ÅSIKT

Gud, vilken kör

Claes Wahlin om ett oratorium, förståelse och tolerans

Foto: ARNE HYCKENBERG
Joseph Kaiser och körer sjunger Stravinsky.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Öppningsföreställningen av årets Östersjöfestival är den mäktigaste av alla femton. Peter Sellars iscensättning av Stravinskys oratorium Oedipus Rex och Psalmsymfonin på Kungliga operan visar inte bara Sellars egenartade förmåga att gjuta liv i musikstycken som av tradition brukar betraktas som relativt odramatiska. Den blir också ett lysande exempel på vad som går att åstadkomma rent musikdramatiskt.

Sellars har en unik förmåga att gifta ihop musik med teater. Han arbetar nästan alltid på samma vis. Moderna kläder, en koreograferad kör där framför allt armarnas och händernas gestik skapar en sällsam, rituell effekt, allt i en inramning av vad som kan beskrivas som en humanism med kristna förtecken.

Scenen är ljus, i en rad står ett halvdussin beläten uppställda, som också fungerar som troner. Belätena är arkaiska, en legering mellan antikt grekiska och det slags primitiva masker som modernisterna, däribland just Stravinsky, intresserade sig för.


Körerna, OD, Gustaf Sjökvists kammarkör och Sofia vokalensemble, spelar folkets roll. Den tragedi de framför på ­latin, en översättning av Jean Cocteaus franska, gestaltas fysiskt: bevekande på knä med armarna mot himlen, krypande på golvet av pestens härjningar. Och de sjunger som gudar, samlad och stark är klangen.

Berättaren är i Sellars version en kvinna, Oidipus syster Antigone, som använder repliker från Sofokles fortsättning på Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos. Hon gestaltas av en utsökt Pauline Cheviller, som fungerar som vittne och länk till publiken. I stället för att främmandegöra historien – hennes ord berättar vad som strax sjungs – så får vi en inkännande vittnesutsaga. Oidipus, som ju drabbas av ödet men har en del brister (han är lite hetsig), väcker sympati. Men framför allt, vill Sofokles säga, rimligen också Stravinsky och Sellars, så är det en maning till ödmjukhet.


Solisterna är starka. Joseph Kaisers höga tenor som kungen har en stämma med rätta smärtan, sorgen svärtar Davóne Tives mjuka bas (Kreon, Tiresias, Budbäraren), eller Violeta Urmanas Iokaste, en vass mezzo. Allt medan Esa-Pekka Salonen får Hovkapellet att glöda behärskat.

Sellars låter Psalmsymfonin bli en försonande epilog, där de tre psalmtexterna (bön, tacksägelse, lovsång) omsluter tragedins fortsättning: Oidipus flykt, död och förlåtelse.

Däri en maning inte bara till ödmjukhet, utan även förståelse och tolerans, kate­gorier som naturligtvis inte har blivit mindre aktuella sedan varken det antika Grekland eller Europas 1900-tal. För att inte tala om innevarande sekel.

FAKTA

OPERA

»  Östersjöfestivalen

Kungliga operan & Berwaldhallen

21–29 augusti