Under ytan är Malmö ändå en arbetarstad

Företagarna prisar sig själva och glömmer vilka som betalar

avElina Pahnke

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Peter Brinch

Utanför Malmö live har en man trotsat stormen Ciara och står och röker cigarr med skinnhandskar på. Folk anländer i taxi till konserthuset som med sin kostnad på 1,3 miljarder kronor är stadens dyraste investering någonsin. Fem år har gått sedan det invigdes och nu delas det ut mingeltallrikar i foajén till Malmös näringslivsrepresentanter. Här finns lax, kalv och små pajer.  

I Malmö bor människor av 186 olika nationaliteter. Det märks inte här. Majoriteten av besökarna är vita, kostym, glasögon. Förutom de som sätter fram gratis-cavan och minipajerna. Färgskalan på kläderna går från grått till svart. Männen som minglar runt behöver inte uppsöka en glasögonstajlist. De har valt bågar som går med kostymen. 


Näringslivsgalan är den artonde i ordningen och anordnas av Malmö stad, Almi och Swedbank. När galan startade, runt millennieskiftet, skedde en rad omvandlingar av den malmöitiska stadsbilden. År 2000 invigdes Öresundsbron, två år efter att Malmö högskola invigts. Under det kommande decenniet skulle Turning torso byggas och citytunneln konstrueras. 

Processerna brukar beskrivas som Malmös omvandling från industristad till kunskapsstad. Berättelsen om staden har repeterats av politiker under 00-talet: arbetarstaden som fick företagsamheten att blomstra. Kvällens prisutdelning till näringslivet är en del av den berättelsen. Vinflaskorna byts ut längs borden. Folk tar i hand och pratar om sina arbeten.

En blond kvinna har två broscher fastsatta på sin jacka. På den ena står det: ägarinna. På den andra står det: owneress. Jag frågar vad de betyder. Att jag äger ett företag! utropar hon. Hon är uppfinnare säger hon och en gång gick hon långt i en tävling Petter Stordalen utlyste. Om han var här hade hon hälsat på honom. Har du ett företag, undrar hon. Enskild firma, svarar jag.  Sagt och gjort, ena broschen ska tas av och sätts på mig. Owneress. 


”Alla här är egenföretagare”, hör jag en man säga till en annan, men det är inte sant för Malmös kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) susar förbi och ska dessutom hålla tal. Salen är fullsatt. Bredvid mig pratar en smålänning om leasing. Vissa företag har inte en jädra aning om det här med rådgivning, berättar han, men han skulle vilja påstå att hans eget företag har spetskompetens. 

Han har otrolig taktkänsla. När husbandet drar i gång Aretha Franklins Think (”freedom”) vet han exakt hur och när han ska klappa. Ljuset släcks men min stolsgranne kan inte låta bli att viska vidare om leasing till kvinnan bredvid. Han tystnar till slut och tittar på saxofonisten som vänder och vrider på sig och blåser ut frihetens budskap. 


Tre företag är nominerade till mångfaldspriset. Videoklippen som presenterar ägarna visar fem vita personer. Vinnaren är Schööns måleri, som enligt de två vita prisutdelarna ”har många färger på mångfaldspaletten”. 

”Malmö bubblar och växer”, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh; ”90 000 nya kontorslokaler tillkom i fjol. Det är faktiskt helt grymt”. I bakgrunden visas ett bildspel på tjejer i hijab. Kommunpolitikern berättar om ett projekt som kommer att ”väcka uppmärksamhet långt bortom adresserna på Bennets väg”. 

Hon syftar på Culture casbah. Det som skulle ha blivit en skyskrapa på Rosengård, men som nu ska bli någonting annat. Vad är ännu inte spikat, men enligt stadsbyggnadsnämnden kommer det bestå av någon typ av arkitektonisk profilbyggnad. Nya bostadsrätter ska det också bli, som finansierats genom att sälja ut 1 650 kommunala bostäder.


Rosengård är en talande bild av hur storstädernas roll omförhandlats. Arbetarklassområden säljs ut och gentrifieras. Samtidigt fungerar byggnader som centrala Malmö live som skyltfönster för att locka utländskt kapital.

Malmös stadsbild undersöks i Veselinka Möllerströms avhandling Från arbetarstad till kunskapsstad där hon visar hur kommunen, som tidigare var en plats som skulle fördela resurser, nu i stället är en arena som ska öka stadens tillväxt. Här passar näringslivsgalan in, där Malmö stad utnämner individer till samhällets stöttepelare.

”Vinst är ju inget fult, vinst är ju förutsättningen för allt bra vi vill göra”, konstaterar Malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar på scenen. Publiken instämmer och applåderar länge. 


Det räcker att skrapa på ytan av Malmös varumärke för att en annan bild ska uppstå. Malmö är trots sin högskola, som blivit universitet, och trots sin Öresundsbro, som enligt Katrin Stjernfeldt Jammeh ska rymma en tunnelbana till Danmark, ändå en arbetarstad.

När priserna delas ut under kvällen belönas de som fungerar som reklampelare för Malmös varumärke, men som är en skrymmande liten procent av människorna som bor här. Majoriteten av malmöborna arbetar inte inom it eller media, äger inga företag. De är i själva verket entreprenörsstadens förlorare. Det är deras bostäder som säljs ut, deras skattepengar som går till näringslivets individer i stället för till den gemensamma välfärden. 


De finns inte på plats när galan går mot sitt slut, när vinnarna går upp på scenen med sina nyförvärvade checkar i handen och saxofonisten visar att han har ytterligare energi att ge. Han slingrar sig längst fram på scenen, böjer ryggen och riktar blåsinstrumentet mot taket i ett flåsande crescendo. 

Publicerad: