undersökningsarbete av verkligheten som den mest vardagliga av kroppsligheter. De beskriver vad de kan beskriva – bordet, vattnet, människorna, ljusen. Och eftersom allt är ”ett stycke ryckt ur stormen” så blir också varje dikt ett samtidigt allt, ett uppblossande universum, och ett fragment, en tillfällig glänta. Om än alltid med en strikt egen inre ordning.

Den lyriska kompositionen är både Szymborskas osynliga ämne och står för existensens ”räddande räcke”. Det finns en punkt där det avklarnade och avrundande draget hos henne blir för dominant. När orden täcker över mer än de blottar, när de undviker sina smärtpunkter, sluter såren för tätt. Översättaren Anders Bodegård kallar hennes poesi för en ”räddningsaktion”, ett ”’hålla’ mot ett ’falla’”. Denna hållande rörelse går att läsa som analog med Szymborskas sätt att foga samman den lyriska texten, låta bilderna och utsiktspunkterna röra vid varandra. När hennes dikter blir till ljus och bländningar läser jag den rörelsen som en mycket koncentrerad form av omsorg, en skyddande hand över världens, tingens och allt det mänskligas skörhet.

Som i samlingen Slutet och början från 1993, där några dikter som skrivs efter hennes livskamrats död brinner av återhållen sorg. Utan jämförelser mellan temperament i övrigt tänker jag på Friedrike Mayröckers meditationer över tomrummet efter maken och poeten Ernst Jandel i sin mäktiga Om jag ruskade en älskling.

Szymborska saknar Mayröckers kompromisslösa och gränslösa tonart, men gestaltningen av förlusten av en partner i kärlek och tänkande drabbar lika starkt. I dikterna Farväl till en utsikt och Katt i tom våning låter Szymborska det outsägliga träffa läsaren liksom underifrån, smygande, just genom sitt enkla, raffinerade sätt att bygga fram dikten. Bilderna av det unga älskande paret vars aningslösa lycka samtidigt kan rymma en kränkning av den sörjande och en enorm tillförsikt, denna ”möjlighet / att tillvaron har sitt berättigande”. Vilket inte hindrar att också de mest outhärdliga revorna ger sig tillkänna hos Szymborska, som i beskrivningen av nyss nämnda katt.

Den som vandrar genom den dödes hem omedveten om sin egen övergivenhet, men sedd av poeten, som själv inte syns, utan vars blick träffar sceneriet från en plats lite utanför, ur en smärta vi anar som mastodontisk men som kommer emot oss på karaktäristiskt Szymborskamanér – ödmjukt, ja, generöst. Kompositionen är räddningsaktionen som håller samman världen och språket, den bär oss strax ovan avgrunden.

Szymborska föddes 1923 i västra Polen men levde sitt liv som verksam poet i Krákow. Hon debuterade 1945 och var en kort period under Stalintiden en ”kommunistisk poet”, vilket hon senare ångrade men sägs ha betraktat med samma mjuka ironiska förlåtelse som så mycket annat.

Säkert var det hennes personlighets sympati med och trohet till tvekan, som gjorde att hon inte heller blev någon aktivist i Solidaritetsrörelsen under åttiotalet trots att hon sympatiserade med den. 1996 fick hon Nobelpriset i litteratur för ”en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.