ÅSIKT

Två lag och en boll

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Två dagar kvar till VM – ÅSA LINDERBORG läser nya böcker om skandalerna, hjältarna och ögonblicken av lycka

1 av 4 | Foto: Zlatan - ruter två. Varför?

För många är ett fotbolls-VM förknippat med en särskild plats, ett ting eller en smak. Jesper Högström skriver i VM-boken om hur VM 1978 för honom är en gul plastskål fylld med vatten som han skvätte i ansiktet för att inte somna till Argentina–Ungern. Han var tretton år. För mig är sommaren 1978 en grafisk översikt av gruppspelet som satt på köksväggen hemma hos min moster Nina och Guido, ett hus som vibrerade av ilska och sorg då Italien just förlorat bronspengen. Jag studerade de stiliserade figurerna i tidningsurklippet på väggen och tänkte att fotboll är så enkelt att förstå: två lag och en boll.

I själva verket har fotboll, som holländaren Simon Kuper skriver i sin smått klassiska Fotball Against the Enemy, både startat och stoppat krig, befäst diktaturer eller vält dem över ända. Det är naturligtvis en överdrift – samhällen sätts snarare i brand på grund av sociala motsättningar – men fotboll är ofta en politisk praktik som ger sporten en djupare dimension än bara skönhet och känslostormar. På och kring planen utspelas konflikten mellan klasser, etniciteter och raser, mellan höger och vänster, nation och region, öst och väst, nord och syd, fattig och rik. De fyra vanligaste exemplen är ”fotbollskriget” mellan Honduras och El Salvador 1969, animositeten mellan katolska Celtic och protestantiska Rangers, Barcelona som världsvid antifascistisk symbol och hur Röda Stjärnans supporterklubb förvandlades till krigsherren Arkans serbiska privatarmé.

Även Franklin Foer tar upp dessa i Fotboll förklarar världen. Jämfört med Kuper är den amerikanska ekonomijournalisten Foer blek och boken lider av ett och annat faktafel (det var ett grishuvud och inte en björnskalle som Barças fans kastade mot renegaten Figo), men för den som är trött på det eviga gullandet med Pelé är boken intressant. Pelé må ha varit en bra fotbollsspelare en gång i tiden, men i Brasilien är han också mannen som först tog strid mot korruptionen och sen som synnerligen korrumperad idrottsminister i en nyliberal regering genomförde en IMF-liknande politik som tvingade klubbarna att bli kapitalistiska företag – en katastrofal reform för brasiliansk fotboll.

De mer officiösa VM-böckerna retuscherar bort allt politiskt. Så även The Treasures of the World Cup, men det kan man ha överseende med, för detta praktverk är som en välfylld godispåse för den sötsugne. Med varje VM-presentation följer nämligen en omsorgsfullt gjord replik: för Chile 1962 en vacker biljett, för Mexiko 1970 samlarbilder på Gerd Müller, Hristo Bonev, Juan Ramón Martínez ... etc.

I Fotbolls-VM genom tiderna tar sig, bland andra, äldre journalister an var sitt mästerskap, såsom Bosse Hansson om VM 1966. Han hävdar bestämt att den beryktade bollen som gav engelsmännen mästartiteln verkligen var inne i mål, men varken i ribban eller på linjen, ”utan i mittenläget skruvad inåt i en båge”. Det är lätt att förlåta Hansson för denna osannolikhet, för som alltid förmedlar han idrott med ett utsökt varierat språk.

Även Jesper Högströms ovan nämnda VM-boken behandlar VM från 1930 till 2002. Den är riktigt bra och glider omärkligt mellan historik, essä och samhällsreportage, där det viktigaste och intressantaste finns med. Bäst är de VM som Högström själv har minnen av, för han lyckas göra så att även läsarens egna känslor kommer tillbaka för en stund. Dessutom tillhör han den yngre generation som inte påstår att fotbollen var bättre förr, då brassarna kunde skruva bollen åt två håll samtidigt och bara spelade för att det var så roligt, utan en tanke på att vinna.

Komplett meningslös är däremot VM-feber av Thomas Bodström och Mats Holm, även om Holm klarar sig bättre än sin författarkollega. Som alltid försöker Bodström framhålla sig själv som en helt vanlig kille, men läsaren noterar att han som barn höll på alla vinnande lag: Malmö FF i fotboll, Brynäs i hockey, Katrineholm i bandy, Alvik i basket och Lidingö i volleyboll. Det säger sig självt att det är fullständigt livsfarligt att ha en sådan justitieminister.

Man kan jämföra Bodström med motgångssupportern Mats Hård, ”bloggvärldens Bo Balderson”, som länge gäckade med sin pseudonym. Mannen bakom visade sig vara Olle Svalander, och den sällsynt roliga och välskrivna bloggen om en sportjournalist som trampar vatten har stora förtjänster även som pocket. Det finns två slags fans, konstaterar Hård: de som tittar uppåt i tabellen och de som tittar neråt. Det är samma sak med människor; när han står på en balkong tittar han ner av rädsla för att hamna på botten. Hans tjej tittar uppåt och utåt, utan en tanke på att någonsin kunna misslyckas med något.

Matt Weiland och Sean Wilsey är redaktörer för The Thinking Fan’s Guide to the World Cup och jag hoppas att titeln till denna oförutsägbara antologi inte skrämmer bort läsare. För titeln till trots är den inte ett exempel på den intellektuellt skitnödiga tradition som tror sig kunna läsa in hegelianismen och världsalltet i en frispark eller som på fullaste allvar påstår att dribblingsfotboll är vänster och systemfotboll är höger.

32 skribenter från världens alla hörn skriver inför årets VM, däribland Henning Mankell om Angola. Eric Schlosser ( Snabbmatslandet) är lite förvirrad om Sverige, men resten är så bra att man bara vill vråla, så som den gripande artikeln om Iran, skriven av Saïd Sayrafiezadeh, en amerikan med judisk mor och persisk far. Hans säregna kärlek till det iranska landslaget bottnar både i ett etniskt utanförskap och en längtan efter att komma nära sin ordknappa pappa, en väg till ett lag han vandrat med många. Den forne östtysken Alexander Osang vittnar på liknande sätt om sin kluvenhet inför de tyska framgångarna VM 1990.

Knivskarpt är amerikanen Dave Eggers lakoniska bidrag om USA, ett land där bara fem procent intresserar sig för fotboll. Som barn hade Eggers en idrottslärare som förklarade att amerikaner utövar idrott med händerna (rugby och baseball), medan kommunister utöver idrott med fötterna, det vill säga spelar fotboll. Läraren är inte ensam om att hävda likheterna mellan soccer och the Iron Curtain, men Eggers är trots allt nöjd med jänkarnas svala intresse för världens viktigaste sport. För, frågar han sig, vill vi som älskar fotboll verkligen ha med ett folk som röstat fram Bush och Cheney inte bara en utan två gånger? Nej, svarar han, för oavsett om vi är kommunister eller inte ska fascister bekämpas med fötterna.

Bland bokens alla tabeller över VM-statistik finns även lite oväntat siffror över VM-nationernas militärutgifter per capita och antal utverkade dödsstraff per år. I de tabellerna placerar sig i alla fall USA riktigt bra.

Till fotbolls-VM hör naturligtvis spelarna som ska ge oss alla oförglömliga besvikelser och glädjeyror. Vill man fylla Fifas klisteralbum med 32 kompletta lag får man lägga ner 600 pix – under förutsättning att man har kompisar nog att byta sina dubbletter med, annars kan det bli hur dyrt som helst. En mig närstående sexåring byter och klistrar med en oroande brist på entusiasm, och frågar varför Saudiarabien, Angola och Ghana inte får lika stort utrymme som de andra lagen. Ja, det kan man verkligen undra. De är knappt heller representerade i den värdelösa dvd:n Players Profiles där 100 spelare får en reklamminut var till enerverande musik.

I bokhandeln kan man inhandla en kortlek där varje kort pryds av en framstående svensk spelare. Zlatan är ruter två och Fredrik Ljungberg hjärter tio. Vem gjorde den rankingen? Att Ralf Edström är ruter dam kan man dock inte säga något om. Denne polisonggigant pryder ramsidan även på Mats Samuelssons Hjältarna som handlar om Åtvidabergs FF. Det är nog en nostalgitripp för många läsare, men framför allt är det en utmärkt berättad historia om både ÅFF och Facit – två storheter som obarmhärtigt slogs ut ungefär samtidigt. Modern svensk fotboll är knappast ett Stockholmsfenomen, som man lätt kan tro av dagens mediehype.

Fotbolls-VM lever sitt eget liv vart fjärde år men det föder och förbrukar en massa stjärnor som har svårt att klara av livet när de spelat sin sista match. Det är vanligt att missbruk och misär som drabbar många hjältar ges ett skimmer, se bara på romantiken kring tragedin Nacka Skoglund. Så inte Petter Karlsson som i Tredje halvlek känsligt berättar om svenska och internationella spelare, däribland Marseilleproffset Gunnar Andersson som söp ner sig totalt. Denna underbara läsupplevelse går precis som Hjältarna att köpa på originalpocket för bara 59 kronor.

I den illa översatta FIFA World Cup™ Officiell Guide läser jag att Brasilien kommer att vinna vad Fifa tror heter FIFA World Cup™ i år igen. De gaggiga patriarkerna pratar som vanligt som de har förstånd till. För om VM 1982 är smaken av gin och vatten för Jesper Högström, är det för mig minnet av hur Guido torkar bort tårarna med vad som var kvar av ett pekfinger som en gång fastat i en kallpress på Asea i Västerås. Tardelli har just gjort ett makalöst mål på Västtyskland och solen skiner varmt över den lilla svartvita teveapparaten som vi ställt utomhus på landet.

Jag har väntat i 24 år på den här sommaren. Nu är den äntligen här.

Fotbollsböcker

Åsa Linderborg ([email protected])