Den spanska vänstern reser sig ur askan

Olle Svenning om det nya Spanien och vilka lärdomar övriga Europa kan dra av Pedro Sanchez

avOlle Svenning

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AFP
Spaniens premiärminister Pedro Sanchez

Jag känner samma glädje som när Franco försvann,” kommenterade den spanske filmregissören Pedro Almodóvar, när den reaktionära spanska regeringen nyligen avgick.

Om en månad börjar Almodóvar arbeta med en ny film, Dolor y Gloria (Smärta och ära). Titeln skulle duga som sammanfattning av den nye, socialistiske premiärministern Pedro Sanchez karriär. För några år sedan kuppades han bort som partiledare av partiets traditionalister, förankrade i Andalusien, i dess kultur av machismo, hemliga överenskommelser och korruption.

Partimedlemmarna röstade tillbaka Sanchez; partidemokratin fungerade och nu är Sanchez premiärminister. Från smärta till ära på några korta år.


Sanchez pulvriserade under några försommardagar den regerande korrupta högern, marginaliserade de auktoritära liberalerna och allierade sig försiktigt med vänsterpartiet Podemos och nationalistpartierna. En briljant politisk manöver, jämförbar med den Emmanuel Macron utförde 2017, med den skillnaden att Sanchez är socialist.

Alla, utom de grundlurade liberalerna bugar vänligt, eller åtminstone respektfullt, mot Sanchez regering. Också El País, som länge och grovt hånat Sanchez, har omvänts. Tidningen bytte helt enkelt ledning sedan socialisterna vunnit regeringsmakten.

Sanchez kan lära av regeringserfarenheter från Portugal där socialisterna, med stor framgång, regerar i produktiv allians med ett brett vänsterblock. Tillväxten i landet är hög, arbetslösheten sjunker dramatiskt, jämställdheten förbättras, minimilöner ökar, liksom pensioner och sociala utgifter. Till och med Börsen och Marknaden är på gott humör.


Välviljan kan vara på väg att nå det nya Spanien. Ledaren för de spanska storföretagens think tank, John de Zulueta, rekommenderar minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader: ”Annars hotar populism och social oro.” En Bismarck-reflex som vore otänkbar hos Svenskt Näringsliv.

Pedro Sanchez kan dela med sig något av sina framgångar till Carles Puigdemont och Oriol Junqueras, ledare för de katalanska självständighetsrörelserna. Den ene, hotad av 30 års fängelse, befinner sig i landsflykt. Den andre sitter inspärrad i ett fängelse utanför Madrid. Puigdemont är politisk flykting, Junqueras politisk fånge.

Utan stöd från de båda och från deras organisationer hade Sanchez inte blivit regeringschef. Motprestation är därför att vänta och karaktären på den kommer med all säkerhet att ändra Kataloniens framtid, kanske också EU:s.


Våra dagars kamp mellan spanska staten och Katalonien dramatiserades 1 oktober förra året. Den dagen genomförde ett par miljoner katalaner en fredlig aktion, ”civil olydnad”: inget våld, endast en stillsam vandring till olika vallokaler. Väljarna stoppades dock av militär och attackerades brutalt Övergreppen är väl dokumenterade. På den katalanska bokmässan, nyligen avslutad, finner jag drivor av böcker om 1 oktober. I en fotobok finns en bild på en ung, sönderslagen kvinna; hon bär ett plakat med texten: ”EU tiger medan vi massakreras.”

Så var det. Europeiska unionen ställde sig som en man, och någon kvinna, bakom den spanska regeringen, som med stöd av socialister och liberaler, beslutade tvångsförvalta Katalonien, Regionens ekonomiska fonder frös inne och sociala lagar ogiltigförklarades.


Den demokratiskt valda regeringen, avsattes och dess ledare drevs i landsflykt eller fängslades. De ledande tjänstemännen sparkades. Militärmakt övervakade.

”Jag har berövats rätten att träffa min livskamrat och han har inte kunnat se vår femåriga dotter på snart ett år”, säger filmaren och geologen Sergi Corbera till mig. Hans man, Toni Comin, hälsovårdsminister i den tvångsupplösta katalanska regeringen, har tvingats till landsflykt.

”De hårt utmätta straffen och omyndighetsförklaringen av en vald regering, rättfärdigades med anklagelsen att katalaner genomfört en ”olaglig folkomröstning”.


Olaglig folkomröstning? Vilket oerhört uttryck. Som om lagarna permanent är höjda över en starkt förankrad folkvilja. Som om konstitutionen alltid kan utplåna ”demos” (folket). Att ens resa krav om självständighet eller begära folkomröstning kallas ”olagligt”.

Hittills har det varit svårare att träda ut ur Spanien än att lämna Svenska akademien. Ingen från det kriminellt belastade spanska kungahuset hjälper den som vill fly en påtvingad gemenskap.

Efter åtta månader av vad vissa katalaner kallar ockupation är en drastisk förändring på väg. Den nya socialistregeringen drar omedelbart tillbaka paragraf 155 som legitimerat centralregeringens tvångsförvaltning av Katalonien. Regionens (autonomins) ekonomiska fonder släpps fria och sociala lagar återupprättas.


Samtal har inletts med katalanerna. Sanchez kommer mycket snart att möta den katalanske regeringschefen. Flera ministrar lovar att gällande konstitution ska skrivas om för att ge regionerna (autonomierna) ökade rättigheter. De politiska fångarna förblir dock inspärrade; deras frisläppande anses vara en angelägenhet för det oberoende rättsväsendet. Den självständigheten har alltid varit begränsad i Spanien och närmast obefintligt under högerregeringen.

Några ministrar menar att Spanien bör utvecklas till en demokratisk federation. En oerhörd framgång för självständighetsrörelsen men ändå långt ifrån målet: nationell självständighet.

Katalonien bär på revolutionära, anarkistiska traditioner; dess kulturella arv kan i dag symboliseras av författare som Jaume Cabré eller Juan Goytisolo. Båda tillgängliga på svenska. Ekonomin är öppen och framgångsrik. Kataloniens nuvarande kulturminister Laura Borràs, är filolog, professor och en av Europas mest framstående litteraturteoretiker.


Den katalanska nationalismen är progressiv, den absoluta motsatsen till den spanska, inskränkt, klerikal, militaristisk, feodal och antieuropeisk.

Högern bekämpade rent av medlemskap i Nato. USA berövade ju Spanien stora delar av kolonialväldet.

Pedro Almodóvar gestaltar denna svarta spanska ideologi sin komiska, ofta genomskådande, absurda filmer.

De proeuropeiska katalanerna kan kanske, i samverkan med ett oberoende Skottland, förbereda ett regionernas Europa. Nationernas EU har sedan länge brutit samman


När jag vill orientera mig om den unga katalanska folkrörelsen med det uppfordrande namnet ANC får jag tala med Elisendas Paluzzie, professor i ekonomi, utbildad vid London School of Economics, verksam vid universitetet i Barcelona.

Den katalanska ekonomin går bra, arbetslösheten är mycket lägre än i EU. Hon har skrivit en mycket informativ bok om katalansk ekonomi. Tillväxten och investeringarna har inte skadats av de många storföretag som flyttade sina huvudkontor utomlands för att skada självständighetsrörelsen. Företagen bör nu rimligen betala för denna ekonomiska krigföring.

Paluzzie var helt nyligen inbjuden till London för att samtala med representanter för Labours skuggregering och med parlamentsledamöter. I Sverige är det endast Miljöpartiet som upprättat några som helst relationer till katalanerna.


De spanska socialisternas framgång och Kataloniens möjliga befrielse är en europeisk angelägenhet och av särskild betydelse för vänstern i Europa, som länge genomgått självspäkning och hukat under hånet från en borgerlighet, befriad från all sorts diskret charm. Dag efter dag, ända in i evigheten har likvaka -hållits över vänstern, särskilt socialdemokratin.

Dess sympatisörer skildras som trötta ombudsmän med kepsen nerdragen över ögon och öron. Det vanliga klassföraktet. Mot dessa zombies ställs storstadsbon: mångkulturell, mobil, en liberal entreprenör, som satsar på sig själv.

De här klichéerna visar inget annat än provinsialismen hos borgerlighetens tänkare och ledarskribenter. Storstäderna i Europa styrs ju, nästan utan undantag, av vänstern. Barcelona, själva sinnebilden för det kosmopolitiska, domineras av en radikal vänster, som kämpar för flyktingar, återerövrar lägenheter till de som vräkts, stöder papperslösa, bygger sociala infrastrukturer och tillämpar avancerad direktdemokrati.


Mönstret är detsamma i Madrid, Wien, Lissabon och Berlin. I de skandinaviska storstäderna styr också en vänsterns mångfald, efter förmåga.

Paris leds av socialisten Anne- Hidalgo, spansk och fransk medborgare. London leds av Labours Sadiq Khan. ”Storstäder betyder- socialism”, som François Mitterrand, förutseende nog, uttryckte sig.

Den europeiska vänstern har varit den avgörande kraften för att förverkliga feministiska krav om aborträtt, jämställdhet, till och med rätt till skilsmässa. Vänstern har också engagerat sig för HBTQ-reformer för mänskliga fri- och rättigheter, ständigt i kamp mot en fördomsfull höger.

Vänstern har tagit därmed också tagit ansvar för den progressiva liberalismen. En avgörande insats som dessvärre också gjort vänstern sårbar. Framförallt socialdemokratin har flyttat ekonomiska maktfrågor, välfärdspolitik och social demokrati till periferin. Det har suddat ut skillnader höger-vänster, den helt avgörande och enda verkligt meningsbärande politiska och kulturella konfliktytan.


Det har gynnat rasistiska och populistiska partier, som erövrat land efter land, ofta i samverkan med högern.

Sanchez och de spanska socialisterna visar på en möjlig politisk strategi för vänsterns restauration och för att marginalisera populismen: bred vänstersamverkan, demokratisk decentralism, tilltro till breda folkliga rörelser.

I Spanien representeras populismen av det liberala partiet Ciudadanos, glödande och inskränkt nationalistiskt, helt avvisande till varje form av samtal med andra partier. Och nu sjunker partiets opinionssiffror mot avgrunden.

I Ciudadanos finns med all säkerhet knappast en enda facklig ombudsman med keps och unikabox.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

Spanien

Katalonien

Europa

London