ÅSIKT

Önskas: en röd tidning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Daniel Suhonen: 5 sätt att knäcka högerns makt över medierna

För trettio år sedan inleddes den nyliberala ideologiska offensiven. Målet var att bryta vänsterns makt och man måste medge att projektet lyckats. Framgångsvågen byggde på ideologisk medvetenhet och handlingskraft i form av enorma satsningar på opinionsbildning – en samhällsförändring som började i människors tänkande. Högern lyckades vrida makten och självförtroendet ur arbetarrörelsens händer. I dag saknar vänstern en tydlig vision som kan samla massorna.

Arbetarrörelsen behöver bedriva opinionsbildning. Som förebild för en ny mediestrategi kan den tidiga folkbildnings- och arbetarpressen ses, men även näringslivshögerns opinionsarbete sedan 1970-talet. I dag finns en rad sociala och autonoma medier som också kan agera förebild: Democracy now, Stockholms Fria Tidning, Yelah och ETC.

Mediestrategin som inneburit att man fört ut arbetarrörelsens frågor via borgerliga medier, i stället för att äga egna, har misslyckats. När borgerligheten enas, när striden hårdnar, krymps utrymmet. Vi märkte det inför valet 2006 där borgerligheten dominerade, vi märkte det i ”Wanja-affären”. Även public service färgas av de dominerande borgerliga mediernas rapportering.

Den röda pressens svaghet var tidigare lojalitetskravet. En tidning måste stå oberoende fastän den är beroende och ha mandat att hederligt kommentera och rapportera om verkligheten. Formerna för framtida mediesatsningar måste säkra redaktionernas publicistiska frihet. I stället för lojalitet bör solidaritet med rörelsens långsiktiga ideologiska målsättningar eftersträvas.

I det nya medielandskapet händer två saker, förutom att de gamla dagstidningarna har ekonomiska problem. Journalistik blir en allt dyrbarare bristvara samtidigt som vi dränks i informationsflödet. I de stora dagstidningarna krymper journalistiken ihop och värderingarna blir allt blåare, i den marginella vänsterpressen är det journalistiska materialet ännu mindre men rött.

Vänstermedia har aldrig tjänat pengar och drabbas inte av den hårdnande reklammarknaden. Men två uppgifter finns att fylla, som är konkurrensfördelar: att tydligt sortera i nyhetsflödet från en vänsterposition och att ge utrymme för viktig samhällsjournalistik.

Arbetarrörelsen måste se medier och opinionsbildning som investeringar. Mot varje förslag på satsningar på opinionsbildning framförs att det kostar pengar. Låt oss slå fast detta faktum: Arbetarrörelsen har pengar. Arbetarrörelsen har tiotusentals anställda, en S-valrörelse kostar hundra miljoner, fackförbundens tidningar tiotals miljoner varje år. Cynismen vet alltings pris men intets värde. Arbetarrörelsen når inte ut och den krympande rörelsen vänder sina medieresurser inåt.

Några konkreta förslag:

1 För 50 miljoner per år skulle vi kunna skapa en svensk rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge. Med 10 000 prenumeranter, presstöd och andra intäkter skulle priset bli en bråkdel av detta, kanske cirka 2–10 miljoner. Men även om vi tänker oss att hela beloppet skulle garanteras – det vill säga cirka 50 miljoner – måste frågan ställas om det ens är orimligt? 50 miljoner motsvarar, högt räknat 100 ombudsmän.

2 Starta en VänsterFokus. En radikal rödgrön kvalitetstidning, som konkurrerar med djup journalistik, de bästa vänsterskribenterna och analyserna – för en bråkdel av priset för en dagstidning.

3 Bygg en ny nättidning kring befintliga webb-strukturer. I dag är ingen av vänsterns nättidningar ett fullständigt komplement till papperstidningarna. Det hänger på innehållet. Läsarna vill ha både kultur, sport, nyheter och tv-tablåer. LO-Tidningen, Dagens Arena, ETC, Tvärdrag, Offside och Bang skulle kunna samarbeta kring en gemensam webbplats där LO-Tidningen utgör ekonomiredaktion, Arena ledar, Tvärdrag och Bang delar kultursidan och Offside tar sporten. Nyheter köps in från TT. Vänstern måste sluta med sin organisationsegoism. En liten samordning av befintliga strukturer skulle ge vänstern den första riktiga dagstidningen på webben.

4 Satsa på en ung radikal tankesmedja med tydlig rödgrön koppling, men oberoende. Uppgiften ska vara att fostra nya debattörer, skribenter och opinionsbildare. Förutom förlag, rapportskrivande och debatterande skulle denna tankesmedja också kunna ta ansvar för ideologisk utveckling inom arbetarrörelsen. Möta Timbros Stureakademi med en Wigforssakademi där nya opinionsbildare ges växtplats.

5 En rödgrön regerings första uppgift är att ge press-, tidskrifts- och litteraturstöd en rejäl höjning och ett grundlagsskydd. I en värld där konkurrensen slår ut seriös journalistik och litteratur måste samhället ta ansvar för att stimulera ett demokratiskt samtal. Vänstern måste ta det ansvaret när högern viker undan.

Bara så kan ett ord som är fritt försvaras. Man bör också stärka public service och våga utreda en reklamskattefinansierad public servicetidning.

Daniel Suhonen