ÅSIKT

Va? Va? Va? Va?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar till ljudet från Lund - och kräver krafttag för en bättre ljudmiljö

Foto: Bild (beskuren): EDWARD DERKERT

Är ljuden ofarliga bara för att de inte syns?

Tänk om det vore så enkelt. I en visuell kultur kommer jord, luft, vatten och ljus alltid först. Ljud betraktas inte som en lika vital grundförutsättning.

En miljon svenskar är i dag hörselskadade, varav 60 000 så allvarligt att de är invalider. I dag skadas tvååringar redan på dagis. Trots att Sverige är en akustisk idyll jämfört med många andra platser exponeras vi för ett buller vi inte är rustade för.

Rent matematiskt verkar skillnaden mellan 100 och 106 decibel försvinnande liten, dessvärre upplevs skillnaden i ljudtrycket som dubbelt så stor! När puben smyghöjer från rekommenderade 100 dB till 106 dB fördubblar man med andra ord den indirekta ljudnivån.

Om konstljuset i offentliga lokaler och solens strålar plötsligt ökade i motsvarande styrka skulle vi reagera omedelbart. Likaså om luften plötsligt blev dubbelt så giftig att andas.

Men myndigheter älskar siffror, de tar bara hänsyn till saker som kan mätas.

Och tyst har det aldrig varit. Inte ens på poeten Senecas tid (50 e.Kr.). I en text klagar han på ropen från folk som säljer drycker, korvar och kakor: "Varje restaurang eller barservering har sin egen gatumånglare med sin egen speciella melodi." Problemet med upplevd ljudstyrka är inte nytt.

Vi föds som goda lyssnare. Det sägs att hörseln lämnar kroppen sist av alla sinnen innan vi dör. Evolutionen måste haft en särskild mening med det.

Ett ljudmiljöcentrum har just öppnat i Lund. Naturligt, eftersom Skåne är i farozonen. Här passerar all trafik söderut och norrut - och det gäller att hålla sig framme så att inte Köpenhamn tar hela tillväxten och Malmöregionen bara får bullret. I höstas lämnade musikforskaren Henrik Karlsson sin förstudie som går på tvären över universitetets discipliner som till exempel akustik, medicin, arkitektur, ekologi, juridik, sociologi, pedagogik, musik, konst och filosofi.

Ljudvänner jublar. Det här är ett grundat förslag! Karlsson vet vad han talar om (bland annat startade han Ljudrådet inom Kungliga Musikaliska akademien) men lämnade akademin i klädsamt vredesmod eftersom den inte kunde inse ljudets betydelse för människan - och musiken. Med försvinnande hörsel försvinner även lyssnandet, koncentrationen, sömnen, talet, språket, och miraklet: förmågan att lyssna till musik, läsa en bok, se en film. Ingen hörsel, ingen rumsuppfattning, limbo.

Meningen är att detta ljudmiljöcentrum ska studera ljudet som fenomen, ljudvärldar och ljudmiljöer ur en antropocentrisk infallsvinkel (snarare än teknocentrisk). Individen och hennes ljudmiljö står i fokus, sedan kommer förgreningar till miljön, konsten, designen och så vidare.

Den multidisciplinära kompetensen finns i Lund. Och som sagt: ljudproblemen. Så Öresundsregionen är i behov av forskning och utbildningar på ljudmiljöområdet.

Karlsson skriver: "Öresund kommer att förändras rätt påtagligt när kommunikationerna byggs ut. Två tunnelbyggen, fördubbling av järnvägsspåren mellan Malmö och Lund, utbyggnad av motorvägar projekteras. Trafiken på två stora flygplatser förväntas expandera. Tillväxten har sitt pris i form av ett permanent ljudtäcke som kommer att ligga över hela landskapet, där redan få tysta oaser kommer att bli färre."

För den som jobbat med ljudfrågor en längre tid är det uppenbart att något måste göras. Ty tillväxten är ett grundproblem. När snöskotrar och helikoptrar invaderar fjällnaturen skär de som knivar genom miljön. Det mest frekventa klagomålet hos miljökontor är just trafik och annat buller.

Vi älskar, sover, arbetar och dör i detta buller. Som grått damm från himlen sätter det sig i hörselgångarna och flyter ut i örats innanhav, beläget i det medicinskt vackra Cortiska landskapet.

Framtidsscenariot är en ljudmiljöminister som tvingas till snabba beslut när ett enormt ljudutsläpp har drabbat norra Europa. Nästa dag tvingas ministern ta emot protestlistor från lärare och dagispersonal som inte längre finner sig i ljudnivåerna på sina arbetsplatser. Det kan nämligen bullra en tid på acceptabla nivåer. Men plötsligt är det för sent, några känsliga hårceller kröks, bryts av, och då är skadan skedd.

I stora delar av Europa och USA är det redan för sent, och då inte uteslutande för människor som traditionsenligt vistas i bullriga miljöer: militärer, byggarbetare, bergsprängare, rockmusiker och bartendrar. I dag drabbas alla i alla åldrar. Till och med i en symfoniorkester sitter tuttimusikerna med öronproppar för att klara ett 120-decibels crescendo.

Höjer en så höjer flera ljudvolymen, sådan är trenden. Det är absurt att finalen i Tjajkovskijs första pianokonsert ska låta starkare (120 dB) än ett startande charterplan på Arlanda. Jag tipsade en vän om en konsert med Dvoráks symfoni Nya världen, en bra inkörsport för en ovan konsertbesökare. Han kom tillbaka med öronsus eftersom konserthuset han besökte är överakustiskt!

Miljöminister Lena Sommestad måste börja aktivera ljudfrågan här hemma och i EU, där man nyligen presenterat direktiv och harmoniseringsregler för omgivningsbuller. Det är dags att se över lagtexten som rör nationella bestämmelser om maxnivåer, direkt i miljöbalken, som för Sveriges del erbjuder ett antal slappa rekommendationer, särskilt när ljudet berör fritids- och nöjeslivet. I många andra länder (till exempel Island och Italien) får man dagsböter om man skräpar ner med ljud.

Till Sommestad och hennes medarbetare vill jag gärna rekommendera att de sätter sig in i ljudmiljöcentrets förstudie. Ja, egentligen bör alla 50 myndigheter och organisationer (Naturvårdsverket, Greenpeace, SNF, Fältbiologerna, Turistföreningen med flera) som har till uppgift att värna om miljön i Sverige göra detsamma.

Det gäller att restaurera ljudmiljön. Det finns inget kontroversiellt i det, förutom en pedagogisk utmaning.

Mikael Strömberg ([email protected])