ÅSIKT

Ondskans ansikte?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG ser historien vulgariseras av klåpare

Foto: Mao Zedong föddes 1893. Mellan 1949 och -59 var han Kinas president. Han kvarstod som landets ledare fram till sin död 1976.

Om jag skriver att Jung Changs och Jon Hallidays Mao – Den sanna historien är en dålig bok kommer jag att beskyllas för att vara diktaturkramare. Jag tar den risken. Som historiker måste jag nämligen reagera när historien vulgariseras av klåpare.

Boken spänner över åtta hundra sidor. Ett stort om än välskrivet ordsvall – Chang är författare till bästsäljaren Vilda svanar om hennes släkts lidanden under Mao Zedong – är inte detsamma som en väldokumenterad framställning. Även om författarna har lagt ner mycket arbete både vad gäller intervjuer och arkivnötning kan de på det hela taget inte belägga något av alla sina ”sensationella avslöjanden”. Så menar de till exempel att den långa marschens kanske viktigaste slag, det vid bron Luding 1935, aldrig ägde rum. Som bevis härför citerar de en 93-årig gammal kvinna som, då intervjun gjordes 1997, inte kunde påminna sig ha sett något.

Och så är notapparaten i stort sett upplagd; de hänvisar till en intervju med änkan till en partifunktionär eller till en bybo som har hört berättas att ? och så vidare. Inte heller de skriftliga källor som åberopas visar sig hålla för sinelogernas granskningar. I London Review of Books jämför därför Cambridgeprofessorn Andrew Nathan Changs och Hallidays metod med skatornas: allt som glänser, jade eller plast, tar de och resultatet blir en ny bild av Mao – en ny myt – som reducerar Kinas hela moderna historia till en enda – ond – man.

Mao var enligt författarna ett veritabelt monster, utan andra ambitioner och visioner än egen makt. Tvärrutten och grisigt ohygienisk brydde han sig inte ett vitten om de bönder han talade sig varm för. Han förgiftade sina motståndare och var påfallande slö i allt som inte handlade om mord, tortyr och sex i stor skala. Boken har med andra ord stora likheter med bästsäljaren Simon Seabag Montefiores mastodontverk om Stalin, späckad med anekdoter om bolsjevikkoryféernas blodtörst och skörlevnad.

Sinologer avfärdar samfällt Chang och Halliday både vad gäller källkritik och analys, men av samhällsdebattörer har de fått desto mer beröm. Enligt Per Ahlmark är denna bok om ”världens största mördare” – 70 miljoner kineser – ”det nya seklets viktigaste verk”. Med den dödssiffran överträffas alla tidigare bedömningar. Ju högre dödstal, desto mer skarpsinnig anser Ahlmark att man är. Det är lätt att bli geniförklarad av borgerligheten.

Kravet att källkritikens principer ska tillämpas också på kommunismens historia är fortfarande utopiskt. Att Chang och Halliday diskvalificerar sig bland seriösa historieskrivare betyder dock inte att allt de påstår är lögn och att propagandabilden av kamrat Mao är sann. Svältkatastrofen är inget borgerligt påhitt.

Trovärdiga bedömare menar att svälten 1958–61, under ”det stora språnget”, tog livet av 20–30 miljoner människor. Det är knappast möjligt att avgöra hur mycket av denna katastrof som berodde på en felslagen jordbruks- och industrialiseringspolitik, men som den indiske Nobelpristagaren Amartya Sen har påpekat var bristen på demokrati en viktig orsak. I en diktatur behöver de styrande inte ta lika stor hänsyn till folkopinioner, och underordnade befattningshavare vågar inte alltid framföra dåliga nyheter. Därmed försvårades hjälpinsatserna.

Också i andra sammanhang gjorde sig Mao skyldig till övergrepp och grymheter, till exempel under kulturrevolutionen. Men en seriös historiker låter inte analysen göra halt där; man måste också ställa frågan hur många miljontals människoliv som faktiskt räddades. Kommunisternas hälso- och sjukvårdsprogram innebar att sjukdomar och spädbarnsdödlighet minskade successivt medan medellivslängden höjdes.

Sen har tillsammans med Jean Drèze gjort en jämförelse mellan Kina och det kapitalistiska Indien under de här aktuella åren, Hunger and Public Action (Oxford 1989). Det visar sig att de bägge länderna år 1949 var likvärdiga vad gäller sjukdomar, död och livslängd. Därefter sker markanta förbättringar i Kina (frånsett bakslaget 1958-61) men inte i Indien. Faktum är att Indien varje åttaårsperiod producerade lika många eller fler lik än vad som blev följden av den kinesiska svältkatastrofen. Föga förvånande letar man förgäves efter den här typen av resonemang i Maobiografin.

Att Mao var hänsynslös behöver ingen betvivla, men den tragiska slutsatsen man kan dra av Sens forskning är att framsteg och förtryck ofta löper parallellt, vilket delvis förklarar varför Mao länge åtnjöt ett stort folkligt stöd. Att Chang och Halliday inte är ute efter komplexiteten blir tydligt av att de endast skissartat säger något om de groteska orättvisor i det feodala Kina som ledde fram till revolutionen, liksom vilka sociala förutsättningar som gav upphov till Maos diktatur. Inte heller ger de någon rimlig belysning av de konflikter som fanns inom det kinesiska kommunistpartiet. I stället reduceras det historiska skeendet till en enda mans obegripliga ondska.

Ondska är ett trubbigt analysinstrument, oavsett vem den handlar om. En motsvarande bok om till exempel ”den onde Suharto” skulle vara lika förkastlig. Den enda lärdomen vi kan dra av den här sortens biografier är att vi ska akta oss för otäcka människor. Med en sådan sensmoral kan vi inte lära oss någonting av historien.

Historia

Åsa Linderborg ([email protected])