När viruset väl kommer finns inget skydd

Nepal väntar på den oundvikliga katastrofen

Av: Subina Shrestha

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP

”Vi kommer att klara det här”, säger jag om och om igen till mina barn när vi går ombord på planet på väg bort från min hemstad Katmandu. Vi är på väg mot Europa, mot smittans epicentrum, för att återförenas med min man. 

När vi går igenom passkontrollen säger gränspolisen att det kommer att dröja länge innan vi kommer kunna återvända hem. ”Inte ens Brexit kunde hålla corona-viruset borta från Storbritannien”, konstaterar min nioåring när vi landar på Heathrow.

I mitten av mars vaknade Nepal plötsligt upp till den globala pandemin och införde reserestriktioner. Klättringssäsongen på Mount Everest, som varje år drar in miljoner dollar i ekonomin, har ställts in. Förra veckan införde Nepal hårda inpasseringsregler för att komma in i landet. 

Men stora grupper av människor bröt sig ur den obligatoriska gränsisoleringen och totalt kaos utbröt. Samtidigt har en halv miljon människor lämnat huvudstaden och söker säkerheten i byar på landsbygden. Från och med i tisdags är landet totalt stängt. 


I mitten av februari, när Hubei-provinsen i grannlandet Kina stängde ner, försökte Nepals regering fortfarande desperat attrahera turister från Kina. Turistministern skröt över Nepal som ett ”coronafritt” land, som ett lockbete. 2020 var tänkt att bli ett rekordår för turistandet i Nepal. Det tillhör inte ovanligheterna att våra ministrar gör bort sig fullständigt, men detta var ett slags rekord. 

Så sent som förra veckan skröt Nepals hälsominister om att landet är en frizon där smittan inte kan få fäste. Ännu i söndags fanns bara två bekräftade fall. Kanske finns många fler – ingen vet. Inte ens 500 personer har testats. Vilda hypoteser som att ”nepaleser har starkare immunsystem” och att Nepal fått en lättare variant av sjukdomen har förts fram av ledande opinionsbildare. 


Det stående skämtet i Nepal är att det enda som står mellan oss och katastrofen är Pashupatinath, landets skyddsgud. Pashupatinath är en inkarnation av Shiva, den hinduiske guden för krig, död och förstörelse, alltid halvnaken och ständigt hög på cannabis. I dessa tider, säger folk, så finns kanske inget bättre. 

Foto: Jyoti Keshar Simha
Subina Shrestha, nepalesisk journalist och dokumentärfilmare.

Nepals sjukvård är extremt illa förberett på en pandemi. Det finns få doktorer, och bara 300 respiratorer i ett land med 30 miljoner invånare. Sjukvårdspersonalen oroar sig för att det saknas kunskap, rutiner och skyddsutrustning. En tung röst från läkarkåren varnade häromdagen för att sjukvårdspersonal helt enkelt kommer tvingas fly om smittan börjar spridas.


I hela det globala syd är situationen liknande: fattiga länder där människor lever tätt, tätt inpå varandra, med underfinansierad och illa fungerande sjukvård. När viruset väl kommer finns inga resurser att sätta in, inget skydd. 

Beslutet att stänga landet har välkomnats av högljudda röster i sociala medier, men hur självisolering ska gå till i ett land som Nepal har beslutsfattarna inget svar på. I städerna lever människor i trånga enrumslägenheter utan tillgång till rinnande vatten. Många familjer delar på samma toalett. Vid minsta tecken på kris – och kriser inträffar ofta i Nepal – samlas berg av sopor i gathörnen. 

Små och stora företag och affärer och hjälporganisationer har nu stängt. Inga ekonomiska stimulanspaket har utannonserats. Och ingen verkar tänka på hur de miljoner av vanliga människor som hela tiden lever på bristningsgränsen ska kunna äta. 


Reseförbudet har drabbat migrantarbetarna värst. En tredjedel av Nepals ekonomi kommer från pengar som tjänas in av nepaleser som arbetar i Mellanöstern, Malaysia och Östasien. Många av dessa är nu fast i stekheta, överfulla arbetsläger. Många har inget arbete längre. 

Jag pratade nyligen med en grupp nepalesiska gästarbetare i Arabemiraten. De hade blivit uppsagda och övergivna av sin arbetsgivare, och sover nu i parker. De vill desperat komma hem, men gränsen är stängd.


Jag och mina barn kom till Heathrow förra veckan. Storbritannien var i kris, men svarade på krisen som om livet fortfarande var normalt. Folk skakade hand, kramades och låtsades som om de inte oroade sig. Inom loppet av två dagar förändrades allt. Folk är splittrade i två läger: mellan de som menar att insatserna kom för sent, och de som bara vill gå till puben. När nu allt stänger igen sitter jag isolerad med min familj i en stuga i norra England. Här stannar vi tills den virala apokalypsen är över. 

I Nepal, liksom i Storbritannien, råder utegångsförbud. I Katmandu är gatorna tomma. Gamla män som kommer ut för att spela kort och prata jagas bort. Min mamma oroar sig för hur länge hon kommer att kunna betala löner till sina få anställda, och avbetalningarna på sina egna lån. En del  män skämtar om att de nu måste umgås med sina fruar dygnet runt. Många kvinnor fruktar för vad som händer när de är isolerade med sina män. För isoleringen, för våldet.  

Vissa rädslor i en pandemi är universella. 


Subina Shrestha är en nepalesisk, prisbelönad journalist och dokumentärfilmskapare

Övers. Karin Pettersson

Publicerad: