ÅSIKT

Släpp forskarna loss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avFredrik Persson-Lahusen

KULTUR

Fredrik Persson-Lahusen: Kritiken blir vassare med fler akademiker på kultursidorna

Foto: THINKSTOCK
Efter Expressen kulturs halöhjärtade försök att krossa patriarkatet på redaktionen lanserar Fredrik Persson-Lahusen ett bättre sätt att höja nivån på kritiken.

Tidigare i höstas konstaterade Expressens tillförordande kulturchef Jens Liljestrand att tidningens recensionsverksamhet var resultatet av och reproducerade en genusstyrd kultursyn: Män recenserade en viss typ böcker (företrädesvis skrivna av män) och kvinnor en helt annan (företrädesvis skrivna av kvinnor). Länge ansåg man att det ändå blivit bra texter. Nu visste man bättre. Det blev inte bra, bara ”skittråkigt”. Under september månad fick därför manliga författare enbart recenseras av kvinnliga kritiker och tvärtom (Expressen 1 september).

Jag läste och nickade lätt instämmande, men det brorduktiga tilltalet gjorde mig tveksam: Vad var viktigast? Göra pannkaka av patriarkatet? Kvalitetssäkra kritiken? Både och? Ingetdera?

Liljestrand avslutade bokbytandet med följande kommentar: ”Kampanjen har gett nya perspektiv på vårt sätt att arbeta och vi kommer att fortsätta att bryta med det könsmönster som präglar vår recensionsverksamhet, även om vi i fortsättningen inte kommer att vara lika kategoriska” (Expressen 1 okt).

Vilka perspektiv? Varför vara mindre kategoriska? Varför ta minsta steg tillbaka till det ”skittråkiga”? Frågetecknen följdes inte av blygsamhet. I stället beskrev Liljestrand Expressen kultur som en bastion för ”mångfalden, de skiftande perspektiven, oförutsägbarheten”. Varumärkespolerande självsmek snarare än självprövning således.

Om kulturkritikens könsmaktsordning funnits i första redaktionsrummet hade kampanjen knappast avslutats med en till intet förpliktigande fras om fortsättning i någon form. Då hade man i stället - med Anna-Klara Bratts könsbalansering av Arbetaren som förebild - sett till att redaktion, frilansstall och uppmärksammade kulturutövare utgjordes av lika många kvinnor som män. Räknat rubriker, spaltmillimeter och inte minst prestigeuppdrag.

Om redaktionen velat vässa kritiken hade däremot kön inte varit den viktigaste kategorin. Under kampanjen skrevs inte många ord om vad som kännetecknar en bra recension, eller vilken kompetens som krävs för att skriva en sådan. Också kvalitetsfrågan var ointressant.

Att det mesta blev sig likt - och vad som hade kunnat göras annorlunda - vill jag visa med en uppföljning av sakprosakritikens utformning.

Under september månad recenserades fjorton fackböcker på Expressens kultursidor. Totalt elva kritiker tilläts fatta pennan. Av dessa har nio (kultur)journalistik som huvudsyssla. Forskarnas frånvaro är frapperande. Nils Schwartz är den ende av recensenterna med doktorstitel.

Att journalister anses vara allvetande får konsekvenser för kritikens karaktär. Recensionerna var vanligtvis välskrivna referat kryddade med kåserande och ett par korta värdeomdömen. I stort sett aldrig sattes böckerna in i ett större sammanhang eller en tradition. Endast en kritiker nämnde något närliggande verk. Då blir det svårt att avgöra vad som är gammal skåpmat respektive nydanande och välutfört hantverk

Det hade sett annorlunda ut om de ”nya moderaternas” spinndoktor Per Schlingmanns bok om samhällsförändring och kommunikation hade satts i händerna på en stats- eller medievetare, om en forskare av facket hade fått ta sig an Klara Dolks avhandling i pedagogik eller om läsarna ledsagats till Breivik-advokaten Geir Lippestads betraktelser av en jurist.

Därmed vill jag inte antyda att allt det som i stället skrevs om dessa böcker var dåligt. Däremot att något väsentligt går förlorat i och med forskarnas frånvaro.

Alla böcker fordrar inte en forskarexaminerad recensent. Under experimentmånaden dominerade de rappa reportagen och biografierna om folkkära kulturpersonligheter. Men också detta är ett argument för fler aktiva akademiker på kultursidorna.

Snåla redaktionella resurser riskerar på sikt att göra tidningarnas litteraturbevakning till en spegelbild av storförlagens satsningar. Då borde det vara värdefullt med medarbetare som kan hitta böcker på annat håll än i Svensk bokhandels katalog. I småförlagens och universitetens utgivning finns oupptäckta guldkorn. Att uppmärksamma fler utländska böcker vore en viktig utmaning mot den svenska kulturkritikens nationella navelskådande.

Det svenska tidningslandskapet är inte helt enhetligt. Genombildade granitblock syns fortfarande här och där. Daniel Sandström har styrt upp kulturskutan på Svenska Dagbladet, bland annat genom att ånyo låta seglen fyllas av vetenskaplig vind. Vid många kulturredaktioner finns välutbildat folk (Liljestrand själv är disputerad litteraturvetare). Likväl går inte siffrorna från Expressens experimentmånad att vifta bort. De är ett tidstecken snarare än en tillfällighet. Den svenska kulturkritiken har avakademiserats under det senaste decenniet.

Att det lätta och luftiga tillsammans med känslosamt tyckande anses vara vägen till nya läsare och fler delningar är en anledning. Pop-populismen förklarar dock inte allt. När arbetstillvaron vid universiteten blir allt mer ansträngd, när en artikel i valfri anglosaxisk vetenskapstidskrift ses som större merit än aldrig så många folkbildande tidningstexter, avstår många akademiker spalterna helt frivilligt.

Det akademiska underskottet skadar tidningarna i form av förlorad kompetens och underminerar samtidigt universitetens samhälleliga legitimitet. Det finns alltså flera anledningar för en förändring. Ansvaret är i första hand redaktionernas.

Att knyta till sig forskare kan kosta inledande tid och tålamod, men med automatiskt tillgång till beläsenhet och analytiska skärpa - finansierad av anställning på annat håll - måste det anses vara en god investering. Redaktionen får kvalitet den inte längre förmår betala för. Kanske är det ett argument som biter i dessa bistra tidningstider?

Expressens fackbokskritik är inte exceptionellt eländig. Den som kampanjkaxigt säger sig föra kulturkritikens fana särskilt högt gör sig dock till tacksam måltavla och får finna sig att fungera som ensamt exempel. Mitt avslutande förslag får dock gärna flera av landets kulturredaktörer förhålla sig till:

Frilansrekrytera en handfull disputerade, eller doktorerande, humanister och samhällsvetare. Se till att det blir lika många kvinnor som män. Låt dem börja med att skriva om valfritt verk från det egna forskningsfältet. Det skulle sörja för mångfald, skiftande perspektiv och oförutsägbarhet och bli allt annat än skittråkigt.

Fotnot: Fredrik Persson–Lahusen är filosofie doktor i historia