ÅSIKT

Humorns mörke furste

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Andres Lokko om komikern som kallats Englands mest hatade man

Foto: I komedin Four Lions försöker de fyra muslimska extremist-aspiranter spränga en bomb under Londons årliga maratonlopp. ”Den enda chocken är att filmens extremistiska kvartett framställs med nästan ömsint varsamhet”, skriver Andres Lokko.
Foto: Komikern Chris Morris har länge haft som princip att inte ge några intervjuer.

Förhandsreklamen har i flera års tid talat om Four lions som decenniets mest kontroversiella film.

Ursprungligen skulle den ha blivit en tv-serie för brittiska Channel 4. När producenterna fick se ett pilotavsnitt drog de sig ur.

I fredags hade filmen till slut premiär på de brittiska biograferna. Men komikern Chris Morris debut som långfilmsregissör har mötts av en försiktigt överraskade entusiasm. Kontroversen uteblev.

Det som chockerar med Four lions är inte att filmen är en fars – någonstans mellan Krutgubbar (Dad’s army) och Alexander Mackendricks The Ladykillers – om fyra nordengelska muslimska extremist-aspiranters plan att genomföra en självmordsattack mot Londons årliga maratonlopp. Chris Morris är den moderna europeiska humorns skarpaste och kanske viktigaste pionjär, efter ett tidigare humorprojekt som behandlade medias pedofil-hysteri. Tabloiden The Daily Mails förstasida gav honom epitetet ”The most hated man in Britain!”. Trots det är den enda chocken att filmens extremistiska kvartett framställs med empati, kärlek och en nästan ömsint varsamhet.

Möjligen då med undantag för självmordsbombaren Waj som på allvar tror att kycklingar är ”uppfuckade kaniner utan öron”.

Bakgrunden till Daily Mails rubrik var inledningen av det sista fristående avsnittet av serien Brass eye från 2001 som inleds med nyhetsbilder av hur en pedofil skjuts upp i rymden innan Nasa upptäcker att även ett litet barn av misstag har lämnats ensam i raketen med honom.

I ett officiellt uttalande säger Nasas representant:

– Det här är det vi hoppades inte skulle inträffa.

Utanför Englands gränser är Morris fortfarande bara en angelägenhet bland besatta komedikonnässörer. Inga av hans serier har till exempel visats på svensk tv, de har överhuvudtaget knappt exporterats annat än på importerade dvd:er.

Inte ens 2005 års hipsterparodi Nathan Barley, som utan problem hade kunnat utspela sig vid Hornstull, eller den kolsvarta experimentserien Jam, som ofta påminde om en ondskefullare uppdatering i ambientfart av Lasse O’Månssons surrealistiska varm korv med bröd-sketch.

Men hans mest inflytelserika serier förblir nyhets och samhällsprogramsparodierna The day today och Brass eye. Inte bara för att samtliga involverade skådespelare och manusförfattare undantagslöst i dag, femton år senare, tillhör de mest respekterade i den brittiska – och, i några fall, internationella – humoreliten och Sacha Baron Cohen lärde sig allt han kan från Brass eye.

Alla utom Chris Morris, som tidigt bestämde sig för ett anonymt liv i södra London och att i princip aldrig ge några intervjuer. Konsekvensen av hans tystnad i kombination med kontroverserna som omgärdat hans största humorstunder är att han har blivit, som en av hans medarbetare uttrycker det, ”the mysterious Dark Lord of comedy”.

Lucian Randalls Disgusting Bliss är den första boken om Morris liv och karriär men sträcker sig ändå inte hela vägen fram till Four Lions, trots att dess publicering sammanfaller med filmpremiären. Morris själv har avböjt att intervjuas för den och det bidrar givetvis till att devalvera Randalls biografi till en parentes. Men ändå en viktig parentes eftersom den:

1) understryker både Morris enorma inflytande på den moderna komedin och också hans outsider-status och...

2) ger mig en utmärkt ursäkt för att skriva om den 48-årige komikern i förhoppningen att den kan bidra till att Four lions får svensk biodistribution.

Det blir dessutom en smula ironiskt och bittert för Randall att hans inte helt fulländade bok ges ut samtidigt som Morris faktiskt har beslutat sig för att ge ett antal intervjuer för de största brittiska kulturbilagorna.

Och dessa är alla betydligt mer läsvärda än Disgusting bliss.

När denne vältalige humorist förklarar varför han gör som han gör, varför han gör en jihad-komedi, så är han briljant.

Han mänskliggör sina subjekt genom att ge dem Sheffield-dialekter (en av extremisterna heter till och med ”Barry”), placera dem i vardagliga miljöer vi i vanliga fall möter i Mike Leighs filmer och visar hur de, bara dagen innan de ska fullborda sina planer, fortsätter samla Nectar-poäng (brittiska Sainsbury’s motsvarighet till ICA-kortet) när de köper matsäck och lyssnar på tv-kocken Jamie Olivers favoritband Toploader i sin van.

Men det som alltid lyser igenom i Morris samtliga produktioner är hur hans måltavla för satiren egentligen alltid är mediavärlden. Hans klassiska Brass eye-avsnitt om pedofili handlade inte om pedofili i sig utan bara om medias besatthet av ämnet. Hur media är en fiktiv värld som bara ger plats för en fiende i taget. Därför visade Morris upp korniga bilder från en övervakningskamera av en man utklädd till en skolbyggnad i naturlig storlek dit han har lurat in barn i flera årtionden.

Redan 1994 avslutade Morris i sin roll som nyhetsuppläsare i The day today ett avsnitt med den underbara raden ”due to a printing error, tomorrow’s Guardian is full of water”.

Andres Lokko