ÅSIKT

Så föds en nätsoldat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Henrik Bromander är en svensk Houellebecq

Foto: Henrik Bromander (f1982) är författare, serietecknare och dramatiker.

Joel växer upp i det lilla skånska samhället Skurup på 80-talet, i en känsla av utanförskap och förljugenhet. Mamman är kurator, farsan arbetskraftsinvandrare från forna Jugoslavien, en före detta kåkfarare som pundar ner sig och lämnar familjen när Joel är liten. Han är en kortvuxen kille, till och med hans öron är små, och det enda som är stort på honom är hans kuk: han besitter inga konkurrensfördelar i en heterosexuell begärsekonomi.

I 90-talets olika nätforum och sedan i 2000-talets Flashbacktrådar hittar han dock en plats, en hemvist och en gemenskap där en sorts ultraliberal rättvisa råder. ”En värld där en pedofil var lika mycket värd att lyssna på som en djurrättsaktivist.”

På nätet existerar man: hans kompis Tenny försöker alltmer desperat jaga uppmärksamhet genom att spela in sjuka youtubeklipp där han exempelvis äter hundbajs. Det hela tar förstås en ände med förskräckelse.

Men i Joels fall föds ett troll. Han förvandlas steg för steg till en ”nätsoldat”, en del av den högerextremt betingade ”digitala kampen”. Först kommer viljan att inta olika extrema ståndpunkter och provocera så mycket som möjligt. Sen kommer landmärken som den första egna Flashbacktråden, uppskattande mail från beundrade SD-politiker. Eller när han lyckas få Manda F att stänga ner sin blogg – ett fall direkt kalkerat på Maria Svelands Hatet.

Eller som Bromander skriver: ”I början handlar det inte om politiska sympatier utan känslan av utsatthet han delar med det högerextrema partiet och om uppmärksamheten han får för sina inlägg, genom sina olika alias. Men sen kommer det politiska engagemanget.”

Och det gör det verkligen. Äntligen några som säger ifrån. Som säger emot. Mot hela konsensusskiten.

”Vän av ordning” blir namnet på hans blogg, en klassisk signatur som sammanfattar hela detta puttrande missnöje samtidigt som den bygger en bro mellan forna tiders reaktionära insändare och samtidens kommentarsfält. Liksom sin antihjälte har Bromander absolut gehör för den här typen av detaljer.

Som författare och inte minst som serietecknare har Henrik Bromander alltid varit fenomenal på att skildra ensliga och besatta karaktärer – också de förment onda. Framför allt dessa, skulle jag säga. Han är oerhört produktiv inom båda genrer och år 2014 inledde han en trilogi om manlighet med kroppsbyggarromanen Riv alla tempel, som han nu följer upp med Vän av ordning. 

Och trots att jag har minst sagt svårt för idén om romanen som en plats för förklaringsmodeller av typen hur en människa blir kommentarfältsproffs, högerextrem eller huligan, så lyckas Bromander ändå på något sätt.

Kanske för att Joels historia är allt utom enkel. Kanske för att den är så jävla realistisk. Och därtill en Malmöskildring av rang. Jag läser Vän av ordning när jag är i stan. Jag går förbi Sir Toby's där Joel sitter och dricker blaskig öl med huliganen Uffe, förbi Nobe's där Joel ska kasta en gatsten i skyltfönstret till en anarkistisk bokhandel. Malmö, det där sunkiga och platta blåshålet som i dag slits mellan identiteten som vresig jantestad med betongsossar och klagande pensionärer, myllrande mångkultur och en ny fasad av gentrifierad pk-vänster. I Vän av ordning klaschar dessa världar.

Med en oerhörd och dråplig känsla för detaljer gör Henrik Bromander med andra ord en imponerande insats i att skildra en kuslig samtid. Det handlar om en manlighet i kris och ett samhälle i hastig förändring. Ett Sverige som sällan får plats i litteraturen.

Dessutom måste jag hålla med Joel i hans frustration. Det går liksom inte att omyndigförklara människor och tvinga dem att tycka rätt. Konsensustvånget är ett reellt problem och i någon mening skapar det sin motsats. Å andra sidan lever vi nu i en tid där människor vädrar sina främlingsfientliga åsikter allt mer öppet. Som om det vore fritt fram.

Främlingsfientligheten och kvinnohatet. Dessa två storheter som går hand i hand hittar i Joel sitt värddjur. Och en bit in romanen kommer jag på vad det påminner om: den franske författaren Michel Houellebecq.

Ämnet, intresset för samtidens mörkaste vrår, sättet att skriva, att montera ihop dräpande iakttagelser av vardagen. Den faderslösa karaktären Joel som har ett hopplöst förhållande till en välmenande vänsterorienterad mor. Porren, ja, till och med den thailändska kvinnan som Joel träffar efter ett tag: så mycket Houellebecq.

Samtidigt är Henrik Bromander sin alldeles egen. Och steg för steg tar han sin kusliga kortvuxna nätsoldat, en i grunden harmlös snubbe som tagit till vapen, hela vägen in i samtiden och vidare ut i ett bara delvis fiktivt Europa med dödliga gränser.

ARTIKELN HANDLAR OM