ÅSIKT

Grå vardag i fristaden

Torsten Kälvemark ser en tv-serie utan pekpinnar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Integrationspolisen Ulf Boström i SVT-dokumen­tärserien ”Det goda landet”.
KULTUR

När man ser tv-program om migration och integration i Sverige måste man ha några bilder i bakhuvudet: bombregn över Mosul, Raqqa och Aleppo, barn som kämpar för sitt liv efter kemiska attacker.

Det är från allt detta som människor söker sig till Sverige. Tryggheten hägrar.

På något plan finns förstås denna trygghet i ett land av lag och ordning. På ett annat plan saknas den just därför att samhället så ofta förlitar sig på ett stumt regelverk snarare än på ett medmänskligt lyssnande och handlande.


I det första avsnittet av SVT-serien Det goda landet, premiär den här veckan, möter vi Ulf Boström, den siste kvarvarande integrationspolisen i Göteborg. Han konstaterar att han de sista tjugofem åren inte sett en enda enskild åtgärd som förbättrat tryggheten i vårt land. Och för honom är den absolut viktigaste integrationsåtgärden att ge männi­skor i utsatta områden just trygghet. Den bygger man inte med militär på gatorna eller med större resurser till Säpo. Den skapas snarare genom civilsamhällets närvaro och ett långsiktigt arbete för demokratisk mognad.

När han och andra kollegor försökt väcka politiker får de sällan gensvar. Han konstaterar, något uppgivet: ”Våra kunskaper har inte tagits på allvar och därmed har inte heller människorna tagits på allvar”.

Ett andra avsnitt i serien handlar om arbetsförmedlarna i Göteborg. Här möter vi sympatiska tjänstemän som kan regelverket, som har alla blanketterna men som ofta inte kan göra så mycket mer. Också här kontrasteras riksdagspolitikens abstraktioner mot den grå vardagens konkreta utmaningar. Och man gläds när en nyanländ ung man från Syrien med högskoleambitioner ­utan betänketid tar ett jobb i stor­köket för att kunna lära sig bättre svenska i en arbetsgemenskap.


De två första program i den här serien som jag sett saknar beskäftiga pekpinnar. De ifrågasätter inte Sveriges beslut att ge flyktingar en fristad bortom bomberna. De sätter i stället fokus på att det handlar om enskilda människor som söker arbete, trygghet och ett nytt liv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Migration

Sverige