ÅSIKT

Seger utan vinst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Per Garhton om Georgien och det ryska imperiets vägval

Foto: BILDEN RYSSLAND FÖRNEKAR Bläcket hade knappt hunnit torka på avtalet om vapenstillestånd i Georgien innan Ryssland svek löftet att dra tillbaka sina trupper. Aftonbladets fotograf fångade i går eftermiddag ett 50-tal ryska stridsvagnar som rullade in i Gori och senare mot Tbilisi innan de svängde av från huvudvägen. Chockade privatbilister tvingades väja i skräck för konvojens framfart.

Att Ryssland haft svårt att acceptera förlusten av Georgien är förståeligt. Av alla regioner under rysk och sovjetisk överhöghet har Georgien intagit en särställning. Otaliga ryska författare, med 1800-talets Lermontov i spetsen, har förkunnat sin kärlek till landet. Bland ledande politiker var inte bara sovjetiska förtryckare, som Stalin och Beria, georgier utan också många av glasnostens ledare, till exempel Edvard Shevarnadze. Hundratusentals georgier bor och arbetar i Ryssland. Under mina många besök landet, inte minst som EU-parlamentets föredragande om Sydkaukasus, har jag kunnat konstatera att någon beröringsångest inför rysk kultur och ryskt språk inte kan spåras bland mina georgiska vänner. De sjunger frihetssånger, läser böcker och ser filmer på ryska.

Naturligtvis var georgierna redan före de senaste stridigheterna förbannade på de ryska trakasserierna – visumkravet, bojkotten mot georgiskt vin och mineralvatten, avbrotten i ryska energileveranser och stödet till utbrytarprovinserna Abkhazien och Sydossetien.

Visst kan man förstå att Moskvaregimen ogillar Georgiens flirt med NATO och anar dolska USA-konspirationer bakom Rosenrevolutionen 2005. När det gamla kommunistorganet Pravda i måndags hävdade att det i själva verket var en ”amerikansk armé” och inte en georgisk som besegrades av ryska trupper i Sydossetien var det inte helt fel. Också västliga medier, till exempel Sunday Times har bekräftat amerikansk militär medverkan på georgisk sida.

Var Ryssland alltså ”tvingat” att gripa till vapen? Nej, menar Juliana Latinina i Novaja Gazeta, den mördade Anna Politkovskajas tidning. Till skillnad från Sovjetunionen lyckades de romerska och brittiska imperierna efter sina sammanbrott behålla rollen som kulturcentra för sina före detta kolonier. Efter Sovjetdiktaturens sammanbrott hade Pusjkins och Dostojevskijs Ryssland en chans att bli ett civilisationscentrum för sina grannländer, menar Latinina.

Dessvärre har Ryssland i stället valt en väg som riskerar att bli en likadan pyrrhusseger som invasionen av Afghanistan 1979. Och ändå har det funnits tecken på att vägvalet hade kunnat bli ett annat. Efter parlamentsvalet i maj var oppositionens besvikelse över Västs ensidiga stöd till den allt mer auktoritära Saakashvili-regimen så stark att statsvetaren Soso Tsikarishvili i samtal med mig spekulerade om att det skulle kunna få alltfler fler georgier att söka stöd hos Ryssland, förutsatt rysk acceptans av reell georgisk suveränitet.

Rysslands sätt att hantera sin besvikelse över förlusten av Georgien och andra delar av det före detta sovjetväldet handlar inte bara om ifall Georgien, Ukraina och andra före detta sovjetrepubliker skall klara sig undan det ryska imperiets kontroll, utan om ifall hela världen skall ha en chans att befrias från USA:s världsherravälde.

Ett demokratiskt Ryssland som lockar sina grannar med morötter i stället för att försöka piska dem till lydnad vore en mäktig motvikt mot USA-imperiet. I mitten av förra veckan försökte den ryskspråkiga georgiska tidningen Svobodnaya Gruzia tolka ett uttalande av president Medvedev som en signal om en ny rysk utrikespolitik, annorlunda än Putins.

Frågan är:Var bombningarna av georgiska städer Putins sista maktdemonstration eller Medvedevs första snedsteg?

Per Gahrton