ÅSIKT

Blir det John Kerry måste vi skärpa oss!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Naomi Klein om två presidentkandidater och ett motstånd som haft det alldeles för lätt

För någon månad sedan anslöt jag mig motvilligt till Vem-som-helst-utom- Bush-lägret. Det var "Bush in a Box" som till sist övertygade mig, en skämtpresent som min bror gav min far på hans sextiofemårsdag. Bush in a Box är en pappfigur föreställande den 43:e presidenten med en uppsättning självhäftande pratbubblor som innehåller de vanliga trötta bushismerna: "Lärar sig våra barn nånting?", "De missunderskattade mig" - en helt vanlig mosa-Bush-produkt som säljs på Wal-Mart och tillverkas i Malaysia.

Men Bush in a Box gjorde mig förtvivlad. Det är inte det att presidenten är dum, vilket jag redan visste, utan att han gör oss dumma. Missförstå mig inte: Min bror är en exceptionellt smart kille; han är chef för en tankesmedja som publicerar tunga politiska rapporter om den misslyckade strategin med exportinriktad resursutvinning och de falska besparingar som uppnås genom nedskärningar i välfärden. Så fort jag har en fråga som handlar om räntor eller valutapolitik så är han den förste jag ringer. Men Bush in a Box sammanfattar rätt väl det kritiska tänkande som vänstern presterar idag. Ni vet hur det låter: Vita huset har intagits av en grupp skumma fanatiker som antingen är galna eller dumma eller både och. Rösta på Kerry så att landet blir normalt igen.

Men fanatikerna i Bushs administration är varken galna eller dumma eller ens särskilt skumma. Istället tjänar de öppet och med hänsynslös effektivitet de storföretag som förde dem till makten. Deras fräckhet beror inte på att de skulle utgöra en ny sorts fanatiker utan på att den gamla sorten numera verkar i ett politiskt klimat där de kan utöva makt utan att möta några inskränkningar.

Vi vet detta, men ändå är det något med Bushs kombination av okunnighet, religiositet och mallighet som framkallar ett tillstånd som kan kallas Bush-blindhet bland progressiva människor. Denna blindhet får oss att bortse från allt vi vet om politik, ekonomi och historia och uteslutande koncentrera oss på de förvisso besynnerliga personligheterna hos dem som nu befolkar Vita huset. Till sidoeffekterna hör också förtjusning över psykologers diagnoser av Bushs skruvade relation till sin far och strykande åtgång på det Bush-inspirerade tuggummit "dum gum" för 1,25 dollar paketet.

Detta vansinne måste få ett slut, och det snabbaste sättet att få slut på det är att se till att John Kerry blir vald, inte för att han kommer att vara annorlunda än Bush utan för att han i de flesta frågor - till exempel Irak, "kriget mot drogerna", Israel/Palestina, frihandel, företagsskatter - kommer att vara precis lika dålig. Den viktigaste skillnaden kommer att vara att när Kerry bedriver samma brutala politik så kommer han att framstå som intelligent, förnuftig och ljuvligt tråkig. Det är därför jag har anslutit mig till Vem-som-helst-utom-Bush-lägret: bara med en tråkmåns som Kerry vid makten kommer vi till sist att kunna sluta ägna oss åt presidentpatologi och istället fokusera på sakfrågorna igen.

De flesta vänstermänniskor befinner sig naturligtvis redan i Vem-som-helst-utom-Bush-lägret och är övertygade om att nu inte är rätta stunden att framhålla likheterna mellan de två storföretagspartierna. Jag håller inte med: vi måste fullt ut inse hur stora dessa nedslående likheter är, och sen måste vi fråga oss om vi kommer att ha störst möjlighet att bekämpa en storföretagsvänlig politik som drivs av Kerry eller en som drivs av Bush.

Jag gör mig inga illusioner om att vänstern kommer att ges något "inflytande" i ett Vita huset där Kerry och Edwards flyttat in. Men det är värt att komma ihåg att det var under Bill Clintons presidenttid som de progressiva rörelserna i västvärlden började rikta sin uppmärksamhet mot systemfrågor igen: storföretagsglobaliseringen, hyperkapitalismen och kolonialismen. Vi började förstå att det moderna imperiet inte utgörs av en enda nation, oavsett hur mäktig den är, utan av ett globalt system av sammanlänkade stater, internationella institutioner och storföretag, en insikt som gjorde det möjligt för oss att bygga globala nätverk för att bekämpa imperiet, från Världssocialt forum till Indymedia.

Harmlösa ledare som hasplar ur sig liberala plattityder samtidigt som de skär ner välfärden och privatiserar planeten tvingar oss att bättre identifiera dessa system och bygga rörelser som är tillräckligt skickliga och intelligenta för att konfrontera dem. Om Dummerjönsen försvinner från Vita huset så kommer vänsteraktivister att tvingas bli smarta igen, och det kan bara vara bra.

Vissa hävdar att Bushs extremism i själva verket har en progressiv effekt genom att den förenar världen mot det amerikanska imperiet. Men en värld som är förenad mot USA är inte nödvändigtvis förenad mot imperialism. Oavsett vilken retorik Frankrike och Ryssland använde motsatte de sig invasionen av Irak eftersom den hotade deras egna planer på att kontrollera Iraks olja. Med Kerry vid makten kommer europeiska politiker inte längre att kunna dölja sina imperialistiska planer bakom lättköpt Bush-kritik, en utveckling som redan förutses i Kerrys avskyvärda förslag till Irakpolitik. Kerry hävdar att vi måste ge "våra vänner och allierade" ett reellt inflytande och en viktig roll i irakiska angelägenheter", inklusive "rättvis tillgång till återuppbyggnadskontrakt värda flera miljarder dollar. Detta innebär också att de ska få vara med och bygga upp Iraks lönsamma oljeindustri igen." Ja, just det: Iraks problem ska lösas med hjälp av fler utländska ockupanter, genom att Frankrike och Tyskland ges större "inflytande" och en större andel av krigsbytet. Ingenstans nämns irakierna och deras rätt till "reellt inflytande" över hur deras eget land styrs, för att inte tala om deras rätt att kontrollera sin olja eller få del av återuppbyggnadsmedlen.

En valseger för Kerry kommer att bryta den bekväma illusionen om en värld som är förenad mot imperialistisk aggression, och detta kommer i sin tur att blottlägga det maktspel som är den moderna imperiepolitikens verkliga ansikte. Vi kommer också att behöva ge upp den föråldrade idén om att störtandet av en enda man, eller ett romanskt "imperium", kan lösa alla, eller ens ett enda, av våra problem. Visst, detta gör att politiken blir mer komplicerad, men med den fördelen att den är sann. Med Bush ute ur bilden förlorar vi vår samlande fiende, men i stället kan vi ta oss an den faktiska politik som omvandlar allas våra länder.

Häromdagen orerade jag för en vän om Kerrys hemska stöd för apartheidmuren i Israel, hans omotiverade angrepp på Hugo Chavez i Venezuela och hans eländiga meriter när det gäller frihandel. "Jovisst", sa han dystert. "Men han tror åtminstone på evolutionen."

Det gör jag med - på våra progressiva rörelsers nödvändiga utveckling. Och den kommer inte att komma förrän vi stoppar undan kylskåpsmagneterna och Bushskämten och blir seriösa. Och det kommer att ske först när vi blivit av med den sittande distraktionen i Vita huset.

Alltså: vem som helst utom Bush. Och sen måste vi börja arbeta igen.

Naomi Klein (Översättning: Tor Wennerberg Copyright: The Nation)