ÅSIKT

Myter – och propaganda

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Samuel Edquist läser de nya läroböckerna i historia

1 av 2

Jag skulle aldrig våga mig på att sammanfatta hela världens historia på några få hundra sidor, så att det blir både rätt och levande skrivet. Därför är jag inte avundsjuk på dem som författat de historieböcker för grundskolans tre sista årskurser som jag här ska granska.

Andra som analyserat skolböcker har gärna ägnat sig åt att peka finger åt faktafel eller att driva med alltför samtidsdoftande formuleringar. De skulle till exempel ha haft roligt åt Puls Grundbok Historia, som skriver att de tidigaste grekiska filosoferna ”funderade mest över så kallade NO-ämnen”. Jag vill hellre betrakta läromedlen som speglar av vår tids dominerande värderingar. De förmedlar överlag saker som anses okontroversiella – man måste ju kunna sälja dem till kunderna (skolorna).

Gräver man lite i innehållet så framträder åtminstone två ideologiska tendenser. Dels håller sig böckerna rätt nära en traditionell historieskrivning om nationer, krig och stora män, dels förfäktar de mer eller mindre tydligt ett ideal om samförstånd och fredlig samverkan. Visst kan det finnas skäl till uppror om samhällsförhållandena blir för jävliga, men konsensus är trots allt bäst. Historia Kompakt antyder exempelvis att statens uppkomst (i Egypten) var en fråga om frivillighet och förnuft: ” Någon måste leda och fördela uppgifterna.”

Ibland skymtar nyheter i det allmänna historiemedvetandet, till exempel i ifrågasättandet av Sveriges neutralitet under 1900-talet. Annars känner jag igen mina egna högstadieböcker för 20 år sedan. De nordiska grannarnas öden under andra världskriget skildras utförligt, men inte Finlands fortsättningskrig 1941–1944. Övergreppen mot krigsfångar och civila i de finska koncentrationslägren i Fjärrkarelen fortsätter att utgöra en blind fläck i nordiskt historiemedvetande. Winston Churchill framställs som frihetens ståndaktige räddare, och varje bok bjuder på minst ett av mannens bevingade ord. Inget sägs om hans övriga insatser som ovanligt brutal representant för brittisk kolonialpolitik.

Av vår tids modefenomen – historiska upplysningskampanjer – märks dock inte överdrivet mycket. Ett undantag är SO-S Historia som inskärper att Stalin och Mao hörde till ”1900-talets värsta massmördare”, i linje med tanken att historiska studier främst ska lära oss att rangordna ondska.

Allt som allt framträder ett ganska schizofrent förhållande till vad vi kan kalla den traditionella västerländska kanon. Visst är författarna rätt medvetna om att man inte i dag kan skriva en historia som helt blundar för kvinnans underordning och sociala klyftor, eller för Nords utsugning av Syd.

Ändå är det till stor del en Europacentrerad historieskrivning av gammalt snitt vi möter. Det hör till undantagen att utvecklingen i exempelvis Indien tas upp mer än på några rader. Det antika Grekland får däremot sin rundliga beskrivning, eftersom det var ”Europas vagga” där demokratin och filosofin föddes (även om kvinnor och slavar var utestängda). De små krigen mellan Aten och Perserriket ägnas mycket utrymme. Visst är det viktigt att känna till maratonloppens ursprung, men i övrigt har minnet av dessa händelser främst tjänat till att underbygga föreställningen om en kontrast mellan europeisk demokrati och östligt barbari.

I grunden ligger en rätt traditionell betoning på politisk historia, medan ekonomisk, kulturell och social historien bitvis framställs mest som stödhjul eller sidospår. Särskilt anmärkningsvärt är att miljö- och klimatfrågorna mer eller mindre har utelämnats, på sin höjd behandlas de på någon sida.

Kanske ligger sådana bevekelsegrunder bakom underliga prioriteringar som att Levande Historia 9 väljer otaliga fakta om första världskrigets utbrott (inklusive allt om ”svarta veckan”) som grundkunskap, medan 1900-talets kolonialhistoria förpassas till överkursen.

Ett par av böckerna spårar ibland ut i ren ideologisk propaganda. SO-S Historia slår fast att vår tids ekonomiska politik är rätt och riktig: ”Vi … måste börja spara in på välfärden.” Historia Kompakt inskärper att planekonomi inte kan förenas med demokrati. Samma bok påstår att Afghanistan påbörjade en demokratisk utveckling efter USA:s invasion 2001, och att det uppstod en ”gnista av hopp” i Mellanöstern efter Arafats död.

Detta samsas med en del vettig kritik av USA:s förehavanden i modern tid, särskilt i Puls Grundbok Historia. I skildringen av äldre historia spottar dock samma bok ur sig ideologiska mosslik av förhistoriskt snitt: lag, ordning och starka ledare är bra. Julius Caesar skapade ”lugn och ordning” och bytte ut ”odugliga ämbetsmän”. Gustav Vasa ”måste … slå ner flera farliga bondeuppror”, men så skapade han också ”fred och ordning”. Och i samband med 1809: ”Sverige behövde någon som kunde leda landet med fast hand, speciellt om det blev krig igen.” Men som tur var hittade man Jean Baptiste Bernadotte.

När jag lägger böckerna åt sidan så undrar jag: Hur ska en skoltrött tonåring tänkas vilja lära sig någonting alls, när skildringarna bitvis består av genomkomprimerade ansamlingar av händelser och namn? Förstår man Englands ”ärofulla revolution” när den förklaras på fem rader?

Betydligt bättre är då greppet i Gleerups Punkt SO-böcker, med sina särskilda fördjupningshäften. Där får man exempelvis följa utvecklingen i en värmländsk by under 1?500 år, som gör den lilla och vardagliga historien sällsynt levande.

Spelar det egentligen så stor roll hur många år det nordiska sjuårskriget varade? Och om den dominerande historieskrivningen förmedlar självförhärligande myter om Europa och västerländsk demokrati, kanske det är bäst att bara lämna historien bakom oss?

Det är fel väg, och kanske finns ett hopp redan i de böcker som vi har framför oss här. Trots allt undgår de inte att visa på själva mångfalden i det förflutna. Bara det kan räcka som en väg till insikten att vår tids förhållanden inte är eviga och naturliga.

Vi måste trots allt inte tro på att vårt samhälle grundas på växelkurser och reporäntor. Det går att förändra, imperier kan falla, saker kan vara annorlunda.

Samuel Edquist, historiker