ÅSIKT

Agent med rätt att vara mänsklig

Carsten Palmær om John Le Carrés älskade mästerspion – George Smiley

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gary Oldman som George Smiley i filmatiseringen av ”Tinker tailor soldier spy” (Mullvaden) från 2011.
KULTUR

Han är kortväxt och fetlagd. Sina glasögon, tjocka som flaskbottnar, putsar han med slipsen. Kläderna är skräddarsydda men illasittande; de hänger ”över hans klunsiga gestalt som skinnet på en skrumpen padda”. Hans hustru låter sy upp kostymer åt sina alltmer luggslitna älskare på hans bekostnad. 

I denna hustru, en före detta societetsskönhet med adlig titel, är han ständigt och olyckligt förälskad. Om och om igen sviker hon honom för mer glamorösa män – racerförare, dansare, skådespelare – men återvänder alltid. Han försöker glömma  henne, men förmår inte. Deras äktenskap är ett vackert exempel på det faktum att det är olyckan snarare än lyckan som binder människor till varandra för livet.

Med jämna mellanrum får han sparken från jobbet, sätter sig i en studerkammare på något obetydligt universitet och återupptar sina studier i tysk sextonhundratalslitteratur. Men när det visar sig att någon av de högsta cheferna för den brittiska underrättelsetjänsten i själva verket spionerar för Sovjetunionens räkning är det honom man ringer upp.

Författaren John Le Carré, aktuell med ”Spionernas arv”.

Det kan förefalla som om John Le Carré, när han skapade mästerspionen George Smiley, hade en lista med James Bonds karaktärsdrag framför sig och prickade av punkt efter punkt i syfte att bygga en romanfigur som i alla avseenden var James Bonds motsats. I Smileys värld finns det inga femstjärniga hotell, kasinon och swimmingpooler; här finns bara dragiga pensionat, flagnade tapeter och oätlig mat. Inga väl skakade Martinis utan surt rödvin serverat av oförskämda kypare. Inga exotiska turistparadis – tung trafik, regniga Londongator och östtyska byhålor om hösten. Lättklädda skönheter? Icke. Här finns bara Smileys tvångsmässigt otrogna lady Ann – samt ett antal skrämda, sorgsna och anklagande hustrur till de agenter han skickar i döden.

Inga väl skakade Martinis utan surt rödvin serverat av oförskämda kypare.

De torftiga miljöerna och den illusionslösa människoskildringen har gett John Le Carrés åtta romaner om George Smiley både trovärdighet och en miljonhövdad läsarskara. I november kommer den 86-årige författarens nionde Smileybok, Spionernas arv, ut på svenska. Samtidigt passar Bonniers på att ge ut två tjocka pocketvolymer som innehåller sju av de åtta tidigare böckerna.

De två första böckerna om Smiley, Telefon till den döde och Mord i högre skolan är trivsamma och ordinära brittiska pusseldeckare. Genombrottet kommer med Spionen som kom in från kylan 1963.

Spionen som kom in från kylan är, för att citera författaren, en berättelse ”om det osjälviska och hängivna sätt på vilket vi offrar andra människor” – i det här fallet för att säkra en högt uppsatt östtysk dubbelagent.

I romanerna är George Smiley aldrig ensam huvudperson. Där finns alltid med en kontrast; en agent på fältet som gör grovjobbet. Han kan heta Alec Leamas, Fred Leiser, Jim Prideaux, Jerry Westerby – men han fyller hela tiden samma funktion: Han är den som tar alla riskerna och blir förrådd eller lämnad åt sitt öde – eller som måste offras när han riskerar operationens framgång genom att visa mänskliga känslor.

När Smileys agenter likvideras gråter han tyst och läser tysk poesi.

Spionromanen som genre uppstod under åren runt det förra sekelskiftet, då det brittiska imperiet utmanades av Tysklands upprustning och krav på egna kolonier. Författare som William Le Queux och Erskine Childers varnade för att kejsar Wilhelms unga, vitala Tyskland förberedde en invasion av det orkeslösa och byråkratiska England. Hjälten i deras romaner är vanligen en uttråkad ung man av bättre familj som genom en slump kommer tyskarna på spåren, omintetgör deras planer och återuppstår som man och patriot.

Alec Guinness som George Smiley.

Författare som Somerset Maugham (Ashenden 1928) och Graham Greene (Vår man i Havanna 1958 och Den mänskliga faktorn 1978) har utnyttjat egna erfarenheter från det brittiska underrättelseväsendet till att skriva förstklassiga spionromaner. Två andra författare med samma förflutna – Ian Fleming och John Le Carré – skulle dominera genren under det kalla kriget.

Det kalla kriget var bland mycket annat en tid då det brittiska imperiet bit för bit föll isär och skingrades. England hade stått på den segrande sidan i världskriget men förvandlades från stolt imperium till skuldsatt amerikansk satellit, något som i Le Carrés böcker gestaltas via britternas följsamhet och avund gentemot den amerikanska underrättelsetjänstens, ”kusinernas”, väldiga resurser och obekymrade brutalitet.

På femtiotalet avlöste skandalerna varann i verklighetens London: En minister delade älskarinna med den sovjetiske marinattachén. De hemliga operationerna i Baltikum (med svenskt deltagande) blev ett fiasko. Och ledare för det brittiska spionaget mot Sovjetunionen var i många år den sovjetiske agenten Kim Philby (som för övrigt lär ha varit den som brände John Le Carrés hemliga identitet inför ryssarna och gjorde honom omöjlig som spion).

Svek är det genomgående temat i John Le Carrés romaner

Vad vill den patriotiske läsaren höra när den ser sitt fosterland förnedrat? Kanske att Englands underrättelseofficerare är oövervinneliga världsmän som Ian Flemings Agent 007. Eller – som hos Le Carré – att det någonstans i den solkiga och dyrbara hemliga apparaten finns ärliga, humana och förtvivlade människor som försöker göra sitt bästa.

Le Carré skildrar sällan den brittiska underrättelsetjänstens vardagsslit på den demokratiska fasadens bakgård – att anteckna folk som går på fredsmöten, läsa andras brev och förfalska dokument. Klokt nog låter han bli att skicka Smiley till Belfast (det kunde ha kostat honom några hundratusen irländsk-amerikanska läsare). Han håller sig till det mera glamorösa kontraspionaget.

Svek är det genomgående temat i John Le Carrés romaner. Sällan handlar det om ideologi och politik, men i den Smileybok Bonniers har valt att inte ge ut på nytt, ”I sanningens tjänst” från 1990, uttalar sig Smiley om motståndarsidans sammanbrott: ”De rätta människorna förlorade det kalla kriget och fel människor vann det”.

Svek, falskhet, feghet – George Smiley väljer trots allt att fortsätta arbeta för ”fel människor”. Han tjänar sitt land och sin drottning som han älskar sin hustru: Trogen den som alltid sviker litar han på den opålitliga och tror på den trolösa.

Vad har han för val?

ARTIKELN HANDLAR OM