ÅSIKT

5 fajter som skakade Kultur-Sverige

Carl-Michael Edenborg sammanfattar det gångna årets största kulturdebatter

avCarl-Michael Edenborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jean-Claude Arnault, DN:s Malin Ullgren och Kajsa Ekis Ekman är exempel på vad som diskuterats under kulturåret.

2018 blev året då Svenska Akademien inte var betrodd att dela ut Nobelpriset i litteratur. Samman­brottet i Börshuset var lika uppseendeväckande som utdraget – men det var inte det enda som fyllde kultursidorna.

1. Transdebatt med brösttoner

Kajsa Ekis Ekman drar sig inte för att hiva på med släggan och väcka raseri. Det tycks vara hennes livsvatten. Hon är tryggt förankrad i den andra vågens feminism, som av en del ses som rena 1900-talet nu när vi befinner oss i fjärde eller femte vågen. När hon i början av året i en artikel i Aftonbladet ifrågasatte transfrågans dominans och hur den i hennes ögon undergrävde feminismens revolution brakade helvetet lös, förstås.

Feminismens fråga ”Vad är en kvinna” ställdes på sin spets i debatten om trans. Könsåterställande operationer och hormoner skulle kunna kopplas till utseendefixerad plastikkirurgi och avfärdas som uttryck för essentialism, medan andra, inklusive expresident Obama, menar att den är krönet av individuell frihet. 

I en ytterst kvinno- och transkvinnodriven debatt i landets alla medier ältades Ekmans artikel med höga känslomässiga tongångar. Mitt i alltihop kom en rätt fantastisk text av molekylärbiologen Henrik Brändén som försvarade transrörelsens anspråk ur ett biologiskt perspektiv, inklusive oförglömliga formuleringar om reflexbågar som driver oss att ”jucka/bestiga respektive svanka”. 

Det var i alla fall allt jag kom ihåg av debatten efteråt. 

2. Den kokande huskvinnan

Frågan vad som är en riktig kvinna dök också upp ur ett helt oväntat perspektiv i en stor artikel i Dagens Nyheter i oktober, där Greta Thurfjell bekände sin meta­ironiska dragning till konservativa könsroller. 

Vad fanken hon egentligen ville ha sagt återstår att fastställa, det handlade mycket om vad 90-talisterna (i Stockholms innerstad?) tycker är cool och inte i en tid som är övermätt av självklara moraliska sanningar.

1 av 2 | Foto: Getty Images
Dagens Nyheters Greta Thurfjell bekände en dragning till konserva­tiva könsroller.

Kanske ett intressant ämne och reaktioner väckte det, förstås, bland såväl kulturrävar, proffsfeminister som unga influencers, årets med rätta mest föraktade nya yrke. 

Debatten haltade dock eftersom det var så oklart vad Thurfjell ville ha sagt. Budskapet tycks dock ha kokat ned till vilka skämt som funkade på festerna hon besöker. 

Därmed får ”huskvinnan” anses vara årets ”koka soppa på en spik”-debatt.

3. Hemska Akademien

Att reducera historien om Svenska Akademiens snöpliga sammanbrott våren 2018 till en kulturdebatt går inte. Stötvågorna gick flera varv runt jorden när en organisation som tidigare satt tystnadsplikten så högt plötsligt blottades och blottade sig. Detta kommer sent att glömmas, det är lugnt att säga att historia skrevs inför våra ögon.

Ledamöter avgick, så många att det ett tag var osäkert om det ens var möjligt att fortsätta. Hans Majestät Konungen ingrep och visade sig plötsligt inte vara så maktlös som det alltid sagts. 

Två enstaka händelser lyser fram: Dels beslutet att ställa in årets Nobelpris i litteratur, och det åtföljande, uppseendeväckande invalet av några halv­ledamöter som ska vara med i arbetet med att bestämma pristagaren för hösten 2019. 

Dels domarna under hösten mot kollapsens trigger: Jean-Claude Arnault, förut kallad ”kulturprofilen” med sina försänkningar till Akademien genom hustrun, ledamoten Frostenson. Stockholms tingsrätt dömde honom till två års fängelse för ett fall av våldtäkt, hovrätten dömde honom för två fall och skärpte till två och ett halvt år. 

Så mycket för den ”gentlemannamässighet” som Arnault förundransvärt envist hyllats för av årets nog utan konkurrens mest avskydda kulturpersonlighet: ex-sekreteraren Horace Engdahl, som utsatts för ett högintensivt och affekterat mediedrev och nätmobbande.

Foto: TT
Horace Engdahl.

4. Het debatt om Mr Cool

I den informella tävlingen om vem som varit 2018 mest avskydd kulturpersonlighet torde komikern och musikern Anton ”Mr Cool” Magnusson hamna på en klar andraplats. I början av sommaren skedde något oväntat: en tre år gammal, grov skämtlåt av honom, med gästspel av den svenska ”raw comedy”-veteranen Simon Gärdenfors, hamnade på Spotifys topplista. 

Foto: Youtube
Anton ”Mr Cool” Magnusson.

Det händer inte ofta att gamla nyheter blir så nya.

Anledningen: låten heter och handlar om att Knulla barn. Många tycktes tro att Magnusson, som i privatlivet förefaller vara en ganska prydlig familjeman, skulle vara pedofil och på allvar försvara övergrepp. 

Debatter om humor är alltid svåra, särskilt eftersom humor ofta bygger på att vända och vrida på tabun och skam. Den som själv saknar humor kommer aldrig förstå skämtet.

Men när de anonyma näthatarna stod i tusental på kö med mord- och våldtäktshot fastnade skrattet i halsen.

5. Kritiken av kritiken

Årets sista stora kulturkrakel kom att handla om kritik. Det började med ett par artiklar på vad som trots allt förblir den kulturella hegemonins nod: DN Kultur. Malin Ullgren skrev om Augustpriset, den nationella stora litteraturhändelsen, kanske extra uppmärksammat i år på grund av det inställda Nobelpriset.

Hon var kritisk till nomineringarna och nämnde särskilt några författare hon tyckte borde ha varit med. I en större artikel om kritikens tilltagande tristess och behov av förnyelse, nämnde Aftonbladets Kristofer Andersson att Ullgren i stort sett bara räknat upp författare som ges ut av hennes egen tidnings ägare: Bonniers. Ullgren svarade genast och försvarade sin kritiska neutralitet. Sedan hakade gamla kritik- och Augustprisjuryrävar som Annina Rabe och Mikael van Reis på. Det här är den debatt som min egen granskning i den här tidningen i februari, av hur antalet litteraturrecensioner kraftigt minskat i svenska riksmedier de senaste tio åren, borde ha gett upphov till. 

För en gångs skull fick vi en gammal hederlig kulturdebatt som fördes på offentlighetens arena i första hand, och inte bars av de sociala mediernas hetsiga pseudooffentlighet. Det vill säga med texter längre än 280 tecken, med åtminstone några timmars eller kanske dygns betänketid och utan omedelbara idiotförklaringar av motståndarna.

Kanske finns det hopp för intellektuella ändå.

ARTIKELN HANDLAR OM