”Helsa mamma med tusende kyssar”

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Petter Lindgren om Titanic som tragedi och symbol för finanskrisen

1 av 3 | Foto: TWENTIETH CENTURY FOX
Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i ”Titanic” från 1997.

När Leonardo DiCaprio stel som ett torskblock går till botten inför ögonen på Kate Winslet faller min sjuårige son i gråt. Själv blir jag svettig i händerna.

Vi ser om filmen, den här gången med det alternativa slutet där rikemansdottern Rose på sin ålders höst går i sjön för att återförenas med tredjeklasspassageraren Jack Dawson, som DiCaprios karaktär heter i filmen. Men en bra story är en bra story, och resultatet är detsamma. Jävla tårar, säger sonen.

Annars är det själva undergången som är grejen: isberget, den gröna Atlanten störtande genom korridorerna, akterskeppets becksvarta monolit under stjärnhimlens oändlighet. Åtskilligt av det där får vi ta om flera gånger, särskilt en scen där en av passagerarna sätter ner sina bara fötter på hyttgolvet och på Hollywood-svenska upptäcker att: HARRAH GOUD DAA ARRH WHAATTN! (Herregud, det är vatten!).

Näst efter engelska var svenska det vanligaste språket ombord på Titanic. Omkring en tredjedel av passagerarna i tredje klass var nordiska utvandrare som sålt allt de ägde för en biljett till Nya världen.

”Vi bor som på det finaste hotell, här är ricktigt trefligt”, skriver en av dem, Carl Robert Carlsson från Vessigebro i Halland, på ett vykort postat under någon av angöringarna innan fartyget la ut mot Atlanten på sin olycksaliga jungfruresa i april 1912. ”Båten rör sig inte för vågor stora som husalängor. Den går så tungt som stod han stilla men vi ha ej rest så långt.”

Han kropp återfanns aldrig, men kortet finns bevarat och visas i en monter på Sjöhistoriska museets utställning som liksom James Camerons filmsuccé från 1997 fokuserar på tragedins mänskliga sida. ”Käraste lilla Elsa, helsa mamma med tusende kyssar, din egen ensamme Erik”, skriver en annan resenär och det är inte utan att handflatorna fuktas.

Sonen intresserar sig mer för teknikalian. Här visas till exempel ett av Titanics berömda (men dysfunktionella, uppenbarligen) vattentäta skott, liksom en mycket fin modell av fartyget och ett alldeles äkta stycke isberg. För den som vill leka Rose DeWitt Bukater finns autentiska hyttkorridorer att ränna igenom, men psykokinetiskt begåvade individer lär bli besvikna: här finns mycket få riktiga föremål från vraket. Däckstolar och liknande kommer i stor utsträckning från det identiska fartyget Olympic, som tjänstgjorde tills hon blev omodern och skrotades. (Symptomatiskt nog är hon inte alls lika känd som sin i förtid döda syster.)

Sjöhistoriska är ändå att gratulera till en storslagen satsning och till tajmingen, för vad lämpar sig väl bättre under en global lågkonjunktur än en historia som den om Titanic. Det började som en skakning på den amerikanska bostadsmarknaden ...

I marinbiologen Robert Ballards och författaren Ian Coutts magnifika soffbordsbok Titanic – De sista bilderna är vi redan nere i mörkret på 4?000 meter. Omslaget pryds av fören där kärleksparet stod i filmen, men nu klänger där bara något slags likblekt litet kräftdjur.

Överallt rost, blommor av rost, protuberanser av rost. Det edvardianska fartyget är i själva verket, berättar Ballard, som upptäckte vraket 1985, på väg att förintas. Av bilderna framgår med all tydlighet att så är fallet. Vid en jämförelse tycks vårt eget svavelsyreanfrätta Vasaskepp vara ett under av vitalitet. Det som ändå kan göras, menar Ballard, är att skydda resterna mot mänsklig girighet, så gott det går. Föremål från Titanic betingar astronomiska priser på samlarmarknaden, och de många dykningarna kring vraket snabbar på nedbrytningsprocessen.

Det finns en skönhet också i utplåningen, eller åtminstone i dessa abyssala bilder av den, ungefär som i Gunnar Smolianskys fotografier av skrotbilar eller gamla telefonstolpar med trådstumparna vemodigt krökta mot himlen. Jag bläddrar mig förbi sådant som skor och andra mänskliga tillhörigheter till hälften begravda i radiolarieslam, men handsvetten uteblir. Det är undergången som är grejen, och den är sublim.

Var hittar man för övrigt en mer vattentät, en mer osänkbar symbol för vår egen undergång än i Titanic. Hon är Der Untergang des Abendlandes, Mumindalen under vatten eller Tre kronors insats mot Vitryssland i OS 2002. Hon är hela medelklassen till botten, med fickfodren käckt på svaj och Kate Winslet gyllenrött gnistrande i fören.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.