Kåta, hårda – och rädda

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MALIN KRUTMEIJER ser Anja Hirdman klä av en döende maskulinitet

1 av 4
Anja Hirdman.

Det finns en porrsajt på nätet där kvinnor har sex med specialkonstruerade maskiner, ”fuckingmachines”. Det är den manliga sexualiteten i ett nötskal, om man ska tro medieforskaren Anja Hirdman. Hon har studerat hur föreställningar om manlig heterosexualitet kommer till uttryck i mjuk- och hårdporrens bildvärldar och på ungdomssajten snyggast.se. I sin bok Den ensamma fallosen drar hon slutsatsen att i hårdporren är det just rollen som knullmaskin som mannen tilldelas. Allvarlig, tystlåten och potent bearbetar han det kvinnliga köttet. Eller snarare: bearbetar hans penis den hysteriskt upphetsade kvinnan. Av mannens kropp ser vi i stort sett penisen, av kvinnan hela kroppen medan hon vrålar ut bedyranden om hur fantastisk denna penis är. Han ger henne vad hon så desperat behöver.

Hirdman låter sin analys bottna i psykoanalytiska förklaringsmodeller, där en viktig grundsten är att pojken blir man genom att distansera sig från det som är kvinnligt, representerat av mamma. Manlighet är lika med oberoende, men priset är att han distanserar sig från det egna, kvinnligt förknippade känslolivet. Förenklat befinner sig mannen i plågsamt limbo mellan rädsla för intimitet och längtan efter förening med det kvinnliga. Penis-maskin-mannen blir ett sätt att lösa konflikten. Kvinnan får helt enkelt representera den okontrollerade lusten och beroendet av en heterosexuell motpart. Hårdporrens kroppslösa pumpande penis blir i denna tolkning ett krampaktigt försök att visa manlig sexualitet som ”helt frånskild det feminina”. Det är manlig sexualitet som ”en karikatyr av sig själv”.

Det är en rimlig, intressant läsning, men det finns fler möjligheter. Hirdman noterar själv att kvinnorna i hårdporren ofta utrustas med attribut som signalerar rikedom: dyra underkläder, pärlhalsband, slottsmiljöer, privata swimmingpooler. Mannen kommer dit, naken och erigerad. Han är, skriver Hirdman, ”mannen av folket som jobbar och tillfredsställer med sin kropp”. Han har kokats ner till funktion, ett jobb som måste göras.

Ur det här perspektivet finns det en industriell logik i att ersätta honom med en maskin. Och nog är det frestande att i ”fuckingmachines” se en bild av porrindustrins egen löpande band-produktion.

Håller man fast vid den här tankegången uppenbarar sig också fler sätt att förstå actionfilmer som Rambo, Rocky och Die hard. Här får vi se företrädesvis vita, muskulösa manskroppar inpå bara skinnet – och vad stryk de tar! De bankas, skärs, skjuts och bränns, men höjer sig heroiskt över all smärta. Hirdman läser det som en (på 80-talet) ny gestaltning av den traditionella uppdelningen mellan ande och kropp, förnuft och känsla, man och kvinna. Hur mycket fysiskt lidande Rocky, Rambo, McClane och de andra än får utstå, och hur nakna de än är, så låter de sig aldrig reduceras till kropp och känslor. De är verkligen inte några kärringar.

Sant, men vad är de då? ”Killingmachines”, skulle jag vilja påstå. Statens och/eller kapitalets bästa mördare: Rambo är före detta elitsoldat, McClane är polis, Rocky, den fattige, snälle killen från gatan som lyfts fram i boxningsringen, slåss och låter sig bli slagen som underhållning. Samtidigt som de allihop går fram som slåttermaskiner är de kanonmaten samhället skickar fram.

Precis som knullandet i hårdporren, är mördandet ett jobb som ska göras – någon måste smutsa ner händerna – men det har ett högt pris. I synnerhet Rambo presenteras som en bruten man, som fortsätter att döda ”för det är vad vi gör”, som han säger i den fjärde, sista filmen. Där står den åldrade, dopade Sylvester Stallone sorgset lutad över kulsprutan efter den sista striden.

Mannen liknar faktiskt nästan en slav i de här filmerna – som ofta landar i ett konservativt försvar för slavstatusen, det vill säga för samhällets maktförhållanden sådana de är.

Och hur exploaterad mannen än är, så finns det något han alltid varit överlägsen enbart i egenskap av sitt kön, nämligen kvinnan och det kvinnliga. Kanske kan man se hårdporren som ett sätt att dramatisera och erotisera hela den situationen. Penisens industriellt monotona dans i en järnbur av över- och underlägsenhet.

Medan hårdporrens uttalade syfte är sexuell upphetsning och utlösning, är mjukporrens att exploatera begäret efter den avbildade kvinnokroppen i ett större kommersiellt syfte. Sexiga kvinnor säljer.

Mjukporrestetikens främsta företrädare i dag är en kvinnotyp som Hirdman kallar ”playmate” efter Playboygrundaren Hugh Hefners välkända skapelse. Numera har hon med besked tagit ett större offentligt rum i besittning – ”inte i någon annan position får unga kvinnor samma utrymme i så skilda medier”.

Playmaten, eller glamourmodellen som hon också kallas, är ”blond, storbystad och infantil i sin framtoning” – alltid med en inbjudande men kravlös blick mot kameran. Hon viker ut sig, och intygar så fort hon får tillfälle att hon gör det för att hon verkligen tycker det är kul, till och med njuter av det. Pengar får aldrig finnas med i diskussionen, och hon måste vara vit för att så lite som möjligt leda tankarna till något som liknar diskriminering eller politik.

I bärs-brudar-å-bilar-magasin som Moore och Slitz bekräftar playmaten att det Hirdman kallar, och här börjar hon ilskna till, ”en reaktionär maskulinitet” lönar sig. Enligt Hirdmans psykoanalytiska tolkning – som jag tycker är aningen begränsande, men det gör inte så mycket eftersom hon är så pricksäker i sina beskrivningar av det här fenomenet – löser hon mannens intimitets- och beroendeångest. Hon upprättar honom som maskulin och åtråvärd genom att alltid leva i hans blick, kravlöst och helt frivilligt.

Det som gör Hirdman riktigt förbannad är hur den här estetiken spridit sig till mainstream-media, där den ”hämtar bränsle från kvinnorörelsens krav om självförverkligande och lika värde blandat med det kommersiellas stenhårda logik”. Att visa upp den egna kroppen presenteras som en frigjord kvinnlig sexualitet.

Det handlar inte bara om en estetik. Bland det modigaste Hirdman gör, är att plocka upp journalisten Ariel Levys idéer om ”female chauvinist pigs”. Kvinnliga chauvinister bär pornstar-tröjor, kollar på kvinnlig striptease och vill vika ut sig för att det är ”kul”. De är minsann inga ohumoristiska torrisar, utan ”one of the guys”, det vill säga de identifierar sig med den reaktionära maskuliniteten. Inte så konstigt, i och för sig, vi ser ju alla att den lönar sig, men – Hirdman säger det inte rent ut men andemeningen finns där – fy fan vilket osolidariskt fjäsk.

Allt det här händer, tror Hirdman, för att maskuliniteten har ett ökande behov av att framställa sig som auktoritär och i kontroll. Den kräver aggressivt att få spegla sig i kvinnobilder som bekräftar den. Så aggressivt, faktiskt, att Hirdman misstänker att maskuliniteten i själva verket är trött, oroad och otidsenlig. Som en döende gammal gran kottar den desperat av sig.

Malin Krutmeijer

Publicerad: