ÅSIKT

Slavarna befriades – och burades in

Anna Andersson om dokumentären ”Det 13:e tillägget”

Sedan slaveriet avskaffades har USA:s rättssystem använts för att kontrollera och fängsla landets svarta befolkning, enligt dokumentären ”Det 13:e tillägget”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sedan 1970 har antalet fångar i USA ökat med cirka 545 procent. Svarta män utgör drygt sex procent av landets befolkning – men drygt 40 procent av landets 2,3 miljoner (!) fångar. Risken för en svart man att hamna i fängelse är en på tre, för en vit man är den en på sjutton.

Den här statistiken ligger i botten på dokumentären Det 13:e tillägget, som finns att se på Netflix. Vill man förstå rasfrågans betydelse i USA och kraften i Black lives matter-rörelsen så är den en bra början.

Filmens skapare Ava DuVerney, som bland annat gjort spelfilmen Selma om medborgarrätts­rörelsen, börjar i avskaffandet av slaveriet 1865, då man med ett 13:e tillägg till konstitutionen garanterade alla amerikaners frihet – med undantag för dömda fångars.

Det var ett undantag som genast kom att användas mot svarta, för hur skulle man rädda Söderns ekonomi när gratisarbetskraften (fyra miljoner slavar) försvann? Jo, man kunde använda fångar. Så greps och dömdes svarta amerikaner, inte sällan för småbrott och lösdriveri, och fick jobba vidare på bomullsfälten.


DuVerneys tes är att rättssystemet alltsedan dess har använts för att kontrollera USA:s svarta befolkning, av ekonomiska och politiska skäl.
Under hundra år kunde de så kallade Jim Crow-lagarna upprätthålla segregationen mellan svarta och vita, där svartas rättslöshet hade sin yttersta konsekvens i lynchningar.

Foto: NETFLIX
Legendariska medborgarrättskämpen Angela Davis medverkar i ”Det 13:e tillägget”.

När lagarna avskaffades 1965, då den svarta medborgarrättsrörelsen (liksom kvinno- och hbtq-rörelserna) hade momentum, lyckades Richard Nixon skickligt ringa in väljarnas känsla av förlorad kontroll och lova ”lag och ordning” (visst låter det bekant?). Han vann valet 1968 och inledde då det första ”kriget mot drogerna” som Reagan sen kom att göra till ett av sina inhemska huvudnummer.

Att ”lag och ordning” och ”krig mot drogerna” i hög grad handlade om att kontrollera landets svarta skulle förstås ingen medge öppet men det sades mellan skål och vägg. Man valde till exempel att ge strängare straff för innehav av crack, som främst svarta missbrukade, än för kokain, som var en drog för vita, vilket den tongivande republikanen Newt Gingrich i filmen medger var orättvist och fel.

Bill Clinton fortsatte på den inslagna hårdare tag-vägen, med ”three strikes and you’re out”-regeln och fasta minimistraff, vilket fick USA:s fängelser att svämma över. Nya byggdes och den privata fängelse­industrin blomstrade; se där ett incitament för att hålla allt fler inlåsta. I dag erkänner också Clinton den här politiken som misslyckad.


Black lives matter är den rörelse som i dag fångar upp den vrede och frustration som historien har skapat. Det är svårt att se några tecken på politiska förändringar, Trump excellerar snarare i att spela på människors rädsla och oro.

Men ändå: Det 13:e tillägget var nominerad till en Oscar för bästa lång­dokumentär. Den vann inte, det gjorde i stället O J: Made in America, som också undersöker rasfrågan. Och Oscar för bästa film gick till Moonlight, om en fattig svart pojkes uppväxt. Kanske följer politiken efter om berättelserna går före.

FAKTA

TV

» Det 13:e tillägget

Regi: Ava DuVernay

Netflix