ÅSIKT

Hjälp, nu är det 2018!

Martin Aagård om boken som förutspådde ett hyperkapitalistiskt skräcksamhälle med internet, dokusåpor och islamistisk terror

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Hur ser en värld ut där den politiska korrektheten utrotats?

En värld där humanismen inte bara är på reträtt utan har dukat under helt? Där den banala godheten slutligen besegrats?

Det räcker visserligen att ägna ett par minuter åt Twitter för att få ett svar på den frågan, men en som tagit den på största möjliga allvar är den svenske science fiction-författaren Sam J Lundwall.

1986 skrev han nämligen sin egen svenska version av George Orwells 1984, som fick namnet  2018 – eller King kong blues. En skildring av vad Lundwall kallar ett ”voyeuristiskt samhälle” där allt är genomlyst och inget är hemligt. Utom de verkliga makthavarna.

En framtidsprofetia som ursprungligen publicerades 1974 men uppdaterades mitt under det åttiotal då de första datorerna börjat dyka upp i svenska hem.

Varför den förlades till just 2018 är oklart, men de flesta årtalsromaner, (i alla fall 1984, 2001 och 2010) verkar alltid utspela sig dryga 30 år in i framtiden så det kanske är någon sorts tyst överenskommelse bland sci-fi-författare. Vem vet.

Förutom hos några obskyra bloggare är den i princip utraderad från det kollektiva minnet

Hur som helst är det en högtidsstund för en kritiker när man får stämma av en årtalsroman mot hårda fakta.

Jag har nu gjort det. 

Så att du slipper.

För nej, det kommer inte att hållas några seminarier på Bokmässan om 2018. Ingen filmatisering kommer att komma i år. Förutom hos några obskyra bloggare är den i princip utraderad från det kollektiva minnet. Vill du läsa den får du vända dig till ett av de elva bibliotek som har den undanstoppad i sina magasin.

Sam J Lundwall är däremot ett fenomen inom svensk populärkulturhistoria. På samma gång en doldis och en gigant. Att säga att han varit en drivande kraft inom svensk science fiction är för lite – länge personifierade han hela genren, inte minst i egenskap av redaktör på ”Jules Verne-magasinet”. 

Förutom att översätta popkulturella succéer som Philip Roth, John Grisham och John le Carré har Lundwall analyserat, dokumenterat, förlagt och författat oändliga mängder science fiction sedan 50-talet. Sina egna böcker skrev han först på engelska och på sitt eget förlag gav han ut genrens stora pionjärverk: bland annat det första robotdramat R.U.R (1921), Edwin Abbots Flatland (1884) och Majakovskijs drama Vägglusen (1929). 

I dag lever han ett tillbakadraget liv.

Som roman betraktat är väl denna noir-indränkta dystopi, milt uttryckt, inte så märkvärdig. Huvudpersonernas beteende spänner från fullkomligt orimligt till bara ologiskt. Men det spelar verkligen inte någon som helst roll. I en idéroman skymmer allt mänskligt beteende bara sikten för de stora tankarna. En tumregel vid läsning av populärlitteratur är att ju konstigare sexskildringar, desto större filosofisk ambition hos författaren. Marquis de Sade är ett utmärkt exempel, men även hos Lundwall kan man ana tankemödan bakom verket.

Men som framtidsprofetia har den här boken allt

Det som får ”2018” att sticka ut är snarare det soundtrack som såldes på separat kassett och komponerades av Michael B Tretow – Abbas uppfinningsrike producent. Spännande nog finns det inte digitaliserat någonstans. Du är tvungen att vända dig till Statens bild- och ljudarkiv för att höra det. 

Men som framtidsprofetia har den här boken allt.

Den satiriska kvasten sveper fram och tillbaka. Först åt höger sen åt vänster, men mest åt höger. Och läser man den generöst blir den ett underhållande parodikonto över hela vår samtid.

”2018” skildrar nämligen en värld där nyliberalismen segrat ihjäl sig. 

Allt är sålt.

Verkligen allt. 

Det enda som fortfarande är heligt är banksekretessen.

Redan på sidan 67 konstateras att ”det var, kort sagt, det totala laissez faire-samhället”.

Det börsintroducerade Svenska allianspartiet (!) ingår i en koncern som genom komplicerade skalbolagsarrangemang ägs av ett anonymt nummerkonto i Zürich. Det gör för övrigt även SAP, KFML(R), LO, SCB, Sveriges kommuner AB och hela Danmark. Mer än så, ska det visa sig. Lundwall beskriver enprocentsamhällets slutstation – enpromillesamhället.

Kommersen saknar tyglar och all godhetssignalering är ett minne blott.

Barn eldar upp varann med leksaksvapen, charlataner säljer magnetterapi mot cancer, rasism, kvinnohat och homofobi breder ut sig på tv, kyrkan försöker marknadsanpassa sitt budskap med strippor och omskriven Bibel. Svensk vapenindustri tillverkar genetiska vapen som dödar folk av önskad ras. Veckotidningarna fylls av artiklar om hur arabiska shejker våldtar västerländska, blonda kvinnor och reklambyråchefen Leonard W Kockenbergh kommer på det genialiska pr-tricket att fira atomkraftens femtioårsjubileum genom att släppa en ny atombomb över Hiroshima.

Arbetslivet styrs av ”MBO-principen” som faktiskt är ännu mer effektiv än vår tids HRM, eftersom mellancheferna inte ens behöver fatta det jobbiga beslutet att sparka någon. Det sker automatiskt om du inte arbetar tillfredsställande.

Nomenklaturan fruktar ständigt att förlora sina privilegier och samhällets icke privilegierade driver runt i gatugäng och prostituerar sig. Mest fruktade är pensionärsgängen.

Det är en världsbild som är lätt att känna igen

Med lätt uppblåst moralpanik förutspår Lundwall även dokusåporna. I hans version dränks folk i bilar och självmord visas i direktsändning. En föga originell skräckversion, men visst, han var tidigt ute även här. Det är en världsbild som är lätt att känna igen. USA, Sovjet och Israel står högst på Lundwalls skitlista. Här är den militante terroristen Meir Kahane premiärminister i Israel (i verkligheten mördades han 1990 av den egyptisk-amerikanske terroristen El Sayyid Nosair). Få åsikter avviker från sjuttiotalsvänsterns.

Störst möda lägger Lundwall på att beskriva det osannolika äktenskap mellan laissez faire-liberalismen och moralkonservatismen som blivit verklighet i det verkliga 2018.

Den gaphalshöger som dominerade veckans partiledardebatt har nämligen också vunnit. Sverige har äntligen 62 000 militärutbildade poliser plus ett ännu större antal beväpnade väktare som håller ordning och reda på det kaosande patrasket. På gatorna härjar antiterrorkommandon som blivit allt svårare att skilja från de vanliga terroristerna – Röd Jihad, Svart september, Istishad och några andra islamistiska spillror från Mellanöstern som nyligen förintades i sin helhet under det så kallade femminuterskriget. 

Apropå terrorismen kan det vara värt att påminna sig om att västvärldens islamofobi och terrorparanoia varken skapades av Islamiska staten eller 9/11, långt ifrån. Liknande stämningar hade odlats i decennier innan Jimmie Åkesson och hans vänner startade sitt korståg mot islam.

Men man får ändå ge Lundwall höga profetpoäng

Och med en sån träffsäkerhet hade man blivit besviken om inte Sam J Lundwall även förutspått internet. Det gör han. Redan 1986 skriver han ledigt om processorer och ram-minnen (20 Gb) och om hackers som tar sig in i den ”svenska centraldatorn”. Han var påläst, helt uppenbart. Men det bör man väl vara som sci-fi-författare. Det han inte kunde förutspå var det decentraliserade internet. Här består det fortfarande enbart av sammanlänkade militära datorer. Medborgarna får hålla till godo med att glo på bildskärmar (40 tums) utan egen datakraft.

Men man får ändå ge Lundwall höga profetpoäng. Hans version av ”1984” är ett storebrorssamhälle som upptäckt big data. Det företagsägda forskarsamhället digitaliserar nitiskt alla befintliga uppgifter om alla levande människor vilka sedan används för att kunna påverka deras åsikter i rätt riktning. 

Och mitt i detta datornätverk som både hanterar billig underhållning och kontrollerar världens kärnvapenarsenal uppstår en vacker dag en artificiell intelligens – ett digitalt medvetande vid namn King kong. Tyvärr vill denna superhjärna inget särskilt förutom att dricka öl. Kanske utrota mänskligheten. Men bara kanske. Hen landar i kompromissen att utrota lite småsaker. Först samerna. Sedan Polen. Vem behöver Polen, resonerar King kong. Det är ju bara bråk och obetalda utlandslån. 

Men ingen artificiell intelligens skulle vara värd namnet om den inte förr eller senare började eftersträva världsherravälde. Så även här. 

Efter denna point of no return är handlingen faktiskt ganska svår att återge. Men historiens hjältinna är i alla fall en sorts ofrivillig Lisbeth Salander-karaktär – den plågade Anniki Norijn som varit barnprostituerad och strippa i Andra sanna svenska kyrkan och av misstag råkar hacka sig in i King kong. Vilket får allvarliga konsekvenser. 

Slutet är inte lyckligt.

Sam J Lundwall var inget orakel. Han kunde inte se in i framtiden. Men han skrev sin sarkastiska lilla dystopi mitt i en tid som var snarlik vår egen – åttiotalet.

Så snarlik att dagens politiska segrare börjat drömma sig tillbaka till den.

När den internetbaserade amerikanska alt-högern växte fram försökte den länge hitta en estetik som kunde spegla deras vision om en värld fri från kommunister, feminister och utlänningar. Så småningom skulle den börja frossa i just 80-talsnostalgi. I syntpopen, axelvaddarna och neonfärgerna kände den sig äntligen hemma.

ARTIKELN HANDLAR OM