Svensk borgerlighet förstår inte Europa

Där högern samverkar med auktoritära rörelser växer sig fascismen starkare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anhängare till det italienska fascistpartiet Fratelli d'Italia protesterar mot en lag som skulle ge HBTQ-personer ökat skydd mot diskriminering.
Anhängare till det italienska fascistpartiet Fratelli d'Italia protesterar mot en lag som skulle ge HBTQ-personer ökat skydd mot diskriminering.

2020-talets regeringskriser speglar sig i 1920-talets. Allt är sig likt. Ernst Wigforss skrev så här om 1920-talets strider: ”En socialdemokratisk minoritetsregering kan föga uträtta men den kan i alla fall hindra motsidan från att göra något ännu sämre.”

Den självbedrägliga strategin bröt samman och 1923 utsågs Ernst Trygger till regeringschef. En djupt reaktionär högerpolitiker, ledare för det Nationella partiet och länge en kämpande antidemokrat.

Liberalerna solidariserade sig med den nationalistiska högern.

Redan efter ett och ett halvt år tvingades den liberal-konservativa regeringen avgå.

Historia kan användas både som besvikelse och tröst.

 
Från årsskiftet ska Sverige leda EU-arbetet och dagordningen för EU-2023 är fastlagd: Stärk EU:s roll i världen, påskynda klimatomställningen och skydda unionens grundläggande värderingar.

Accepterar Kristersson-regeringen de målen? Sverigedemokraterna förnekar miljö- och klimatproblemens existens. Moderaternas syn skiljer sig inte märkbart. Åkessons parti är motståndare till europeiska värderingar när de uttrycks i termer som människors lika värde, religiösa fri- och rättigheter och asylrätt. Högerpopulister har inte velat stärka EU:s roll i världen. De har förespråkat nationalism och idealiserade länge Putins moralkonservativa diktatur. Högkvarteret i Moskva delade som tack ut partibidrag med mera.

Den nya svenska regeringen ställs i EU inför ett institutionellt dilemma. Vilka särskilt betydelsefulla regeringar i EU ska Kristersson/Åkesson söka stöd hos? I Tyskland, som svenska regeringar länge haft goda relationer till, är det uteslutet att bilda regering med aktivt stöd från ett stort högerextremt parti. Den självklara logiken innebär en given tysk skepsis till alliansen Kristersson-Åkesson.

 

Franska regeringar har nog med att bekämpa sin egen högerextremism. Liberalen Emmanuel Macrons huvudmotståndare har alltid varit högernationalismen. Den franske presidentens partivän Johan Pehrson gör en annan bedömning.

Högerextremister, som blivit allt starkare inom EU, kräver inte utträde ur gemenskapen. Den nya strategin är fastlagd, enligt Viktor Orbáns ”Vi ska inte lämna EU, vi ska ta över det”.

Den auktoritäre Orbáns självsäkerhet blir än mer solid om fler regeringar, likt Kristerssons, delar ut avgörande makt till högerextremismen.

 
Svensk borgerlighet har inte riktigt förstått de ideologiska villkoren i EU; den tycks tro att högerauktoritära och främlingsfientliga partier kan domesticeras. Får de bara makt och möts med förståelse, så frigörs dessa partiers hittills framgångsrikt dolda humanistiska och demokratiska människosyn.

Domesticeringsteorin kan prövas. I Frankrike har högernationalister sedan decennier styrt en rad stora eller mellanstora kommuner. Borgmästarnas första beslut har alltid varit att rensa bibliotek, stänga musikklubbar, förbjuda konserter, ge nya namn till torg, gator och kvarter. Gatunamnet ”Mandela” har blivit till ”La Patrie”.

I Hénin-Beaumont, den franska högerpopulismens skyltfönster, möter besökare en affisch med texten: ”Välkommen – Invandrarfri zon.”

I mäktiga regionstyrelser i Spanien har högern och liberalerna allierat sig med Franco-svärmiska Vox. Som en följd har det en gång framgångsrika liberala partiet försvunnit från politiken.

Vox-anhängare har däremot inte anpassat sig. De fortsätter sina skjutningar, sitt våld och sina övergrepp mot oppositionella. Partiet försvarar den lag som ger män rätt till hustrumisshandel.

Vox ingår i samma EU-gruppering som Sverigedemokraterna.

 

I Italien har högerpartier sedan mer än hundra år samarbetat med auktoritära, antidemokratiska rörelser. Den sortens kooptering har inte avväpnat fascistnostalgikerna. Jimmie Åkessons partivänner i Fratelli d'Italia (Italiens bröder) pryder sina standar och dekorerar sina möten med symboler från Mussolinis tid. Partiet var länge sammanvävt med fascistdominerade CasaPound och terroristgrupperingen Forza Nouva.

Fratelli kommer med all säkerhet att bli det ledande partiet i den högerallians som väntas segra i parlamentsvalen i helgen. Högern kan nå egen majoritet och kan därmed ändra den demokratiska författningen.

Den italienska tidskriften MicroMega sammanfattar: ”Fascisterna kommer inte att ta över makten i Italien men de kan däremot fascistifiera makten och regeringen.”

 

Den tesen kan prövas på Danmark. Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard, som nådde samma valframgångar som Jimmie Åkesson, krävde stopp för invandring och kamp mot muslimer. Hon ville ställa invandrare utanför alla välfärdssystem. Hennes program godkändes först av en borgerlig regering, sedan av en socialdemokratisk. Kjaersgaards rekommendationer om en exkluderande populism har nått en rad högerpartier i EU. ”De infödda” ska ha förtur till sociala rättigheter, kräver till exempel franska Nationell Samling. Den tanken blir snart praktik i Sverige. Pia Kjaersgaards missionerande välfärdschauvinism har varit framgångsrik. Nu har hon dragit sig tillbaka och överlåtit den xenofobiska kampen till ett nytt danskt högerextremt parti.

Främlingsfientlighetens framgångar bygger på massivt stöd från en här av Little Englanders, les Boeufs och det som kallas ”vanliga skötsamma medborgare som stiger upp på morgonen och går till jobbet”. De ställs mot andra fattiga eller marginaliserade: arbetslösa, människor med försörjningsstöd, flyktingar, invandrare, asylsökande.

Det rasistiska upproret i Europa har förstås ekonomiska och sociala förklaringar men hänger säkert också samman med det den danske filosofen Sören Kierkegaard kallade ”ressentiment”: Känslor av egna motgångar, underlägsenhet och förorättelser projiceras på grupper beskrivna som underlägsna, hotfulla, kriminella, parasitära.

Majoritetsbefolkningen förenar nedlåtenhet med krav på befolkningen i de fattiga områdena: anpassning, integration, kanske underkastelse. ”Spola bort slöddret med högtrycksspruta”, sa den korrupte högerpolitikern Nicolas Sarkozy.

 

Långt tidigare höll högerpolitikern och lingvisten Enoch Powell sitt Rivers of blood-tal. Han beskrev invandring, särskilt av svarta, som ett nationellt självmord: ”Blodet kommer att skölja över oss som det en gång sköljde över Tibern.”

Powell höll sitt rasistiska tal i april 1968. En månad senare började arbetar- och studentrevolten sprida sig över Europa. Den sortens koloniala tänkande som Powell uttrycker ersattes av internationalism, solidaritet, tolerans. I varje fall till att börja med.

Utan förhoppningar om ens en liten repris av det mytologiserade 1968, kan man ändå i dag spåra en antydan till att politisk och social kamp kan vara på väg att ersätta eller i varje fall komplettera den nationalistiska och rasistiska.

 
Stora protestaktioner, strejker och folklig mobilisering genomförs redan i de mäktigaste EU-länderna och i Storbritannien. Fack och löntagare kräver löner att kunna leva på och att en ny grön ekonomi ersätter den döende, fattigdoms- och arbetslöshetsalstrande industrin. Den globala kapitalismen ska åtminstone reformeras. En het höst väntar.

Inför de förestående europeiska konflikterna har den gamla politiska högern och det privata näringslivet – vanligtvis globalt inriktad, EU-entusiastisk och anhängare av fri rörlighet – förenat sig med Sverigedemokraterna.

En allians av storkapital, avgrundshöger och politiskt vilsen arbetarklass.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN