ÅSIKT

Offentlig konst utan vänner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avUlrika Stahre

KULTUR

Ulrika Stahre om en konstform som är fotograferad, men inte spridd

Offentliga konstverk får inte längre fotograferas, menade Högsta domstolen i förra veckan. Nej, det menade de inte, men verken får inte fotograferas och spridas, oavsett om sammanhanget är kommersiellt eller ej. Dock går det fortfarande bra att som privatperson dela sina foton på de kommersiella sajterna facebook, instagram, twitter etc.

Tvisten mellan BUS, Bildens upphovsrätt i Sverige och Wikimedia betraktas nu som avgjord, men tveklöst är sista ordet långt ifrån sagt. Det är för mycket som gungar och kränger: varför ska ett ideellt drivet projekt hindras från att publicera foton från allmän plats, när exakt samma foton kan tryckas i en bok? Varför ska verk som är offentligt beställda och tillgängliga inte kunna ingå i ett gemensamt bildflöde?

Senaste veckan har information och desinformation spridits snabbare än en obegriplig skulptur genererar protestlistor. Det påstås att det inte längre skulle vara lagligt att fotografera offentliga platser för eget bruk. Och svaret på det är: nej, det är inga problem för privatpersoner. Men kommer det alltid att vara så? Tillåt mig att tvivla. Att dela är att sprida, oavsett vem du är.

Invändningen från BUS är helt rimlig: det går att betala. Och pengarna går till konstnärerna, det är ju bra. Jo, det handlar om några tusenlappar per månad. Problemet med webbpublicering är att det är en kostnad som aldrig tar slut. Så länge bilden ligger uppe, måste upphovsrätten betalas.

En bok, däremot, kan produceras utan att en krona betalas till konstnären, eftersom det finns ett undantag för fotografering av verk på allmän plats. Jag blir faktiskt inte klok på varför den här skillnaden görs. En tanke är att ersättningen till den konstnär som skapat offentliga verk varit helt ointressant, fram tills dessa offentliga verk äntligen gjorts globalt tillgängliga.

För böcker om offentlig konst har ärligt talat lyst med sin frånvaro. Översikterna är få, knapphändiga, svårmanövrerade. I till exempel Göteborg, som jag känner bäst, är det svårt att få fram korrekt dokumentation om stadens skulpturer. Eftersom de haft så många olika beställare och arkiven är ofullständiga.

I dagarna utkom den utmärkta boken Malmö Konstguide. Fotografier och texter om alla offentliga konstverk i Malmö, komplett med kartor och tips på konstpromenader. Ett sådant projekt som Wikimedias var, fast i pappersform. Står det något om upphovsrätt? Nej, för boken har tillkommit i samarbete med kommunen och det är då helt godkänt.

Kanske är det bara där skon klämmer till slut. Vill du sprida kunskap om en sorgligt eftersatt del av konstvärlden? Gör i det kommunal regi.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Malmö

Göteborg