Sprucken kamp mot kapitalet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arenas flirt med liberalismen är en återvändsgränd för arbetarklassen

Tidskriften Arena är en välartikulerad representant för en viktig strömning med syfte att förnya europeisk vänster: vänsterblairistisk och EU-vänlig, antikommunistisk och med förankring i postmodernistiska tankeriktningar.

Karolina Ramqvists ledare i decembernumret 2009 sammanfattar några av tidskriftens centrala positioner. Hon skriver att den vänster som ”fastnat i fasta kategorier och generaliseringar” egentligen är en vänsterpendang till Göran Hägglunds nationalistiska populism. Ramqvists ideal är många små allianser i enskilda frågor. Vi ”kommer aldrig att tåga under den där banderollen”, är Ramqvists credo. I?stället framhålls Obamas regnbågskoalition som förebild.

Man kan reflektera över den redbaiting som är ett återkommande drag hos Arena och som i sin proportionslöshet i Aftonbladet ger ett närmast bisarrt intryck (15 januari). Dan Josefssons och Daniel Suhonens kritik av Arena (Aftonbladet 12 januari) jämförs med stalinismens angrepp på socialdemokratin under Weimartiden i Tyskland – vilket banade väg för Hitler! Eller jämförs med George W Bushs agitation i kampen mot terrorismen. Syftet är naturligtvis det klassiska, att försöka exkommunisera kritikerna som vänsterextremister och ”sekterister”.

Men att stickor och strån yr från en ideologisk kamp om vänsterns och arbetarrörelsens vägval är en nödvändighet. Problemet med tidskriften Arenas linje (vi talar alltså inte om nättidningen Dagens Arena, som har en annan bredd i sin bevakning) är ju inte uppmärksamheten på olika former av förtryck, utan att den socialliberalt betonade inriktningen på medelklassen visat sig vara en återvändsgränd för europeisk arbetarrörelse.

Aktuell forskning om läget inom europeisk socialdemokrati, som vi redovisar i det nya numret av Tidsignal på temat ”I mitten gapar avgrunden”, ger ett lika entydigt som nedslående resultat. Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Lika nedslående är bokslutet över 15 års försök att göra EU till en hävstång för ett socialt Europa, en annan av Arenas förhoppningar. EU:s utveckling i nyliberal riktning stärktes tvärtom just under den period då den nya socialdemokratin hade 12 av 15 platser i ministerrådet. EU:s uppbyggnad och institutionella logik och inte minst den samförståndskultur som utvecklats är avgörande hinder för en radikal vänsterpolitik.

Men det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen. Bakom faiblessen för de små nätverken och oviljan att tåga tillsammans döljs den övergripande frågan om möjligheten att bryta kapitalismens grepp. För postmodernister tillhör denna debatt de föråldrade stora berättelserna. Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.

Vi har en motsatt uppfattning.

Den ekonomiska kollapsen, industriländernas ovilja att ta itu med klimatkrisen, de ökade sociala klyftorna – från bonusexcesser till globala hungerkatastrofer – gör utvecklingen av en antikapitalistisk strategi akut.

Det är sant att ingen strömning i dag kan göra anspråk på att samla alla under sina banderoller. Vad diskussionen inom socialdemokratin ju visar är att skiljelinjen går mitt igenom rörelsen. Stöd åt nyliberala reformer, fortsatt privatisering, rätt till vinster på välfärden och deltagande i USA:s krig i Afghanistan står mot nej till vinster och privatiseringar, mot ett nyliberalt EU och för att avbryta det svenska krigsdeltagandet.

Antikapitalistiska strategier formuleras i dag under de mest varierande former inom den globala rättvise- och klimatrörelsen, bland kritiska socialister, radikalt fackföreningsfolk, feminister, fredskämpar och antirasister som söker vägar att just tåga tillsammans. Men inte bort ifrån de breda löntagargrupper och arbetslösa som dumpas för den heliga finansmarknadens skull, utan för att återge vår tids brokiga arbetarklass den politiska styrka som kan bryta marschen in i ett alltmer brutaliserat kapitalistiskt klassamhälle.

Håkan Blomqvist
Kjell Östberg
Samtidshistoriker på Södertörns högskola och
redaktörer för tidskriften Tidsignal.

Publicerad: