ÅSIKT

Ofrivilligt konservativ

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Malte Persson.
KULTUR

Jag är lite generad av att Erik Wijk är så engagerad i min ideologiska själs frälsning att han skriver en artikel om den. Men jag vill lugna honom. Jag fick en intervjufråga om vad jag tyckte om vår samtid, och svarade att en av de saker jag tycker sämst om med den är att den tvingar mig att bli så kulturkonservativ.

Med det menar jag inte att jag skulle förplikta mig till att hålla med om allt dumt som sägs i ”kulturkonservativa publikationer”. Utan att jag förstått att min passion för framför allt den klassiska litteraturen, den klassiska bildningen, i dag gör mig till konservativ vare sig jag vill det eller inte. Åtminstone inom de områden som ligger mig närmast om hjärtat: kultur och utbildning.

Självfallet vet jag att det även finns mycket annat viktigt i världen, men varje skribent bör inte skriva om varje fråga. Inte om man vill ha mer än åsikts-fast food och filosofiska halvfabrikat på sina sidor.

Wijk åberopar en fornstor socialistisk bildningstradition. Denna är värd all beundran. Men den förutsatte som utgångspunkt en borgerlig bildningstradition, vilken man dels ville kritiskt granska och bredda, dels sprida från eliten till folket. I dag finns ingen sådan bildad elit, annat än som en praktisk låtsasfiende för sådana slentrianradikaler som Wijk själv förkastar. Och ett nervöst mumlande vakuum är inte mycket att försöka vare sig bredda eller sprida.

Den intellektuelle bör vara oppositionell, men vad som är opposition förändras. En gång var det väsentligt att ifrågasätta latinstudiernas oproportionerligt stora roll i skolan. I dag är det väsentligt att med näbbar och klor försöka rädda de sista institutionerna för klassiska språk från nedläggning.

En gång var det både viktigt och kul att smäda Tegnér och andra klassiker ur kanon. I dag är det viktigt, men knappast lika kul, att påminna om att deras verk förblir oerhört värdefulla.

Det är med vårt kulturarv som med vårt naturarv: det har ett egenvärde, inte för att det är det enda möjliga tänkbara, utan för att det är det enda vi har och för att det representerar en lång process i vilken vi och vårt lilla stycke samtid bara är en bisak. Och om en art är utrotningshotad så är steg ett att se till att den inte dör ut helt: konservering. Ge den ett reservat, kanske på en kultursida eller ett universitet. Först sedan kan man börja tänka på att sprida den eller göra den nyttig.

Och för att ytterligare anknyta till debatten om ”högt och lågt”: det finns visserligen inget som säger att en urskog ”objektivt” är ”bättre” än till exempel en shoppinggalleria, men det är rätt lätt att räkna ut vilken av dem som är lättast att ersätta.

Jag är knappast ensam som ofrivillig kulturkonservativ. Jag tänker till exempel på Gun-Britt Sundströms kloka klippbok från i år, Bitar av mig själv, vars sorg över kulturellt förfall nästan helt överskuggar dess glädje över politisk emancipation.

Jag tänker på den nyanserade filosofen Martha Nussbaum, länge ett hatobjekt för amerikansk höger, som i en intervju i Dagens Nyheter nyligen (12 juli) talade om hur hon kommit att se de privatfinansierade anglosaxiska elituniversiteten som bildningsidealens sista realistiska bastion i kampen mot ekonomifixerade politiker till både höger och vänster.

Jag tänker på långt mindre nyanserade popkulturentusiaster – Camille Paglia, till exempel, eller Pauline Kael som Mårten Blomkvist skrev om i DN (5 aug) – som en gång var radikala i sin önskan att ta in även ”det låga” på universitet och kultursidor. Men som fått göra om sina prioriteringslistor i takt med att de skrämts av det monster de skapat, i symbios med en vulgär kapitalistisk underhållningsindustri.

Dagens Sverige är inte Sartres Frankrike. Här råder, hos verkliga maktinnehavare från vänster till höger, en direkt civilisationsfientlig konsensus kring att den kultur är värdelös som inte kan mätas i pengar eller omedelbar nytta. Denna grotte- eller väderkvarn ser jag som prioriterad att kämpa mot.

Det gör mig väl till en Don Quijote, och varje Don Quijote är sin egen värsta fiende. Det är snällt av Sancho Wijk att påminna mig om det, men jag insisterar ändå på att rida vidare.

Malte Persson