ÅSIKT

Monument för framtida bruk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avFredrik Svensk

Imponerande samling utställningar i Göteborg

Installation, "Proposai no 20". Foto: Fredrik Åkum
Johan Zetterqvist. Foto: Annika von Hausswolff

Den som tar sig till Götaplatsen i Göteborg träffar på en imponerande samling utställningar.

Redan utanför konsthallen står Tony Craggs abstrakta skulpturer. Och på konstmuseets fasad hänger stora bande­­roller som informerar om vad som väntar på insidan. Den historiska utställningen Den romantiska postmodernismen är ett spekulativt viktigt försök att spåra romantiska tendenser i vad som en gång förknippades med postmodern svensk konst, framför allt inom måleriet.

Banderollen bredvid lanserar Hanna­leena Heiska och hennes motiv hämtade från Bladerunner. En samtida finsk målare som också aktualiserar frågan om postmodernismens inflytande på dagens konst. Detsamma kunde sägas om nästa banderoll, som kläds av ett ikoniskt självporträtt av en crossdressad Marie Høeg från förra sekelskiftet. Hon utgör omslagsflicka för Hasselblads­utställningen Framing Bodies, som visar olika prov på fotografins möjligheter att just forma kroppar och identiteter.

Om man dessutom beaktar presentationen av Lena Svedbergs sarkastiskt dräpande bildsvit Herr Aldman – Superhero av världsalltet från 1969, som också visas inne i museet, så tror jag vi kan säga att attityder från samtliga dessa utställningar återkommer i Johan Zetterquists maxade utställning Kill the ­Poor Eat the Rich, en titel hämtad från två klassiska låtar av The Dead Kennedys och Motörhead. På hans banderoll syns han själv, som konstvärldens Hulk Hogan, en närmast stammande kliché från en tid som flytt, helt i linje med hans svartkonceptuella popkonst.

Vid sidan av Marie Høegs queera maskulinitet, markerar Zetterqvists banderoll gränsen för vad som kan kallas Male Macho Drag King-style. Det betydelsefulla med Zetterqvists utställning är dock inte den ironiska leken med och försöket att utvinna något ur en outlawmanlighet, utan att den faktiskt använder sig av den närmast exotiska positionen för att ge förslag på vad som bör monumentiseras.

Gud vet hur han kommer undan med det.  

Tyngdpunkten i utställningen utgörs i alla fall av Zetterqvists studier av och förslag till framtida monument, utförda i en imponerande mängd olika tekniker. Ett talande verk är Proposal No 28 A Monument Celebrating the End of the Concept of Artificiality. En svartlackerad piedestal från vilken en ormaktig form växt ut och som i munnen bär en baguette. Ett verk som är så uppenbart konstgjort, att ordet konstgjort förlorar sin mening.

Titeln Kill the Poor Eat the Rich är ­målat på det stora galleriets väggar i grälla ­färger i ett nästan oläsligt typsnitt.

Mer än att komma med en institutionskritisk kommentar till vad som gör själva utställningen som sådan möjlig ruckar Zetterqvist på hierarkin mellan text och objekt. Även det enkla och ­banala kan göras svårläst. Detta ger inte bara en djupt komiskt effekt till det hårdkokta, utan är också ett exempel på de många tragiska motsättningar som Zetterqvist jobbat med. Kanske för att skapa någon form av ­kritisk distans.

Till oss själva, i en värld där stereo­typer är våra sista snuttefiltar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Göteborg