ÅSIKT

Vart tog motståndet vägen?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg och Erik Wijk om Irak-kriget och Sverige: en hycklande regering och en opinion som försvann

I början av november 2004, efter tre veckors bombningar, tog sig tiotusen amerikanska marinkårssoldater och ett par tusen irakiska soldater in i Falluja för att dess invånare haft fräckheten att hysa motståndskämpar. En stad av Malmös storlek totalförstördes. Hur många tusen civila som dödats är omöjligt att säga då reportrar inte släpps in och större delen av staden ännu är för farlig för räddningspersonal. Besvärande många överlevande beskriver napalm och andra förbjudna kemiska vapen. Rebellerna eftersöks i rum för rum, hus efter hus, enligt principen skjut först fråga sen. En tredjedel av husen är raserade, vatten, avlopp och elektricitet måste byggas upp från grunden. I Los Angeles Times uttalar sig en 21-årig marinkårssoldat: "Det är ju lite synd att vi förstörde allting, men nu har vi i alla fall gett dem chansen till en ny start."

Förstörelsen av Falluja, bilbomber över hela Irak, kidnappningar och avrättningar, terror och motterror - det är lätt att bli uppgiven inför det dödliga kaoset i Irak. Och det är lätt att känna misströstan inför omvärldens påtagliga likgiltighet. Vi är själva inga undantag. Visst var vi med på gatorna den 15 februari 2003, som en del av världshistoriens största samordnade antikrigsdemonstration. Det var ett storslaget försök att hejda det kommande kriget och kanske hindrade det verkligen FN:s säkerhetsråds och vissa regeringars krigsmedverkan. Men när kriget väl bröt ut drog vi oss paradoxalt nog tillbaka. Trots att ockupationsmaktens repression kostat mer än 100 000 civila irakier livet enbart i våldsdåd och trots att mer uthålliga aktivister fortsatt protestera i ur och skur, måste vi inse att vi deltagit i vad som även kom att bli historiens största demonstrationsåtertåg.

Hur kunde det breda engagemanget dö så snabbt?

Nätverksandan och internets spridningseffekt mobiliserade en enorm mängd människor över hela klotet, men tillfälliga åsiktsyttringar är inte detsamma som varaktigt engagemang. Dessutom uppmärksammade medierna enbart krigets goda sidor, som att det reguljära kriget blev kortvarigt och att Saddam Hussein avsattes och så småningom infångades. När sedan motståndet mot ockupationsmakten egendomligt nog bara ökade har medierna betonat att det består av terrorister och religiösa extremister.

Alltför få svenska skribenter har intresserat sig för kriget och knappast någon har granskat det svenska ansvaret, men vi ska göra ett försök.

Den 20 november presenterade den ansedda brittiska medicintidskriften The Lancet en undersökning som visar att omkring 98 000 civila irakier dött av ockupanternas våld (främst av bomber och helikopterbeskjutning). Dessa chockerande fakta gjordes inte särskilt synliga i svenska medier. På UD känner de tjänstemän vi talat med inte ens till Lancets rapport och utrikesminister Laila Freivalds har inte kommenterat den.

Göran Persson har uppvisat sitt normala dubbelspel med opinionskänslig retorik å den ena sidan och stormaktsanpassad praktik å den andra. När krigsförberedelserna pågick för fullt men antikrigsrörelsen ännu inte vuxit sig stor, kunde han säga att "om inte Irak följer FN:s krav kommer Sverige att stödja militära insatser för att undanröja hotet". Han kunde rent av se positiva aspekter: "Ett kort intensivt krig som anses framgångsrikt påverkar konjunkturen lika positivt som efter Kuwaitkriget". När USA:s utrikesminister Colin Powell 25 februari 2003 lade fram förmenta bevis för Iraks massförstörelsepotential sade Persson att där fanns "en tyngd som vi inte tidigare sett", att Powell höll ett "starkt tal" som var "imponerande på många vis".

Samtidigt insåg socialdemokratin att de hamnat ur fas med opinionen, liksom med de franska och tyska regeringarna. Efter att helt ha uteblivit från massdemonstrationerna den 15 februari deklarerade partiledningen en månad senare att arbetet mot kriget "är den helt överskuggande uppgiften just nu" och uppmanade sina medlemmar att demonstrera. I mars 2003 sade Persson att USA kommer att isoleras och FN skadas om USA attackerar Irak mot säkerhetsrådets vilja. Såväl Persson som dåvarande utrikesministern Anna Lindh hävdade att Sverige skulle ha röstat emot USA:s och Storbritanniens resolutionsförslag om väpnat angrepp.

Kritiken mot regeringen har handlat om denna opportuna omsvängning men vi menar att det inte är huvudproblemet. Strängt taget har ingen omsvängning skett eftersom regeringen först bejakade väpnat angrepp mot Irak och senare relativt hårt kritiserade det, men båda gångerna villkorade med FN:s godkännande. Regeringens hyckleri består i stället i att den trots hård principiell kritik mot kriget inte agerat därefter. Sverige har inte framfört några formella protester eller gjort diplomatiska markeringar. När Irakkriget diskuteras i FN tiger Sverige.

"Till skillnad från USA kan Sverige inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot folkrätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras", dundrade Persson i riksdagen i samband med krigsutbrottet. Orden var hårda: anfallskrig är det grövsta brott folkrätten känner. Men USA:s Sverigeambassadör, Charles A Heimbold, har en annan bild. I en intervju i Dagens Industri (22 mars) säger han: "Faktum är att jag har varit i kontakt med statsministern och vad jag hört är inte det som du refererar till. Vad jag hört är att statsministern är mycket angelägen om att inte anklaga USA för att bryta mot folkrätten " vår bild är att Sverige och svenskarna stödjer våra handlingar i Irak." Uttalandet har inte kommenterats i svensk press.

Sedan det reguljära kriget övergått i ockupationens lågintensiva, men minst lika dödliga, krig finns det inte längre några förkastningar i den svenska regeringens flathet. Det existerar ingen kritik mot själva ockupationen. När Persson för första gången på tre år besökte Vita huset i april 2004 var det inte för att kritisera krigsförbrytaren George W Bush. I stället inskärpte Persson för allmänheten att Bush är en trevlig, intelligent och underskattad politiker.

Även Leila Freivalds tycks vara oberörd, vilket framgick av en diskussion i riksdagen i november om Falluja. Förstörelsen var känd, liksom de stora civila förlusterna, och världen hade just chockats av bilder på hur en amerikansk marinkårssoldat avrättade en obeväpnad irakier inne i en av Fallujas moskéer. Men Freivalds sade sig förutsätta att den väpnade aktionen "genomförs så att civila liv sparas med iakttagande av den humanitära rätten och respekt för de mänskliga rättigheterna".

Enligt Freivalds och regeringen pågår det inte längre någon ockupation av Irak: "För att ett territorium ska anses vara ockuperat krävs att det kontrolleras av en fientlig styrka - något som i detta fall motsägs av inbjudan från Iraks interimsregering. Ockupationen kan med andra ord i rättslig mening sägas ha upphört, trots att de utländska styrkorna är kvar i landet." En mer naken uppvisning i stormaktskryperi är svår att föreställa sig, åtminstone sedan moskvatrogna kommunister försvarade Sovjets inmarsch i Afghanistan med argumentet att de inbjudits av Moskvas marionettregering i Kabul.

Sverige sanktionerar anfallskriget och ockupationen även genom utnämningen av en ambassadör i Irak, Karin Roxman. Hon ivrar för svenskt näringsliv i Irak och säger att "ockupationen är slut", men jobbar från Jordanien, av säkerhetsskäl. Ett av regeringens motiv är just att man har industriella intressen att bevaka. USA har under senare år seglat upp som den största enskilda marknaden för svensk vapenexport med kontrakt på mångmiljardbelopp. Sveriges försvar har dessutom lånat ut avancerade radarsystem till britternas krigföring i Irak. Det officiella skälet till fortsatt export till de nu krigförande länderna är att Sveriges FN-trupper i utlandet i sin tur skulle vara vansinnigt beroende av material från dessa länder.

Den svenska regeringens hållning har bidragit till att Irak-frågan är en ickefråga i samhällsdebatten. Dels genom att först kanalisera missnöjet i en kritisk retorik mot invasionen, dels genom att i praktiken inte göra någonting åt saken - utan senare tvärtom stödja ockupationen. Vi behöver knappast påpeka att den borgerliga oppositionen varit än mer okritisk till USA:s angrepp. I riksdagen råder ett alltför brett samförstånd om stormakters rätt och de förebyggande krigens välsignelser enligt Bushdoktrinen.

Den svenska fredsrörelsen har också ett ansvar. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen deltog inte i massdemonstrationerna 2003 eftersom man under föregående manifestationer retat sig på förekomsten av kopplingar till Palestinafrågan liksom på en och annan oanmäld talare. När vi ringer Svenska Freds för att fråga dem om deras hållning i Irak-frågan möts vi av en lätt aggressiv nervositet. Vi kopplas runt till folk som säger sig inte veta vad de har för hållning eller som inte vill uttala sig och som absolut inte vill bli citerade.

Under senare år har Svenska Freds anammat en mer EU- och Natovänlig syn. Ekonomiskt gör sig organisationen alltmer beroende av UD. "Vi har alltid varit bra på att söka pengar", säger de när vi talar med dem, men de har inte sökt några bidrag från UD för något Irak-projekt - möjligheterna bedömer de som alltför små. Men om det kan de ingenting veta eftersom de inte har försökt. Lika kärva är Kristna Freds, som inte heller riktigt vet vad de har för Irak-linje och som absolut inte vill bli intervjuade om sitt förhållande till UD.

Vi har i Sverige en fredsrörelse som förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare med stort beroende av regeringens medel. Även för dem är Irak en ickefråga.

Antikrigsrörelsen äger också ett ansvar. Från att ha organiserat hundratusen demonstranter består Nätverk mot krig i dag av en handfull tappra 68:or som undrar vart alla människor tog vägen. Huvudförklaringen är kanske det fullbordade faktumets defaitism. En annan faktor är det allmänna Saddamhatet som gör rörelsen känslig även för absurda påståenden om att de som motsätter sig ockupationen önskar tyranniet tillbaka. Bristen på samarbetspartners i Irak är ett annat problem - det finns ännu ingen enad motståndsfront att stödja eller någon politiskt korrekt kraft att identifiera sig med.

Av de 60 organisationer som på pappret utgör Nätverk mot krig är det ingen som har Irak som huvudfråga. Däremot har många pressat in sina egna hjärtefrågor, så som latinamerikansk befrielsekamp. Den som inte vill köpa ett helt paket med antiimperialistiska krav utan bara vill arbeta med Irak har därmed inte haft någonstans att vända sig. Dessutom har nätverket haft bekymmer med Irakiska kommunistpartiet (IKP), som är splittrat mellan ockupationsfientliga gräsrötter och en ledning som tycks föredra ett Irak som protektorat framför ett Irak där rester av baathpartiet kan kräva inflytande. Vänsterpartiets relativt hårda kritik mot regering och ockupation tycks även det ha dämpats av banden till IKP, liksom av inflytandet från - numera - USA-vänliga irakiska kurder.

Irakfrågans stora dilemma är att inte ens vår mest upplysta vänster har radikalare krav än Bush. Exempelvis kräver Lars Ohly att amerikanarna måste lämna Irak - men att tidpunkten måste väljas med omsorg. Det är exakt vad den amerikanska presidenten anser.

I Sverige härskar med andra ord ett outtalat men tungt samförstånd, från höger till vänster, om att USA måste fortsätta sin ockupation för annars väntar anarki och inbördeskrig. Inte undra på att vi och tiotusentals andra demonstranter har passiviserats. Även om vi kunnat konstatera att regeringen och organisationerna äger ett stort ansvar, har den enskilda människan alltid det största. Vi kan inte längre - inte efter Falluja - sitta håglösa och bara slött ta del av nyhetsflödena. Vi måste försöka stå emot galenskapen. Vi är övertygade om att det finns saker vi kan göra.

Åsa Linderborg Erik Wijk