ÅSIKT

Revolten 1968: Allt tycktes möjligt

Kjell Östberg om det mytomspunna året som fyller 50

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: aftonbladet
Studentuppror i Sorbonne, Vietnamdemonstrationer i Stockholm, invasionen av Tjeckoslovakien. 1968 exploderade den radikala våg som varit på gång sedan slutet av 1950-talet.
KULTUR

För femtio år sedan, den 30 januari 1968, inleddes Tet-offensiven. I en rad samordnade attacker lyckades befrielserörelsen FNL inta flera viktiga städer i södra Vietnam, bland annat den gamla kejsarstaden Hue och till och med ockupera den amerikanska ambassaden mitt inne i Saigon. De amerikanska trupperna kunde återta mycket av erövringarna, men för världen var budskapet klart: ett litet land i Asien kunde skaka världens mäktigaste militärmakt.

Några veckor tidigare hade den reforminriktade Alexander Dubcek valts till generalsekreterare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och skulle snart resa parollen om en socialism med mänskligt ansikte. I Kina rasade kulturrevolutionen som av miljontals unga i väst sågs som ett löfte om en annan socialism än den ryska.

Revolutionsåret 1968 hade inletts.


Under de närmaste månaderna bröt studentupproren ut på en rad håll i världen, ofta inspirerade av kampen i Vietnam. I USA stegrades protesterna mot kriget för att kulminera vid det demokratiska valkonventet i Chicago. De svartas kamp gick in i ett mer radikalt skede, framför allt symboliserat av Black power-rörelsens tillväxt. I Spanien stängdes universiteten efter protester mot Vietnamkriget och Francodiktaturen. Hundratusentals deltog i stora Vietnamdemonstrationer i London, Berlin och runt om i världen. I Japan bröt strejker ut vid hundratals universitet och den medicinska fakulteten i Tokyo ockuperades under flera månader.

Foto: ap
Pragvåren 1968.

En kulmen nåddes under maj 1968. Det började med studentuppror i Paris som i den överhettade stämningen spred sig snabbt över hela Frankrike. Inte bara Sorbonne ockuperades, utan också fabrikerna. I slutet av maj gick tio miljoner arbetare ut i en generalstrejk, och frågan om den politiska makten ställdes plötsligt på dagordningen.

I Italien rullade det långa 1968 på bland studenter och arbetare. I Latinamerika blev hundratals demonstranter ihjälskjutna i de våldsamma konfrontationerna inför OS i Mexiko. Kampen för en socialism med mänskligt ansikte spred sig till Polen. När Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien svepte en våg av solidaritetsdemonstrationer över världen.


Nog var 1968 ett märkligt år, med få motsvarigheter i vår samtid. Det var en tid när allt plötsligt tycktes möjligt, samtidigt över hela världen. Och ändå. Det var bara en av höjdpunkterna i en djup radikaliseringsvåg som svepte över världen under en tjugoårsperiod. Det började redan i slutet av 1950-talet med befrielsekampen i kolonierna. Algeriet blev en väckarklocka. Ökad apartheid i Sydafrika och medborgarrättsrörelsen satte fokus på rasismen. Kampen mot atombomben bidrog till att bryta upp kalla krigets dikotomi.

Nya sociala rörelser för internationell solidaritet, ökad jämlikhet och demokrati bars upp av en ny generation ungdomar som vägrade att acceptera samhällets dominerande normer. Det var denna radikalisering som kulminerade 1968. Hade det stannat där hade inflytandet ändå blivit betydande. En ny kultur, nya värderingar, uppror mot auktoriteter hade redan satt djupa spår som inte skulle gå att sopa bort.

Men de verkligt djupgående förändringarna skedde efter 1968. Det var på 1970-talet som den koloniala revolutionen fullbordades, USA drog sig tillbaka från Indokina med svansen mellan benen och diktaturerna föll i Spanien och Portugal.

Den svenska utvecklingen är särskilt tydlig. Visst var 1968 viktigt också här. Mindre för att några studenter ockuperade sitt kårhus, mer för alla sociala rörelser som blommade upp, för julfastor och värnpliktsvägrare, för de kritiska diskussionerna på universitet och teach-ins, för radikala författare och konstnärer, för en blivande statsminister som inför tusentals vietnamdemonstranter hävdade att en väpnad befrielserörelse i Sydostasien bättre representerade demokratin än USA.


Men samtidigt, många av de fenomen som vi i dag knyter till 1968 är 70-talsfenomen: Den nya kvinnorörelsen med Grupp 8. Gröna vågen och antikärnkraftsrörelsen. Proggen. De många marxistiska vänstergrupperna. Och den stora gruvstrejken som utlöste en våg av vilda strejker. Arbetarklassen, radikalismens traditionella bärare, steg plötsligt in på scenen.

68 var inte längre en ungdomsrevolt. Och inte heller de gamla rörelserna förblev opåverkade.

”Nya sociala rörelser för internationell solidaritet, ökad jämlikhet och demokrati bars upp av en ny generation ungdomar som vägrade att acceptera samhällets dominerande normer”

Det allra mesta som vi i dag förknippar med det svenska välfärdssystemet genomfördes då. 1970-talet var den tid då kvinnors ställning förbättrades snabbare än någon gång tidigare, när aborten tilläts, föräldraförsäkringen infördes, daghemsbyggnaden sköt fart, beslut fattades om fem veckors semester, sänkt (!) pensionsålder och lag om anställningsskydd. Det var då LO krävde löntagarfonder som om de genomförts hade inneburit att fackföreningarna ägt merparten av svensk industri; då skillnaden mellan fattiga och rika var mindre än någonsin; då det byggdes ett offentligt finansierat, ägt och drivet välfärdssystem med få motsvarigheter i världen. 

Denna revolution går inte att förklara utan det tryck som skapades av den djupa samhällsradikaliseringen framburen av de sociala rörelserna. För att förstå tillkomsten av alla reformer på jämställdhetsområdet är det nödvändigt att se både Grupp 8:s genomslag och det tryck detta satte på beslutsfattarna och samtidigt den radikalisering som skedde inom de traditionella kvinnoförbunden.

Det var en tid när 68-ornas krav på frihet, demokrati och jämlikhet blev praktisk politik, genomförd av en radikaliserad arbetarrörelse. Det var en tid när också socialdemokrater argumenterade för att politiken skulle överordnas marknaden.


Lagom inför 50-årsminnet av 1968 ges andra tolkningar. Att de som ogillar de politiska resultaten av 1960- och 70-talsradikaliseringen vill ta tillbaka dem talar med Fredrik Reinfeldt och Per Ahlmark om ”det galna kvartsseklet” är kanske inte så konstigt.

Socialdemokrater som har problem med partiets reträtter från erövringarna från 70-talet kan stämma in med Ingvar Carlsson som tycker att välfärdsstaten gick för långt och att 1970-talet var en dålig tid för demokratin. Avfallna 68-or kring Axess förväxlar den breda samhällsradikaliseringen med sina egna -dogmatiska vänstergrupper. Trötta tidningskolumnister i Aftonbladet reducerar 68-orna till kunskapsföraktande stenkastare, ansvariga för såväl Trump och Putin som miljökatastrofer.


Gemensamt för dem är att de till varje pris vill dölja att sociala rörelser och social mobilisering har kraften att genomföra djupgående samhällsförändringar, ja, till och med att ställa dörren till ett annat samhälle på glänt.