ÅSIKT

Smärtans väg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus William-Olsson läser Kristin Bergets dikter av kött och blod

Foto: Såret, ärret, blodet och tungan är centrala i Kristin Bergets ”Der ganze weg”.
Foto: Norska författaren Kristin Berget (född 1975) introduceras på svenska med sin andra diktsamling ”Der ganze Weg”.

”Avstå aldrig det sköna / för att din kropp är gjord av framtid”, skriver den spanska poeten Juan Antonio Gonzales Iglesias. Kroppens poesi är ofta våldsam, måste kanske vara det. Såväl läsandet som skrivandet gör oss ju alltid medvetna om att kroppen är större än språket, tätare, dödligare, verkligare. José Antonio Iglesias knyter våldet till blicken, i betraktandet av det erotiska objektet, en gosse eller en capoierakamp. Hans poetik är tydligt knuten till hedniskt antika kroppsuppfattningarna.

Norska Kristin Bergets dikter sluter tätare mot huden. Såret, ärret, blodet, tungan blir i hennes andra bok, Der ganze weg som i dag utkommer i Ida Lindes svenska översättning, den tematiska sfär inom vilken hon artikulerar sin poetik. I detta knyter hon an till den mest exploaterade av vår kulturs estetiska koder, viljan att beröra genom smärta. Man skulle kunna kalla koden ”patetisk” (av grek. pathos, paschô ett begreppskomplex som spänner från lidande och lidelse över erfara och vederfars till inverka och påverka). Den är huvudspåret i den kristna estetiken med dess utgångspunkt i den identifikatoriska läsningen av törnet mot svålen, såren, blodet och spikarnas färd genom köttet.

Ta till exempel en dikt som denna:

”alla blommor är röda eller gula
gult är en fiktiv sol ett glömt
minne ljuset här skär ögonen
som kroppen mot underlaget”

Dikten handlar, som jag läser den, om förhållandet mellan tecken och kropp, språk och materia. Utsagan ”gult är en fiktiv sol ett glömt / minne” med dess särade syntax hänför såväl det fiktiva som minne och glömska till en imaginär verklighet. Och Kristin Berget vill inte det imaginära, utan det reella, det som känns, som drabbar. Därför den våldsamma fortsättningen ”ljuset här skär ögonen”.

Men hur ska man läsa den utsagan? Är det ett fiktivt ”här” dikten talar om? Eller talar dikten om sig själv, sitt språkliga modus, kanske om det ljus som kommer ur den särade spalten som löper genom texten på boksidan? Den senare läsningen är lätt att avfärda. Nä … hur många gånger jag än läser så löper mitt öga komiskt oskadat genom dikten. Det gör inte ens lite ont i hornhinnorna.

Rimligare är nog därför att läsa ljuset som ett ideal, det strömmar ur önskan om en poesi som inte dikotomiskt definieras av ”fiktion/verklighet”, ”subjekt/objekt”, ”tanke/känsla” eller ”ord/kött”. I en annan av bokens dikter skriver Berget ”Tecknar själva strecken över / mellangärdet där jag ska / föra kniven”. Och bokens omslag är illustrativt sönderskuret.

Längtan till en poesi som förmår härbärgera och tala genom kroppen som kropp kan jag själv starkt identifiera mig med. Men frågan är om Kristin Berget verkligen är på väg dit? Den offer- och lidandetradition hon mobiliserar, vilar i sitt fundament på just den dualism hon vill upphäva. Viljan till det verkliga och ögonblickliga, leder i den här boken tvärt om till det ideala och kommande. Det materiella blir metafysiskt. Blodet blir idé. Köttet ord.

Hela boken slutar i ett slags credo: ”offerplatsen / är bara tiden synlig / på ett annat sätt”. Nej! vill jag svara. Offerplatsen (jfr Golgata) är tiden synlig på det gamla vanliga, patriarkaliska, dualistiska och dikotomiska viset. På offerplatsen finns inget tredje, inget orent eller blandat, bara död eller transcendens, aska eller himmelsfärd.

Den offrade kroppen, martyriets kropp, är inget mer än löfte, tro, ideologi. Tecknet okropp, tecknet framtid.

Magnus William-Olsson