Kultur

Hitlers svenskar döda – men traumat lever

”Frontmännen” lämnar ett blytungt arv efter sig

Av: 

Henrik Arnstad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Finskt krigsfångeläger på östfronten med barfota krigsfånge i mitten. Fångarna var barfota för att hindra dem från att fly och dessutom ansågs de ovärdiga att slita på skosulor. Dödligheten i de finska lägren var störst 1942 men fortsatte 1943–1944. Värst drabbades ryska etniciteter men även 20 pro- cent av de judiska fångarna avled.
Finskt krigsfångeläger på östfronten med barfota krigsfånge i mitten. Fångarna var barfota för att hindra dem från att fly och dessutom ansågs de ovärdiga att slita på skosulor. Dödligheten i de finska lägren var störst 1942 men fortsatte 1943–1944. Värst drabbades ryska etniciteter men även 20 pro- cent av de judiska fångarna avled.

KULTUR

De sista svenskarna som stred för Hitler är döda.

Tvåtusen ”frontmän” har gått bort efter decennier av diskussioner, intervjuer och forskning. De lämnar efter sig ett blytungt arv, både för samhälle och efterlevande.

Ett trauma Sverige delar med resten av Europa.

Den 6 september 2021 avled den siste svensken som stred på östfronten under andra världskriget. 97-årige soldaten och lägervakten Jan Kjellberg gick ur tiden – och med honom en ångestladdad minneskultur som existerat sedan 1946.

Detta år införde svenska nazister den finska traditionen att fira ”De stupades dag” vid graven tillhörande sin idol, den finlandsfrivillige Gösta Hallberg-Cuula. Känd är även Gustaf Ekström (1907–1995) som varit frivillig i tyska Waffen-SS och 1988 blev en grundarna av Sverigedemokraterna. På 1990-talet tog moraldebatten fart kring de cirka 2 000 svenska frivilliga. TV4 sände dokumentärserien Svenskarna som stred för Hitler (2000) och diskussionen växte. Var det rätt att hänga ut enskilda på deras ålders höst – och efter deras död?

Vissa frivilliga föredrog anonymitet. Men påfallande många trivdes i offentligheten, exempelvis Jan Kjellberg, som under 2010-talet regelbundet medverkade i medier. 2014 publicerade han självbiografin Barnet som ingen ville ha med hans egen berättelse om östfronten. Men vilken var den historiska verkligheten?


Andra världskriget startade 1939 men det var i och med anfallet mot Sovjetunionen 1941 – operation Barbarossa – som rekryteringen till axelmakterna tog fart. Adolf Hitler ville att kriget skulle vara mer än bara nazismens strid. ”Förintelsekriget mot judebolsjevismen” skulle vara hela Europas korståg. Historikern Alf W Johansson skriver att angående ”ren kriminalitet intar fälttåget mot Sovjetunionen en särplats i världshistorien”. Det gällde alla axelmakter – inte bara Nazityskland.

Andelen svenska nazister på Svirfronten var mycket hög – även om Kjellberg enligt memoarerna inte såg dem

En av dessa makter 1941 var Finland. ”En tysk seger är klar två veckor efter inmarschen. Det är ej tvivel om, att Finland kan bära det äventyret”, sade den finske generalen Paavo Talvela. Finland skulle lämna tillvaron som småstat, växa och bli ett mäktigt imperium med hjälp av Hitlers oövervinnerliga krigsmaskin. De finska historikerna Ville Kivimäki och Tuomas Tepora skriver i standardverket Finland in World War II om det stundande storfinska jätteriket som inkluderade ”stora delar av nordvästra Ryssland”. Där skulle svenska frivilliga strida, blöda och stupa.

Samtliga svenskar som lagligen ville slåss för Tyskland 1941 var nämligen tvungna att bli finlandsfrivilliga – allt annat var illegalt. Tyskarna tjatade på svenska regeringen att tillåta rekrytering till Waffen-SS men fick bestämt nej.


När Sovjetunionen anföll Finland under vinterkriget 1939–1940 ville nära tiotusen svenskar skeppas österut under parollen ”Finlands sak är vår”. Under Barbarossa 1941, när Finland anföll, anlände endast 720 svenskar. De reste till finska Hangö och befriade halvön från röda armén varpå många reste hem.

Några enstaka krånglade sig in i Waffen-SS men majoriteten stannade i finska armén (totalt tjänstgjorde 1 700 svenskar i finska krigsmakten 1941–1944). De placerades i det svenskspråkiga regementet IR 13 och hamnade djupt inne i Ryssland på den så kallade Svirfronten (en av dem var nazisten Gösta Hallberg-Cuula som dock sprängde sig själv i luften).

Hösten 1942 växte den svenska avskyn mot Tyskland-Finland via nyheter om terror, krigsförbrytelser och Förintelsen av judar. Likväl fattade den unge korpralen Jan Kjellberg (som fram till 1949 hette Högberg) beslutet att lämna tillvaron som stamanställt underbefäl på Gotland i september 1942. Han anmälde sig som finlandsfrivillig och transporterades till Ryssland.


Andelen svenska nazister på Svirfronten var mycket hög – även om Kjellberg enligt memoarerna inte såg dem. Av de 14 förbandskamrater han nämner där återfinns 9 i register över nazistisk organisering, inklusive Kjellbergs bägge bästa vänner. Kjellberg förnekar att han var nazist men uppfattades som sådan i Sverige. På permission i Stockholm kallades han för ”nazistdjävul” samt ”Hitlerdräng” och svenskarna spottade på hans finska uniform, skriver han i memoarerna.

– De finlandsfrivilliga 1941-1944 är ideologiskt svårbedömda eftersom de inte var ett kollektiv, säger universitetslektor Hélene Lööw, ledande expert på svensk nazism. Huvudsakligen var de nazister inom Lindholmsrörelsen (SSS) men vissa stred för att göra militär karriär eftersom stridserfarenhet var meriterande inom svenska försvaret.


Tillbaka i Ryssland efter permissionen fick Kjellberg tjänst som lägervakt. Kjellberg skriver att svenskarna 1943 ersatte de finska vakterna i fånglägren. Han sattes att bevakade krigsfångar i ett område nära ”det för civilfångar anlagda fånglägret”, vilket syftar på koncentrationslägren som inrättades på order av Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheim.

Dagens Sverige diskuterar gärna krigstida tveksamheter som malmförsäljning, kullager och tysktåg. Det är bekvämt eftersom det är opersonligt

År 2008 publicerade finska riksarkivet rapporter om krigsförbrytelserna i lägren. De var inte förintelseläger men människor dog som flugor ändå. Enbart 1942 avled 19 000 människor i finsk fångenskap varav 3 700 civila, framföra allt barn. Kjellberg bevakade dock krigsfångar och kan inte hållas ansvarig för dödligheten, som dessutom minskade 1943. Men massdöden bland krigsfångarna var ännu värre – hela 30 procent. Riksarkivet redogör för brotten mot Genèvekonventionen och visar att dödligheten byggde på rasism, vilket Kjellberg indirekt bekräftar i memoarerna. Kjellberg såg dessutom massgravar men fick order att hålla tyst om dem.


Lägervakter är inte direkt ansvariga för hanteringen så bedömningen av eventuell medbrottslighet är ingen självklarhet. Professorn i folkrätt Mark Klamberg berättar om det juridiska begreppet joint criminal enterprise (JCE).

– Med modern svensk terminologi skulle man skriva medgärningsman eller ”gemensamt och i samförstånd”, säger Klamberg.

Det finns flera internationella domar mot lägervakter och åtalen sträcker sig över hela 1900-talet. Även till synes oskyldiga aktiviteter har visat sig straffbara. En 96-årig före detta sekreterare i ett nazityskt fångläger dömdes så sent som i höstas. Men i Sverige preskriberades brottslighet under andra världskriget redan på 1970-talet.

Hösten 1943 reste Kjellberg hem till Gotland och återgick i militär tjänst. Han ångrade aldrig sitt krigsdeltagande men gnagdes av ”känsla av att svika” kamraterna, som fick utstå de allierades enorma offensiver 1944 då Finland besegrades. Efter kriget engagerade sig Kjellberg i en veteranförening och ännu som 89-åring 2013 framträdde han offentligt på Finlands ”De stupades dag” (ej att förväxla med den nazistiska motsvarigheten) bland kransar över fallna kamrater.


Dagens Sverige diskuterar gärna krigstida tveksamheter som malmförsäljning, kullager och tysktåg. Det är bekvämt eftersom det är opersonligt. Men när det handlar om svenska frivilliga blir kriget plötsligt individuellt. Och därmed oändligt mycket mer känsligt.

Men alla som slogs inom axelmakternas arméer – oavsett nationalitet, uniform eller politisk övertygelse – kämpade i slutändan för Nazitysklands världsherravälde. Det är ingen kollektiv moralisk dom eftersom deras bakgrund var väldigt olika (vissa tvingades till och med slåss mot sin vilja).

Likväl var de Adolf Hitlers soldater.

Det är ett historiskt faktum och ett trauma, både nationellt i Sverige och Europa. Andra världskriget tar aldrig slut.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

När pojkars lek med fascismen spårar ur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Andra världskriget

Finland

Tyskland