ÅSIKT

Därför blev det revolution i Ryssland

Håkan Blomqvist om kriget som knäckte tsarväldet och ett land som befann sig i fritt fall hösten 1917

Foto: TT
Beväpnade kommunister tågar mot Kreml i Moskva i oktober 1917
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

REVOLUTIONEN I RYSSLAND har låtit ”samhällets bottensats för ett ögonblick flyta upp och skymta på ytan”. Just det riskerar att ske även i Sverige om en ”otyglad demokrati släpper fram massväldet”. De ”bättre folkelementen” kan trängas undan och ersättas av ett ”svagt utrustat proletariat”, i värsta fall präglat av storstädernas ”blodkaos” med dess ”urartade bottensats”.

Nej, den svenska högertidningen Det Nya Sveriges reaktion på bolsjevikrevolutionen i Ryssland var förstås inte representativ för alla som vände sig mot bolsjevikernas maktövertagande i november 1917. Här fanns liberaler och socialister av olika schatteringar som hade hoppats på en demokratisk utveckling efter den Februarirevolution som åtta månader tidigare störtat tsardömet. 

Men kanske det lilla svenska högerbladet kan ge en skymt av det klasshat som i en helt annan skala präglade den motreaktion – kontrarevolutionen – som sensommaren 1917 samlade styrkorna för att knäcka revolutionens Petrograd, arbetar- och soldatrådens huvudstad.


Bakgrunden var kriget. De europeiska stormaktsallianser som 1914 brakat in i första världskriget hade öppnat de storindustriella krigens och megadödens epok. Det ålderdomliga tsardömet kunde inte bära påfrestningarna. Ryssland sviktade under mobilisering av miljontals man och militära resurser. Och under nederlagen. 

Mot slutet av 1916 räknades de astronomiska förlusterna till över tre och en halv miljon stupade och sårade, plus över två miljoner krigsfångar. Ekonomi och försörjningssystem bröt samman med strejker och upplopp, myterier och massdeserteringar. 


Kvinnoprotester mot kriget och svälten på internationella kvinnodagen 8 mars (23 februari enligt ryska kalendern), utlöste uppror, störtade tsaren och öppnade dörren för provisoriska regeringen. Bildad av ”kadetter” och ”dekabrister” ur tsardömets duma väckte den löften om demokrati, jordreformer och – fred. Frihetsreformer närmast regnade; allmän rösträtt – även för kvinnor, särregler bort för nationella minoriteter, lika rättigheter för judar, avskaffat dödsstraff …

Den röda stjärnan blev tidigt en symbol för den ryska kommunismen

Men kriget rasade vidare. Separatfred i öster var otänkbart för Rysslands allierade – och långivare. Så under täcket gavs Frankrike och Storbritannien garantier om fortsättning. 

Därmed var provisoriska regeringens öde beseglat, liksom de moderata socialisternas. Dessa, mensjeviker och socialrevolutionärer, hade inträtt i regeringen vid en av dess kriser. Och vänstermannen Kerenskij hade utsetts till krigsminister. Som för att ena Revolutionsryssland – och visa ententen – inleddes i juni den sista ryska militäroffensiven mot centralmakterna, Kerenskijs ”segeroffensiv”, slutstationen.


I vårfloden efter Februari hade revolutionsrörelsen gripit än vidare omkring sig, och djupare. Strejkande arbetare valde fabrikskommittéer, soldatråd beslutade på militära förband, bönder beslagtog jord. Nätverk av självorganisering underifrån övertog kontroll av sönderfallande samhällsfunktioner. 

Sovjeterna, råden, utvecklades till alternativa beslutscentra, företrädda av Petrogradsovjeten som kanaliserade en dubbelmakt provisoriska regeringen inte kunde nonchalera. Och som skulle bli dess baneman.

Det har upprepats så många gånger. Utan kriget, ingen revolution, ingen bolsjevism, inget Sovjetunionen. Och kanske var det så. Kriget knäckte tsarväldet. 

Men det bröt också sönder 1800-talets europeiska ordning, med dess aristokratiska konservatism, elitära liberalism och, inte minst, evolutionära socialdemokrati. När den europeiska socialdemokratin 1914 bröt sin internationalistiska ed och gick ut i världskriget rämnade arbetarvärlden. 


För ”socialpatrioterna” kom fosterlandet före internationalen, med mängder av den tidens europeiska medskick: som nationalism, rasföreställningar och kolonialism. 

Att även perifer socialdemokrati, som den svenska, kunde uttrycka försvar för kolonialsystem och europeisk överhöghet i termer som från utrikesredaktören Gösta LangenfeltSocial-Demokraten, anger något av de civilisationstankar som kunnat utvecklas inom den europeiska rörelsens ledande kretsar: ”Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.”

Provisoriska regeringen var inte vald av någon, sovjeterna av miljoner.

Bolsjevismen, den ryska socialdemokratins mer revolutionära flygel, bröt inte bara med denna, så kallade ”socialimperialism”. De vände sig också mot tron på den gradvisa utveckling som av ”historisk nödvändighet” skulle föra arbetarrörelsen till makten. Åtminstone i Ryssland där alla demokratiska försök mosats av tsarväldet. För att inte tala om läxan från 1914. Visade inte kriget hur socialdemokratin förvandlats till ett korthus, och slagfälten behovet av aktiv handling? 


Med Lenins återkomst från landsflykt kapades navelsträngen till gamla scheman. Sovjeterna, arbetarnas, soldaternas och böndernas självorganisering underifrån, måste ta makten och först och främst, avsluta kriget. Provisoriska regeringen var inte vald av någon, sovjeterna av miljoner.

”Segeroffensiven” var det egentliga slutet. Den ”revolutionära demokratins” stolta förhoppningar att likt franska revolutionens medborgarhärar sopa undan fiendemakterna begravdes under militär katastrof. Med fyrahundratusen stupade, sårade och fångar på två veckor, tvingades de ryska styrkorna fly hals över huvud.

Inför det katastrofala nederlaget gjorde probolsjevikiska styrkor i Petrograd och Kronstadtmatroser väpnat juliuppror men slogs ned av regeringslojala trupper. Undantagstillstånd proklamerades, bolsjevikpartiet och dess tidningar förbjöds, ledare och aktivister fängslades, partilokaler skövlades. 

Kerenskij utsågs till regeringschef med makt att återställa ordningen med hjälp av sin nye överbefälhavare Lavr Kornilov, som dock på eget bevåg marscherade mot Petrograd med militärdiktatur på dagordningen. 

I den söndertrasande ryska verkligheten var det just bolsjevikerna som kom att kanalisera stora folkliga massors revolutionära förväntningar från Februari. 

I dagens historieskrivning är det vanligt att framställa Oktoberrevolutionen som en kupp, eller rent av militärkupp, av ”det lilla bolsjevikpartiet”. Men i den söndertrasande ryska verkligheten var det just bolsjevikerna som kom att kanalisera stora folkliga massors revolutionära förväntningar från Februari. 

Med sina kompromisslösa krav på omedelbar fred och ”all makt åt sovjeterna” växte bolsjevikerna lavinartat. I synnerhet efter att ha stoppat Kornilov när regeringen hjälplöst vädjat om stöd mot sin egen hotande skapelse.

Från en kärna av kanske tjugotusen erfarna bolsjevikmedlemmar i februari räknades antalet till bortåt en kvarts miljon i oktober när de så kallade praktiki, arbetare och soldater som bar upp fabrikskommittéer och soldatråd, strömmade in i organisationerna. Vindkantringen svepte fram i både sovjeter och stadsdumor. 

I början av november var bolsjevikerna största parti i Moskva och Petrograd



I början av november var bolsjevikerna största parti i Moskva och Petrograd liksom i valen till den Andra landsomfattande sovjetkongressen som med bolsjevikisk majoritet samlades på eftermiddagen den 7 november (25 oktober). 

Som representation för över tjugo miljoner deltagare i arbetar- och soldatråd över det sönderfallande imperiet utgjorde sovjetkongressen den bredaste representativa församlingen i dåtidens Ryssland. Det var Petrogradsovjetens bolsjevikledda militärkommitté som natten före kongressen i en sorts kapplöpning med regeringen besatte centrala knutpunkter, fängslade ministrarna och lade regeringsmakten i sovjetkongressens knä. 

Foto: THINKSTOCK
Vladimir Lenin, bolsjevikfraktionens ledare.

Kupp? Visst. Revolution? Naturligtvis. 

”All makt till sovjeterna”, till de revolutionära miljonmassornas råd och kommittéer, innebar upptakten till en revolutionär omvälvning som förändrade världshistorien. 


Vid denna tidpunkt, understryker historikern Rex Wade, var bolsjevikerna och andra vänsterkrafter valda till ledningen för sovjeterna och även till fackföreningar, fabrikskommittéer, armékommittéer och en del offentliga ämbeten: ”De kunde vid denna tid helt rimligt göra anspråk på att tala för ’sovjetdemokratin’, för arbetar- och soldatmassorna i stadssovjeterna och för deras krav på sovjetmakt.”

Medan upprörda mensjeviker och socialrevolutionärer – vilkas ministrar i provisoriska regeringen gripits och avsatts – i vredesmod lämnade sovjetkongressen utsåg majoriteten Folkkommissariernas råd, bolsjevikregeringen. Kongressen manade till omedelbart eldupphör på alla fronter i världskriget och en demokratisk fred utan erövringar. Den proklamerade överföring av de stora jordegendomarna till böndernas händer, försvar av soldaternas rättigheter, arbetarnas kontroll över produktionen och nationernas självbestämmande. 


För krigs- och hungerplågade människor inte bara i Europa utan världen runt, tändes förhoppningar om ett slut på massmorden, nöden och klassförtrycket från kallhamrad överhet, kapitalistisk rovdrift och imperialism. Det var de förhoppningarna som envist vägrade slockna trots de kommande mardrömmarna av inbördeskrig, diktatur och terror, med frihetens motsats i blodigt släptåg.

Hundra år efteråt tycks allt som följde förutbestämt, men då låg historien ännu öppen.

”Attilas hunner”, ”halvasiatiska barbarismen”, ”bolsjevikiska pestfaran”, ”ryska hjordmänniskan”, ”fanatiska judekamarillan”, ”massväldet”, ”vilda asiatiska förstörelseraseriet”, ”andlig smitta”, ”bacill” och ”pestilens” – som måste ”utrotas innan den sprider sig till de ännu obesmittade folken”… 

Dyvulkanen från den gamla världens mörkaste tankar – och handlingar när ståndrätter, militärinvasioner och pogromer sökte stampa ut den revolutionära möjligheten, utgjorde inget alternativ för miljoner som sett blosset om en rättvisare värld flamma upp. Och sökte hålla det vid liv gentemot de stormar som nalkades. 


.
Håkan Blomqvist
Docent i historia, Södertörns högskola

FAKTA

OKTOBERREVOLUTIONEN 7-8 NOVEMBER 1917

Det uppror då Bolsjevikerna, en fraktion av det ryska socialdemokratiska partiet, tog makten i Ryssland.

Revolutionen inleddes med ett löst skott avfyrades från pansarkryssaren Aurora i Petrograd (dagens S:t Petersburg). Sedan intog de revolutionära styrkorna Vinterpalatset där den provisoriska regeringen, som tillsatts efter tsarens fall, vistades.

Nästan inga liv gick till spillo. Samtliga regeringsstyrkor deserterade och ett fåtal röda soldater sårades.

Kallas Oktoberrevolutionen eftersom datumet enligt den ryska, ortodoxa kalendern var den 25 oktober.