ÅSIKT

Trädkramare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Hanna Nordenhök blir absorberad av Lotta Lotass amerikanska jätteväxter

1 av 4

”All goodness is in jeopardy”, säger The Log Lady varnande till Laura Palmer strax före den senares död i Fire walk with me, långfilmspendangen till David Lynchs tv-serie Twin Peaks. Jag kommer att tänka på henne, på The Log Lady, när jag läser Redwood, första delen i Lotta Lotass nu pågående, ännu oavslutade vykorts­trilogi på nätet med titeln Redwood – Hemvist – Kraftverk ( www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood ). Någonting i Lotass närmast ömsinta gestaltning av de kaliforniska jätteträden, av deras särskilda förbindelse med tiden och med en sorts mänskligt ursprung, leder associationen i den riktningen.

The Log Lady förkroppsligar – med sin lätt uppspärrade blick och lilla vedkubbe i krampaktigt grepp i famnen, som vore det en dyrbarhet – en bro över till en dunkel parallellverklighet. Hon talar inte i egen person, hon är ett orakel, en kanal för en överföring av en gåtfull kunskap förborgad i trästyckets inre, dold bakom dess omslutande, förrädiskt oansenliga bark. Redwood: ”Vad är högt som träden, men omslutet av ett ständigt mörker? Märgen. Märgens många gåtor. Barkens gåta en och endast en. Vad är det som alltid går runt ett träd och ändå aldrig bliver trötter?”

Redwood baserar sig, i likhet med det mesta som Lotass skrivit, på dokumentärt material. De korta och sinsemellan disparata texterna tar sin utgångspunkt i amerikanska vykort från andra halvan av 1800-talet och 1900-talets första decennium. Deras motiv associeras samtliga med de väldiga och uråldriga Redwood-träden i Kalifornien.

Fotografier föreställande såginstrument, arbetsställningar, timmer surrat på öppna tågvagnar mot en blå himmel, män i rep klättrande över stammarna under pågående fällning, leende män liggande i de enorma sågskären, män med hattar, hängslen, utsvultna män, stolta män, arbetande män, män med triumfatorisk uppsyn intill nersågade träd, likt lejonjägare med sina byten, män med armarna kavat i sidorna, män ovanpå stubbar, män med jordiga, svettiga ansikten, män. Rödträden liknar döda eller döende kroppar, omringade och fjättrade urtidsdjur, med blottade innanmäten. Deras inre som nu går att se, mäta, kapitalisera på.

I den lotassiska texten jagar någon – en ensamresenär, en upptäckare, en pilot, en astronaut, en hel skogsindustri – ständigt efter avtäckning. Avtäckningen av en skatt, ett okänt territorium, en vetskap, en diamant, en glimmande och absolut skönhet. Det illusoriska svaret på en värkande, omöjlig dröm.

Det finns överhuvudtaget ett invecklat, närmast elektrifierat förhållande till drömmen hos Lotta Lotass. Det är drömmen om upplysning, transcendens, harmoni, paradis. Om viktlöshet, om befrielse från kroppens begränsning och från människolivets fula materialitet. Den drömmen ligger naturligtvis djupt inbäddad i det moderna projektet – hos Lotass materialiserar den sig via hennes tematisering av 1900-talets utopism och teknologiska landvinningar. Hennes språk rör sig emellertid, med sin kombination av stålblänkande modernitetsbilder och biblisk högstämdhet, hela tiden mellan ett mytologiskt (tidlöst, universalistiskt) och ett historiserande anspråk. Lika delar Babels torn som Sputnik, således. Eller för den delen rödträd. Tornet är överhuvudtaget en ofta förekommande trop hos Lotass, vilket delvis griper tillbaka på en klassisk bild för skrivakten. Att resa en byggnad eller att skriva en bok, ur kaos bringa ordning, ge kontur, skönhet, språk. En mycket fallisk bild av en fallisk drift, naturligtvis, vilket både speglar den överväldigande maskulina modernitet som Lotass skildrar och samtidigt för med sig en arkaisk fläkt. Hos Lotass både är och är inte modernitetens övermod en förlängning av Första Mosebokens tornbygge och försyndelse. Möjligen är det just i denna dubbla världsåskådning som hennes romankonst blir till.

Lotass skriver nämligen aldrig fram ett enkelt uttydbart patos. Det kommer sig delvis av att det i berättarpositionen ligger en närmast total identifikation med det utopistiska begär hon skildrar. Ett solidariskt, parasitärt, förhållande. Lotass civilisationskritik är alltid intimt och motsägelsefullt förbunden med en språklig hänförelse som går utanför enkla moraliska och politiska kategorier. Bland mycket annat gör det hennes böcker så storartade, komplicerade, absorberande. Så också Redwood.

Det finns inte ett lager som innefattar Redwood-träden och den industriella hanteringen av dem som undslipper Lotass. Hon inhämtar, ja, inmundigar trädens stumma, hjälplösa lidande, gör dem till sällsamma, levande varelser hanterade som ting i en stordrift i det amerikanska kapitalets tjänst. Det är mycket gripande. Trädens anatomi, deras kambium, inner-och ytterbark, hartsgångar, årsringar – allt förvandlas till en nästan elegiskt anstruken prosapoesi. Deras krossade, liksom infångade kroppar föreställer en ödesdiger förstörelse, en förbrytelse av kosmiska mått. ”All goodness is in jeopardy”… På samma sätt blir riktskären sår, kvar efter såginstrumentens och yxornas obarmhärtiga våld – ett våld kopplat till begäret att äga, domesticera också det omöjliga: ”skärets mörka ränna klyver, bryter tiden /…/ en gapande mynning i i tiden, in i det förgångna.” Via raketforskaren Wernher von Braun förs ytterligare en motsägelse in: ”Naturen känner inte till något sådant som utplåning; den känner bara till omvandling.” Hos Lotass är driften att se, att bringa klarhet, veta, underställa en kontroll, lika begriplig som obegriplig, tragisk som ofrånkomlig.

Lotass utopi-diskurs rör sig som bekant på många nivåer i hennes författarskap. Det går till exempel inte att tala om hennes texter utan att också nämna hennes arbete med en söndertrasad formmässig helhet. Hon utmanar genomgående och på olika sätt romanen som helgjuten form, inte minst genom sina texters särskilda förhållande till rösten och den ofta polyfona berättartekniken. Men det romankritiska draget ger sig tillkänna på än fler sätt. Hennes senaste bok Den röda himlen (2008), som kretsar kring Första världskrigets fasor, utgörs exempelvis av en enda mening genomgående i gemener, som för att peka på omöjligheten till början och slut, narrativt såväl som historiskt.

Det går att urskilja en liknande kritik av en strikt linjär kronologi i Redwood Hemvist – Kraftverk, den första pågående publikationen i serien AUTOR ETER, det lilla förlaget Autors site för nätbaserade texter. Det är nämligen en trilogi som, genom att den arbetar med överlappning och förskjutning av verkens inbördes ordning, läcker. Både Redwood och Hemvist publiceras successivt och just nu parallellt; när publiceringen av Hemvist nått ungefär häften ska verkets avslutande del, Kraftverk, inledas. En trilogi, alltså, med uppluckrade gränser. Vilket blir ett intressant grepp i förhållande till Lotass generellt flitiga bruk av trilogin som formell inramning (hon har redan, efter ett knappt tioårigt författarskap, två romantrilogier bakom sig). En destabilisering således, också av det egna användandet av tretalets figur, med dess inneboende längtan efter harmoni, balans, helighet.

Det är inte konstigt att Lotass med sitt starka intresse för de mänskliga utopierna dras mot en amerikansk motivkrets, denna hypermodernitet med sina neon­blinkande drömmar. Som i den hårda och underbara romanen Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet från 2006 som handlade om amerikanska seriemördare, Las Vegas och berättandets våld. Redwood anknyter naturligtvis till det temat. En laddad bild i sammanhanget är den av trädet General Noble, vars rester enligt Lotass text numera ligger begravda under Pentagons husgrund. Morden på rödträden, om man kan kalla det så, ligger alltså på ett mycket konkret sätt inneslutna i Amerikas själva fundament.

Redwood arbetar hela tiden med en komplicerad sorg över den sortens faktum. En sorg över jätteträden, över deras plats i den amerikanska närhistorien, över en uråldrig, förlorad kunskap som verkar inbäddad i deras stammar. Jag tänker på The Log Lady. Och på Hitchcock’s Vertigo. På kärleksparet (Novak, Stewart) mellan träden, i det rödaktiga diset vid de väldiga rötterna, kringgärdade av stammarnas kompakta stillhet och av sitt eget begärs omöjlighet.

Hanna Nordenhök