ÅSIKT

Är det så här vi ska ha det?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

SLAVOJ ZIZEK om Europa, krig som kallas humanistiska – och en rättvisa som straffar de goda

1 av 2

Den 16 september 2007 förvarnade den franske utrikesministern Bernard Kouchner världen att den skulle förbereda sig på krig med Iran med anledning av landets kärnvapenprogram: ”Vi måste förbereda oss för det värsta, och det värsta är krig.” Detta uttalande väckte, som man kunnat förutse, stort rabalder, och kritiken koncentrerades på det som sir John Holmes, chef för FN:s flyktingorgan, kallade ”Irak-skamfläcken”: Efter skandalen med de irakiska massförstörelsevapnen som en förevändning för invasionen har hänvisningar till ett sådant hot för alltid mist all trovärdighet – varför skulle vi tro USA och dess allierade nu, när vi redan blivit så brutalt lurade?

Det finns emellertid en annan aspekt av Kouchners varning som är mycket mer oroväckande. När den nyvalde presidenten Sarkozy utnämnde Kouchner, den store humanitetsivraren som stod socialistpartiet nära, till chef för utrikesdepartementet på Quai d’Orsay hälsade till och med vissa av Sarkozys kritiker detta som en välkommen överraskning. Nu framträder innebörden i denna utnämning med all önskvärd tydlighet: den signalerar den ”militaristiska humanismens” eller till och med den ”militaristiska pacifismens” kraftfulla återkomst. Problemet med dessa beteckningar är inte att de är självmotsägelser som påminner oss om ”krig är fred”-slagorden från Orwells 1984. Den förenklade pacifistiska ståndpunkten att ”mer bomber och mördande kan aldrig leda till fred” är falsk; det är ofta nödvändigt att slåss för freden.

Det verkliga problemet är inte heller, som i fallet Irak, att den nya måltavlan inte har valts ut på några verkliga moraliska grunder, utan i syfte att gagna aldrig erkända geopolitiska och ekonomiska strategiska intressen.

Problemet med ”militaristisk humanism” har inte med ”militaristisk” att göra utan med ”humanism”: med det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inte bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.

Det är därför som vi, i den nya världsordningen, inte längre har krig i den gamla betydelsen av en reglerad konflikt mellan suveräna stater i vilken vissa regler är tillämpliga (behandlingen av krigsfångar, förbud mot vissa slags vapen, etc). Vad som återstår är ”etnisk-religiösa konflikter” som bryter mot de universella mänskliga rättigheternas regelverk. De räknas inte som riktiga krig och de manar till ”humanitärt pacifistiska” interventioner av västmakterna – ännu mer så i händelse av direkta angrepp på USA eller andra representanter för den nya världsordningen, då vi inte heller här har att göra med riktiga krig utan blott ”olagliga stridande” som på ett kriminellt sätt motsätter sig den universella ordningens krafter.

I dessa fall kan man inte ens föreställa sig en neutral humanitär organisation som Röda Korset att företa sig att medla mellan de krigförande parterna, organisera fångutväxlingar och liknande. Den ena parten i konflikten (den USA-dominerade globala styrkan) har redan tagit på sig Röda Korsets roll – den uppfattar sig inte som en av de krigförande parterna utan som en medlande representant för freden och världsordningen vilken slår ner sekteristiska uppror samtidigt som den ger humanitärt bistånd till ”lokalbefolkningar”.

Nyckelfrågan är därför: Vem är detta ”vi” som Kouchner gör anspråk på att tala för, vem ingår i det och vem är utesluten ur det? Är detta ”vi” verkligen ”världen”, en apolitisk gemenskap av civiliserade människor som verkar för mänskliga rättigheter? Vi fick denna fråga besvarad fyra dagar senare, den 20 september, när sju tunisiska fiskare ställdes inför rätta på Sicilien för brottet att ha räddat 44 afrikanska migranter från en säker död ute till havs. Om de fälls för att ha ”hjälpt och bistått illegala immigranter” kommer de att dömas till mellan ett och 15 års fängelse. Den 7 augusti släppte de ankaret vid ett rev ett par mil söder om ön Lampedusa nära Sicilien, och lade sig att sova. De väcktes av skrik och fick syn på en gummibåt fullpackad med utsvultna människor, inklusive kvinnor och barn; båten rullade i den hårda sjön och var på väg att börja sjunka. Kaptenen beslutade att de skulle hjälpa flyktingarna till närmaste hamn på Lampedusa, där sedan hela besättningen blev arresterad.

De som är positivt inställda till denna rättsliga åtgärd gör precis som förintelseförnekare gör när de ställs mot väggen för sina problematiska uttalanden: de påstår att kritikerna har lyft ut denna åtgärd ur sitt sammanhang – hur problematisk den än må vara i sig själv, bör den betraktas i sitt fulla sammanhang. Vad är då detta sammanhang? Uppenbarligen inget annat än rädslan för att Fästning Europa ska översvämmas av miljontals utsvultna flyktingar: det verkliga syftet med denna absurda rättegång är att avskräcka andra båtar från att göra samma sak. Betecknande nog vidtogs inga åtgärder mot andra fiskare som, i en liknande situation, rapporterades ha slagit migranter med påkar för att hålla dem på avstånd, och sedan lämnat dem att drunkna.

Vad denna incident demonstrerar är att Giorgio Agambens idé om homini sacer, personer vilka uteslutits ur den samhälleliga ordningen och som kan dödas utan att det får några rättsliga konsekvenser, tillämpas fullt ut mitt i ett Europa som berömmer sig av att vara de mänskliga rättigheternas och det humanitära biståndets slutliga bastion. Hur kan det komma sig, i hjärtat av detta Europa, att tunisiska fiskare som helt enkelt gör sin elementära moraliska plikt och räddar oskyldiga människor undan en säker död ställs inför rätta? Fartygets kapten, Abdelkarim Bayoudh, förklarade: ”Jag är glad över vad jag gjorde.” Vi, medborgare i den Europeiska unionen, bör definitivt inte vara glada över att vara en del av det ”vi” som innefattar domstolen i Lampedusa.

Dödläget i förhandlingarna om den europeiska konstitutionen är ett tecken på att det europeiska projektet nu söker sin identitet. Konflikten framställs vanligtvis som en mellan liberala mångkulturalister som vill öppna EU:s dörrar mycket mer, för Turkiet och andra länder, och eurocentriska kristna hökar som oroar sig över demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet.

Tänk om denna konflikt är feltänkt? Tänk om vi i stället skulle inskränka inträdesmöjligheterna och omdefiniera Europa på ett sådant sätt att det skulle exkludera inte Turkiet utan domstolen i Lampedusa? Det är kanske dags att låta Italien (och Polen och … ) bedömas utifrån samma kriterier som Turkiet.

Slavoj Zizek
Översättning: Tor Wennerberg