ÅSIKT

En välkommen tillnyktring i Rysslandsdebatten

Torsten Kälvemark om hur legitim samhällsdebatt klassats som desinformation

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Den som länge och med respekt följt verksamheten vid Utrikespolitiska Institutet (UI) blev obehagligt överraskad när en undermålig och oanalytisk studie i vintras presenterades i UI:s namn. Det var den rapport där Martin Kragh och Sebastian Åberg påstod sig ha studerat rysk påverkan på svensk opinion och där speciellt Aftonbladet Kultur pekades ut som en spridare av ”Rysslands narrativ”.

Efter en förödande kritik från olika håll förklarade UI:s ledning visserligen snabbt att den inte stod bakom studien. Eftersom Kragh också är verksam vid Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet sprang dock tjän­stvilliga kollegor därifrån till hans undsättning, trots att rapporten aldrig diskuterats vid något seminarium där. Andra forskare äventyrade också sitt vetenskapliga rykte genom att ställa sig bakom texten. En populistisk hejaklack leddes dessutom av Expressens Karin Olsson som utan spår av källkritik klippte och klistrade ihop ett syndaregister över alla som kunde betraktas som ”Kremlfjäskare”.


Nu har två av UI:s mer seriösa forskare, Björn Jerdén och Niklas Bremberg, gått ut med en debattartikel i Dagens Nyheter (29 juni) om just Rysslands påverkan på svensk opinion.  Till formen är det en subtil men i sak förödande tillrättavisning av kollegan Kragh och hans medlöpare. De hävdar som en huvudtes att en överdriven rädsla för ryska påverkansoperationer kan få oss att lägga resurser på fel saker och att den dessutom riskerar att försämra allmänhetens tilltro till vårt demokratiska system.

De påpekar att man i en legitim samhällsdebatt inte kan klassa vissa åsikter som desinformation även om de ibland kan sammanfalla med Rysslands agenda. Ett exempel: Oron för att Ukraina nu rehabiliterar 40-talets krigsförbrytare är naturligtvis rimlig även om den råkar sammanfalla med en rysk känslighet. Varningar för att en svensk Natoanslutning kan leda till ett aggressivare Ryssland är enligt deras uppfattning logiska. De oroas vidare över tendensen att hitta ”Putinkramare” och ”nyttiga idioter” bakom varje buske, ett slags McCarthyism i svensk tappning som drabbat både erfarna diplomater och kritiska forskare. 


En viktig synpunkt i artikeln är att en överdriven rädsla för rysk påverkan får Sverige att lägga resurser fel. De antyder att Sveriges medlemskap i Natos center för strategisk kommunikation (StratCom) i Riga borde utvärderas. Det är en synpunkt som jag själv helt delar efter många års arbete kring akademisk kvalitet. Som forskningsmiljö är StratCom ytterst tveksam och centrets ibland bisarra rapporter är genomgående av mycket låg relevans för svenskt vidkommande. 

Jerdén och Bremberg är verkligen inte naiva. De säger att ryska aktörer självklart försöker påverka Sverige. Man behöver varken negligera Rysslands inblandning i Ukraina eller annekteringen av Krim för att mer sakligt vilja diskutera det informationskrig där Kreml är en av flera aktörer som riktar in sig på ett alliansfritt Sverige.


Kanske kan deras artikel ses som ett tecken på en tillnyktring som också pågår internationellt. I USA har tre journalister vid CNN just fått lämna sina jobb sedan de fabricerat historier om rysk påverkan. I Frankrike tonar chefen för den nationella cybersäkerheten ner påståenden om att det var ryssar som låg bakom de så kallade ”Macronleaks”. 

Säkerheten kring Östersjön har förvisso försämrats genom ett nytt kallt krig. På båda sidor av Atlanten prånglas desinformation och ”fake news” ut till en förvirrad allmänhet. I det läget gäller det att hålla huvudet kallt och analysera vad som är verkliga hot. 

Jerdéns och Brembergs artikel är ett led i en sådan mer nykter analys. Dessutom har de gett ett bidrag till återupprättandet av Utrikespolitiska Institutets anseende.

ARTIKELN HANDLAR OM