ÅSIKT

Jättebarn i illasittande vuxenkläder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Peter Hildén i ”En stor pojke”.
KULTUR

TEATER De bortglömda barnen heter Petra Hjortensjös pjästrilogi på teater Absoluta. Om de små som vuxit eller växer upp under dysfunktionella förhållanden. Inte i småsvajiga skilsmässofamiljer, lite enkelt utfrysta av kompisarna, utan de som sitter isolerade i en barnhemsskrubb med bara en hög trasiga serietidningar till sällskap mellan besöken av tänkbara adoptivföräldrar. Eller de som hukat en hel skoltid i villan i Djursholm kryssande mellan mors valiumförpackningar och giftdrypande självömkan.

I första delen, En STOR pojke (i regi av Hjortensjö) hastar Peter Hildén runt över golvet och sorterar sina hjältetidningar i en långsam obönhörlig förvandling från övergiven fyraåring till grundligt missanpassad femtonåring, rustad med en enda färdighet i livet – han är bra på att leka tiger. Det är det slags teater där åskådaren inte får vara rädd att få ett längtande huvud i knät eller rodna när gossen upptäcker tröstonanin mitt på det lilla, lilla scengolvet. En sensuell skådepelare som har det lite kämpigt med monologen om övergivenhet då den blandar poesi och samhällskritik ropad ur en äkta megafon på ett mindre lyckat vis.

Del två, Alla får sin del av kakan (i regi av Emil Jonsson) landar i ett mer välbekant ofungerande rum: familjefikat i det polerade vita vardagsrummet. Maja Frykberg, Karin Weywadt och Hjalmar Wide är mor, dotter och son, som i skandinavisk socialautistisk tradition krampaktigt ordlösa dricker kaffe på dagen, fräser fram spritsanningen framåt natten och gömmer den igen nästa morgon. En oväntad kall vändning och stillsamt koncentrerat skådespeleri gör uppsättningen egen.

13 maj är det premiär för del tre, Blodxaft, där två systrar växt fast i sitt flickrum.

Jag tänker gå dit. Absolutas jättebarn i sina illasittande vuxenkläder är rätt snabbskissade huvudfotingskaraktärer men jag undrar om inte något kommer hända med dem om de till sist får leka helt utan föräldrar och samhällsvård där inne på rummet.

Jenny Teleman