ÅSIKT

Norge efter terrorn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lisa Bjurwald rapporterar från Utöya fem år efter det värsta dådet i Norden

Här planeras ett minnesmonument för offren. Foto: TT
Ungdomar och anhöriga har skrivit små hälsningar till sina fallna kamrater och hängt upp dem i Minnesträdet. Foto: Lisa Bjurwald

 Buss 200 från Oslo Centralstasjon glider omkring på regnvåta vägar bland de djupa dalarna i Buskeruds fylke. Busschauffören stänger av radion för att koncentrera sig på körningen. Genom skymningen ser jag hur det lyser ute på sjön. Chauffören saktar in, kanske av respekt, kanske på grund av halkan. Nu syns de gula lyktorna tydligt.

”Är det Utöya?”, frågar en äldre norrman sin medpassagerare.

”Ja”, svarar denne. Tonen är dämpad.

Ingen av dem säger någonting mer.

Sundvolden Hotel. Ungdomsgrenen av norska LO har samlats till konferens på fastlandet någon kilometer från Utöya. Trots att basgångarna från dansgolvet fick hotellet att vibrera in på småtimmarna sitter de unga deltagarna nu och ­antecknar flitigt. Dagarna innan har en socialdemokratisk politiker mördats på öppen gata i Storbritannien. Nu har gärningsmannen avslöjats med högerextrema sympatier. I den här stunden tror många av oss att attentatet mot Jo Cox ska ruska om de britter, som lockas mot Brexit med hjälp av främlingsfientlig propaganda.

Som vanligt nämner ingen Anders Behring Breivik. I de här sammanhangen bevärdigas han inte med ett namn. Breivik är i stället ”22 juli-terroristen”. Den bleke norrmannen är dock outtalat närvarande när frågan om vita kontra muslimska terrorister kommer upp. Varför behandlas de så olika av medierna? De kräver svar av mig, föreläsaren, som väl har några förklaringar, men få hoppingivande tankar om framtiden. När den här texten publiceras är Jo Cox attentatsman redan glömd.

Nästa morgon är stämningen uppsluppen trots den tidiga timmen. Tobaksmolnen ligger täta över hotelluppfarten och det fnittras om festens höjdpunkter föregående natt. Snart samlas ungdomarna framför en banderoll med budskapet ”Kickin’ ass for the working class” och börjar välla ombord på de hyrda bussarna, indelade i lokalgrupper (”Oslo! Hedmark! Stavanger!”). Fortfarande skämtas det friskt där vi rullar fram längs landsvägarna, omgivna av klippor som når ända upp bland molnen.

När bussen saktar in vid stranden mittemot Utöya lägger sig allvaret. Den första omgången ungdomar kliver ombord på färjan M/S Thorbjörn och fraktas iväg till den isolerade ön. Åk inte, tänker jag plötsligt. Vattnet är fullt av blod. Min grupp står kvar och ser färjan förvandlas till en vit prick. Snart är det vår tur. Himlen är askgrå och en tät dimma verkar vara på väg ned från bergen. Som pricken över i:et börjar regnet falla. Var det sol när mördaren kom till ön? Eller tvingades offren fly över hala klipphällar?

Det tar bara någon minut att färdas ljudlöst över sjön. Vattnet är mörkt och nästan onaturligt stilla. Färjan lägger till vid ett gammalt trähus med skylten UTØYA och vi kliver av på bryggan. Det var i ungefär denna stund som Anders Behring Breivik drog sitt vapen och sköt ihjäl sina två första offer: polisen Trond Berntsen, för dagen obeväpnad och genast misstänksam mot mannen som påstod sig vara specialpolis, och den 45-åriga lägerledaren Monica Bøsei, känd bland ungdomarna som ”Mamma Utöya”.

En representant för Arbeiderpartiets ungdomsförbund (AUF) välkomnar oss iland. Han berättar stolt att AUF ska hålla sitt första sommarläger på Utöya sedan massakern 2011. Det låter vansinnigt. Varför inte rasera ön eller förvandla den till ett minnesmonument, ett norskt Babij Jar? Allt blod som spillts, alla kroppar som låg utspridda... Marken är förgiftad.

Men nej, det handlar inte om att försöka glömma eller skriva om historien, understryker han. Lagom till femårsdagen ska ett kunskapscenter stå klart bredvid den nästan lika nya huvudbyggnaden. I centret ska besökare, inte minst nya generationer, få lära sig om demokrati och yttrandefrihet: ”Allt det som 22 juli-terroristen försökte förstöra”. Centret byggs runt det gamla kaféet, den enda del av Utöya som fortfarande bär fysiska spår av massakern och som alltså kommer att bevaras.

Vid femårsdagen för terrorattacken kommer det att finnas poliser utplacerade på själva ön såväl som på landsidan och till sjöss. Men denna dag finns ingen säkerhet. Både jag och en rysk tolk som guidar en grupp gästande fackföreningsaktivister hajar till. Skulle en ny Breivik välja samma mål? Ja, varför inte? Med hyfsad intelligens skulle han eller hon välja just en sådan här dag, full av oskyddade måltavlor – inte ett högprofilerat evenemang som myllrar av poliser.

Den unge politikern smäller upp dörrarna till en lada som förvandlats till utställningshall. Här är en reklamplansch för 1961 års sommarläger, som utlovar fyrverkerier, allsång och dans till Walthers Trio för en anmälningsavgift på 3,50 norska kronor. Traditionen av sommarkonferenser på Utöya inleddes redan efter andra världskriget, då LO skänkte ön i present till ungdomsförbundet. LO hade i sin tur förvärvat Utöya i början av 1900-talet – pikant nog från yttersta högern. Bland tidigare sommargäster återfinns den nazistiske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Vi vandrar in i skogen och stannar till vid en glänta där en stor silvercirkel ser ut att sväva någon meter över marken. Det är nästan omöjligt att ta in anledningen till att 69 namn har stansats ut i silvret tillsammans med tillhörande ålder. Hanne Kristine Fridtun var 19 år när hon mötte Breivik. Innan dess hade hon talat över telefon med pressen i allt mer viskande toner. Hanne Kristine berättade att hon låg gömd. Sedan, plötsligt: ”Nu måste jag sluta”. Journalisten i andra änden hörde ljudet av skott. Samtalet bröts. I dag har någon stuckit in sköra små skogsblommor bland bokstäverna i Hanne Kristines namn.

Andreas Edvardsen var 18 år. Han var en av de ungdomar som mördades på den så kallade Kärleksstigen, liksom majoriteten av Breiviks offer avrättad med ett dödande skott i huvudet. Kropparna på Kärleksstigen låg mycket nära varandra när de återfanns.

Andrine Bakkene Espeland var 16 år. Man tror att hon var den sista att skjutas ihjäl på ön. Polisen grep Anders Behring Breivik klockan 18.34. Bara två minuter tidigare hade Andrine skrivit ett textmeddelande till sin familj. Meddelandet blev aldrig sänt utan upptäcktes senare, sparat i hennes mobil. I grönskan runt minnesmärket vilar daggen som tårar på blombladen.

Det är först när man står på Utöya som klaustrofobin slår till. Ön är så liten att man kan gå runt den på tio minuter. Många hade troligtvis inte en chans när Breivik tvingade ut dem, chockade och barfota. Ungdomarna gömde sig: I pumphuset. Under sängar. Bakom stenblock. I vattenbrynet. Hand i hand längs klippkanterna. I skolhuset. Skolestua.

Rättegången mot Anders Behring Breivik. Dag 19:

Klockan 09:36. Åklagare Holden frågar Marta-Johanne Svendsen, som sköts i armen, var någonstans på Utöya hon blev skjuten.

09:37. Svendsen förklarar att hon gömde sig i Skolestua.

09:38. Holden visar upp bilden av skolhuset. Sammanlagt 47 ungdomar gömde sig i Skolestua under massakern.

09:38. Holden: ”Hur reagerade du när du hörde skotten?”

09:38. Svendsen: ”Jag reagerade med hela kroppen. Men det höll på så länge. Man vande sig nästan vid det.”

09:39. Holden: ”Uppfattade du reaktionen från andra när skotten avlossades?”

09:39. Svendsen: ”Det var kanske de värsta skrik jag någonsin hört.”

Ett välbekant namn på minnesmärket: Lejla Selaci, 17 år. Omtyckt ledare för AUF i Fredrikstad nära den svenska gränsen. Lejla försökte tala direkt till terroristen: ”Stopp, skjut inte”, bad hon. Breivik visade ingen nåd utan sköt henne rakt i huvudet. Jag minns att målsägarbiträdet grät i rättssalen när han återgav Lejlas fall. 800 människor kom till hennes begravning.

Tillbaka vid stora huset hörs debatten mellan ungdomsförbundens företrädare ända ut på gårdsplanen. Alla partier finns representerade, inklusive Fremskrittspartiets ungdomsförbund där Anders Behring Breivik var medlem. Publiken än buar, än applåderar, än kiknar av skratt. Jag kikar in och ser att flera av dem är rödflammiga av upphetsning. Fem år efter attacken är Utöya uppenbarligen på väg att resa sig igen.

Färjan kastar loss från ön. Tjejerna och killarna ombord på M/S Thorbjörn är inte längre ungdomar utan snarare unga vuxna. Även när de en dag får egna barn kommer de att bära de fysiska och psykiska spåren av Anders Behring Breivik. En ljushyllt terrorist som mördade fler människor än många av de värsta islamistiska terroristerna i Europas historia.

Till skillnad från sina mörkare motparter har Breivik dock satt få spår i den europeiska politiken. Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna som flera av de svenska småpartierna flörtar denna sommar öppet med nationalismen. Britterna har skrämts ut ur EU av populisternas propaganda. I Frankrike tros Marine Le Pen ha goda chanser att inta Elyséepalatset för högerextrema Nationella frontens räkning nästa år.

Och Norge, vars svar på terrorattackerna enligt dåvarande statsministern Jens Stoltenberg skulle bli ”mer demokrati, större öppenhet, mer humanitet”? Där sitter Fremskrittspartiet numera i regeringen.

Rättegången mot Anders Behring Breivik. Dag 20:

Kl. 09:58. Ett ungt vittne från Utöya som önskar vara anonym: ”Vi låg där. Det hade bildats som en stor pöl av blod, och jag låg i den. Blod är varmt först, men det blir kallt efter ett tag. Så jag låg där och frös mycket.”

09:58. Åklagaren: ”Minns du vad du tänkte?”

09:59. ”Det varierade väldigt. Jag tänkte någonting så absurt som att min favoritskjorta nu var förstörd. Och så tänkte jag allvarliga tankar kring vad detta skulle göra mot oss som nation.”

09:59. Vittnet uppger att han snabbt förstod att gärningsmannen tillhörde extremhögern.

10:00. ”Alla landsförrädare sedan Andra världskriget har varit högerextrema”, konstaterar vittnet. Breivik ler när han hör detta.

Lisa Bjurwald är journalist, författare och vikarierande kolumnist i Aftonbladet.