Gula västarna är gröna

Johanna Frändén om en missförstådd rörelse som nu förenar klasskampen med ett starkt miljöengagemang

avJohanna Frändén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Omkring en tredjedel av de Gula västarnas sympatisörer kallar sig miljövänner.

Frågan om landsbygdens kontra planetens överlevnad fick nytt bränsle i förra söndagens partiledardebatt, sedan Moderaterna deklarerat att man vill sänka bensinskatten med en krona litern. Resten av klimatblocket i SVT-debatten handlade om svensk elförsörjning.

Det är inte omöjligt att svensk politisk miljödebatt just nu är den mest undermåliga i västra Europa.

Radikala ingrepp i människors bekvämlighet är inte någon valvinnare, det är allmänt bekant. Förra höstens snabba mobilisering mot höjd bensinskatt i Frankrike pekades snabbt ut som en springande punkt i klimatfrågan: arbetarklassen tänker inte ensam betala för den ekologiska omställning som vi alla behöver nu genast.


Man kan inte tänka på jordens undergång när man inte får pengarna att räcka till månadens slut, var en av många slogans i kampen som spred sig till flera europeiska länder. I Sverige drog ett par hundra högerradikaler på sig en gul väst och höll några mer eller mindre sekteristiska möten innan de tröttnade. Demonstranter för det mer omfattande Bensinupproret gjorde samma sak med något större framgång och protesterade nyligen mot det höjda bensinpriset på Sergels torg, samma dag som tusentals klimataktivister tågade någon kilometer därifrån.

De båda grupperna är en oumbärlig dikotomi i det tankegods som ställer ”folket” mot ”etablissemanget”. Här hittar förstås också nyhetsmedierna visuellt gäckande korsklippningar att signalera intressekonflikt med. Flera inslag och intervjuer från Bensinupprorets samlingar har gått i det absoluta löjets tecken: medelålders män med tjocka dialekter som hävdar att vi borde köra mer bil eftersom ”koldioxid är en förutsättning för människans överlevnad”, och andra visdomar som man kan hitta stöd för på Youtube.

Lyteskomik är förstås inte särskilt klädsamt. En viktigare fråga är kanske om den alls är relevant.


Snart ett år har gått sedan hundratusentals fransmän drog på sig en gul reflexväst och tog till gatorna för att protestera mot den nya bensinskatten. Det var Priscillia Ludosky, en 33-årig egenföretagare av västindiskt ursprung, som lanserade namninsamlingen som skulle komma att bli startskottet för Gula västarna.

Kulturvänstern blev nervös förstås: Var det här i själva verket ett förtäckt nationalistiskt upplopp? Bäst att ta det säkra för det osäkra och inte göra saken till sin.

Den mycket disparata rörelsen utvidgade snabbt sina krav till att bland annat gälla höjd minimilön och pension, återinförande av förmögenhetskatt, bättre bussförbindelser och vårdmöjligheter på landsbygden och fler folkomröstningar. När faktagranskningstjänster stämde av rörelsens politiska hemvist var vänsterpartiet Det okuvade Frankrike det som bäst harmonierade med Gula västarnas krav, följt av Marine Le Pens högerextrema Nationell samling. Viktigast av allt var hur Emmanuel Macron tycktes fungera som måltavla för alla inblandade.

Men bilden av en rörelse med misstänkt högerextrem slagsida hade redan tagit över på många håll i rapporteringen. Bilder på homofobiska, antisemitiska och antimuslimska incidenter i samband med demonstrationerna kablades ut i medierna och kopplades direkt till rörelsens kärna, trots att det enda man behövde göra för att ställa till det i Gula västarnas namn var att dra på sig en reflexväst och svina.

Kulturvänstern blev nervös förstås: Var det här i själva verket ett förtäckt nationalistiskt upplopp? Bäst att ta det säkra för det osäkra och inte göra saken till sin.

Som om en grupp fattiga människor som skriker efter rättvisare ekonomiska villkor och bättre medborgarservice inte är vänsterns angelägenhet så länge den inte är hbtq-certifierad. Och det är väl just på detta sätt som den folkliga resningen mot makten som narrativ betraktat har glidit europeisk vänster ur händerna på 2000-talet. Den vanlige, enkle låginkomsttagaren på landet är varken exotisk eller renlärig nog för att erbjuda en radikal motbild mot nuvarande systemfel.

Av de tillfrågade som över huvud taget placerar sig på den politiska skalan sympatiserar 15 procent med extremvänstern, mot dryga fem procent med extremhögern


När flera kvantitativa identitetsstudier om Gula västarna nu publiceras i Frankrike visar sig de flesta föreställningarna komma på skam. Av de tillfrågade vill många inte placera sig på den politiska skalan, bland övriga sympatiserar 15 procent med extremvänstern, mot dryga fem procent med extremhögern. 42,6 procent av Gula västarna identifierar sig allmänt som ”vänster”, medan knappa åtta procent säger sig vara höger- eller mittensympatisörer. Det i princip alla har gemensamt är en misstänksamhet mot den nuvarande politiska ordningen och en känsla av att det politiska etablissemanget ser ner på dem.

Men klimatet då, och den ekologiska omställningen? Gula västarna har inga problem med den heller, tvärtom. Ungefär en tredjedel av de tillfrågade definierar sig som ”miljövänner” och på frågan varför de valt att protestera mot en höjning av bensinskatten svarar en typisk demonstrant att det är lyxyachterna och flygbränslet som borde beskattas högre, de som både smutsar ner och har råd att betala för konsekvenserna. Flera av rörelsens grupper ute i landet har dessutom tagit initiativ till både kollektiva grönsaksodlingar och lokala livsmedelsmarknader, för att minska utgifterna – både de ekologiska och de ekonomiska – i produktionskedjan. Priscillia Ludosky som startade hela rörelsen har engagerat sig i miljöinitiativet Medborgerlig samling för klimatet.


Föreställningen om att arbetarklassen inte förstår sig på det akuta klimatläget fick en första törn redan i EU-valet maj i år, när Emmanuel Macrons parti tog hem samtliga arrondissements utom de fyra fattigaste i nordöstra Paris, där De gröna blev starkast.

Magali Della Sudda, forskare inom politisk historia och ansvarig för en Gula västarna-enkät med över 1 300 svar vid statsvetenskapliga fakulteten i Bordeaux, menar att klimatet är det område som rörelsen omfamnat mest under året som gått.

– Vår studie visar att de Gula västar som tycker att miljöfrågan är oviktig är i minoritet. Idén att man måste välja mellan kampen för slutet av månaden och slutet på planeten gäller helt enkelt inte, säger hon till Le Monde.

Att både Gula västarnas frontfigurer, flera fackförbund och ledarna för olika klimatinitiativ har uppmanat sina anhängare att göra gemensam sak under de senaste helgernas demonstrationer i Frankrike är ingen tillfällighet. ”Fin du monde, fin du mois, même combat!” – ”slutet på jorden, slutet på månaden, kampen är densamma!” – är den gulgröna rörelsens mesta slagord just nu.

ARTIKELN HANDLAR OM