ÅSIKT

Brexit kan rädda EU

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Olle Svenning om folkomröstningen och unionens kris: Omprövning av politiken är nödvändig

Foto: DELAT LAND En Brexit-anhängares banderoll på balkongen i norra London får snabb replik från grannen.
Foto: David Cameron leder ja till EU-kampanjen.

Efter den 23 juni kan den västerländska civilisationen gå under, om man får tro Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Sammanbrottet, apokalypsen rentav, följer om Storbritanniens väljarmajoritet säger ”ja” till Brexit, alltså till att landet lämnar EU.

Tusk är historiker och polack; han borde veta mycket om civilisationers sönderfall och mänskliga tragedier. Ändå använder han en så högstämd, ödesmättat tragisk ton när han beskriver en folkomröstning som utlöstes på grund av en intern uppgörelse inom det brittiska konservativa partiet – ett välbekant fenomen.

För drygt fyra decennier sedan såg jag den konservative brittiske premiärministern Edward Heath störta in på hotell Metropole i Bryssel. Bläck rann från hans bleka ansikte och fläckade hans illasittande kostym. Heath hade just skrivit på Storbritanniens ansökan om medlemskap i EEC, den europeiska gemenskapen, och omedelbart blivit angripen av en demonstrant.

Ett år senare avsattes Heath som premiärminister och strax därefter tvingades han lämna över det konservativa partiet till Margaret Thatcher. När hennes EU-politik, något drygt decennium senare, hotade London citys och storkapitalismens intressen tog hennes långa, destruktiva karriär slut.

EU är sålunda ett riskabelt projekt för brittiska högerledare, ständigt tvingade att på en gång tjäna bolagsvärldens intressen och the Little Englanders, de som älskar sin lilla ö, dess traditioner, imperialistiska traditioner, rävjakter och nationella myter. 

Den 23 juni folkomröstar britterna inte bara om sina framtida relationer med EU; de svarar också på frågan: in or out för premiärminister David Cameron. Osäkerhetsfaktorn för Cameron är skapad av hans eget parti. Hans hopp är lojaliteten från i stort sett alla europeiska maktapparater, vana vid men också skrämda av erfarenheterna från serier av nederlag i EU-folkomröstningar. 

Danskar, irländare, fransmän och holländare har med massiv majoritet sagt nej till förslag om ny EU-författning, om Maastricht. EU-systemet har noterat valresultaten, för att därefter ignorera dem eller utlysa nya Brysselstyrda omröstningar, giltiga när folket röstat som EU behagar. Mönstret är inövat och kommer sannolikt att upprepas om utfallet blir ogynnsamt den 23 juni. Kan någon på allvar tro att EU-systemet skulle tillåtas bryta samman på grund av en brittisk midsommarnattsdröm?

För EU:s framtid är säkert parlamentsvalet i Spanien 26 juni betydligt viktigare än Brexit-omröstningen.

De bekännande EU-entusiasterna är ändå oroade: Europatanken är hotad, om Boris Johnson, lantadeln och rävjägarna vinner. Brexit-folket beskrivs som nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister. Dessutom korkade. Om det vore så borde vi se upp: Inte kan vi tillåta EU-medlemskap för ett land som till hälften består av en enfaldig befolkning, som hyllar det mest förfärande, blodiga och barbariska i det europeiska kulturarvet. 

Angående ”imperialism” så föredrar jag Boris Johnsons stendöda nostalgiska imperiedrömmar framför Tony Blairs krigsimperialism, som i vår tid lett till och dagligen leder till massdöd och massdeportationer.

Brexit-anhängare anklagas för att vara rasister och det är säkert korrekt. Men skiljer de sig i så fall i princip från Cameron och många av hans sympatisörer? Den brittiske premiärministern kräver av EU rätten att särbehandla och diskriminera medborgare från Öst-och Centraleuropa. Är den inte ett slags legering av gammal kolonialpolitik och rasism eller främlingsfientlighet?

Det kan vara klokt att inför folkomröstningen göra skillnad mellan den sympatiska, till och med storartade Europatanken och den politiskt-ekonomiska praktik, som pågår i Europas namn.

Europa skulle, så tänkte grundarna, förvandlas till en ekonomiskt liberal allians, sammanhållen av kristdemokratisk och socialdemokratisk politisk överbyggnad. Sådana ansatser, till och med planer, prövades under betydande delar av 80-talet. Den liberala inre marknaden var på väg att förenas med en social dimension. 

Bakom konstruktionen stod Jacques Delors, François Mitterrand och Helmut Kohl. Men det var inte bara en uppifrån skapad samhällsmodell; den hade starkt stöd inom arbetarrörelsen. Brittiska TUC (motsvarigheten till LO) sjöng bokstavligen Delors lov. Den svenska socialdemokratin, länge skeptisk till den klerikala kontinenten och till det – med undantag för president de Gaulle – Nato-svassande Europa, ville vara med om att skapa löntagarnas Europa.

Föreställningen om EU, grundat på välfärdsideologi och fördjupad demokrati, visade sig vara en politisk illusion. Den sociala dimensionen sorterades undan medan den nyliberala marknadsideologin erövrade hela centrum, egentligen utan motstånd från det socialdemokratiska ledarskapet, dominerat av Gerhard Schröder och Tony Blair. 

Den senare, en sorts modern Henri de Man, var främst inställd på samverkan med högerpolitiker som George Bush, Silvio Berlusconi och José Maria Aznar. EU blev, som samhällsvetaren Wolfgang Streeck skriver, ”en liberaliseringsmaskin” och i den stod även Göran Persson vid manöverbordet. Han kämpade också tillsammans med borgerlighet och näringsliv för medlemskap i EMU, ett system som blivit ett perfekt disciplineringsinstrument mot progressiv ekonomisk politik. 

Inte ens en mild, liberal keynesianism tilläts. Strikta budgetregler och mål om budgetbalans skrevs in i flera grundlagar. Tysk ordoliberalism upphöjdes till norm och länder som obstruerade fick se sin befolkning svältas ut. Grekland, Europas vagga som det heter i europeiska högtidstal, slogs sönder socialt och humanitärt. EU-hierarkin avsatte folkvalda regeringschefer. Medan strikta restriktioner råder för sociala utgifter, så har massor av miljarder slussats in i det väldiga och bitvis svårt korrupta europeiska banksystemet – den ekonomiska krisens konstruktörer.

Regeln är sålunda: hårda auktoritära tag mot regeringar som önskar en mer social ekonomisk politik. Däremot måttfulla, närmast försagda, korrigeringar av stater som sätter fundamentala demokratiska principer ur spel. Marknaden går före demokratin. Marknaden skyddas också av EU:s mäktiga juridiska apparat, EU-domstolen. Den suddar snabbt och effektivt ut lagstiftning som skulle kunna skydda fackets och löntagarnas fri- och rättigheter

Den europeiska demokratisk-politiska makten klingar av och EU-valen har följaktligen generellt sett ignorerats av väljare. Statsvetaren Peter Mair sammanfattar politikens villkor med titeln på sin dessvärre sista bok: Att styra över tomheten.

Verkningarna av de senaste decenniernas EU-praktik går att läsa av: växande arbetslöshet, massarbetslöshet för ungdomar, inställd tillväxt, dramatiskt ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor, massfattigdom i vissa länder och tilltagande politisk likgiltighet

Endast en inskränkt idealistisk liberal kan bortse från att en sönderfallande ekonomi och en växande social misär skapar politiskt missnöje och misstro mot den härskande eliten. Uppror avfärdas föraktfullt som ”populism.” Ur misären och vanmakten – verklig eller föreställd – har politisk extremism, främlingsfientlighet och halvfascism vuxit sig allt starkare. EU är, med en marxistisk formulering, på väg att slitas sönder av sina egna motsättningar.

Man kan läsa om Karl Polányis klassiska studie Den stora omdaningen som en illustration till hur EU:s kris vuxit fram. Han visar hur den otyglade marknaden helt enkelt sliter sönder samhällen och slår itu människors trygghet och gemenskap. Om inte marknaden tyglas och bäddas in, politiskt och socialt, blir vägarna vidöppna för skräck och aggressivitet; fascismens dragningskraft växer. 

Polányis bok kom ut 1944 och blev ett alldeles självklart stöd för såväl socialdemokrater som socialliberaler. De insåg att extremistiska hot måste bekämpas med reformpolitik och demokrati, inte med auktoritär kapitalism, enkla moralismer och med utbrott om att högerpopulistiska ledare är ”galningar och monster”. Frågan måste ställas: Varför får monstren och galningarna folkligt stöd?

Den brittiska vänstern plågas en aning inför folkomröstningen. Ska den stödja den konservative Cameron, som bildar EU-allians med Dansk folkeparti, Sannfinländarna och det djupt reaktionära polska regeringspartiet? Eller ska den förhålla sig passiv och därmed gynna Boris Johnson och Ukip, som i EU bildar front med Sverigedemokraterna och Beppe Grillos högeranarkistiska Femstjärnerörelse, nu på väg att erövra Capitolium och hela Rom? 

Vänsteropinionen suckar ett vagt nej till utträde och drömmer för hundrade gången om att bilda en tredje kraft inom EU – en verkligt radikal kraft ledd av den egocentriske, numera avsuttne grekiske finansministern Yanis Varoufakis. ”Ett nytt Europa är möjligt”, så lyder slagordet. Det nya Europa ligger inte precis runt hörnet, särskilt inte om det ska ledas av Varoufakis.

Det finns något skräckblandat lockande med en framgång för Brexit: EU skulle, i bästa fall, tvingas till en grundlig omprövning av nuvarande politik. Allt måste ändras. Den här gången gäller inte det klassiska tillägget: ”för att allt ska förbli vid det gamla”.

ARTIKELN HANDLAR OM