Mejla

Anna Andersson

Som litterärt stoff är syskonrelationen svårslagen

Nu synas de medelålders syskonen i böckerna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Amanda Svensson, Agnes Lidbeck och Vigdis Hjort har alla skrivit om syskonrelationer.

Kanske är det som när man letar kantareller; först ser man inga alls, sen ser man inga alls – sen plötsligt ser man dem överallt. Men jag tycker att det på sistone har kommit många böcker om relationer mellan vuxna syskon. Förra året kom till exempel Tessa Hadleys Syskonen på svenska, ­Agnes Lidbecks andra roman Förlåten med två systrar i centrum och Vigdis Hjorts sensationella och såriga Arv och miljö, om fyra syskon med väldigt olika uppfattningar om de gemensamma föräldrarna och uppväxten.

I år skriver Amanda Svensson i Ett system så magnifikt att det bländar om en uppsättning trillingar som skjuts ut som flipperkulor över världen men som förankras i relationerna till varandra. David Sedaris har alltid skrivit mycket om sin ursprungsfamilj och fortsätter med det i nyss översatta Calypso – syskonen Sedaris är nu i 50-60-årsåldern och kanske är det för att han inte skriver fiktion som som jag insåg att jag har längtat efter beskrivningar av den medelålders syskonrelationen.

Den mest omskrivna relationen är annars den som skapas av erotisk kärlek. Den mellan barn och förälder är förstås också oemotståndlig dynamit, oftast ur barnets perspektiv men det kommer också en hel del beskrivningar av vad föräldraskapet gör med oss. De senaste åren har även vänskapen lyfts fram allt mer.

Samtidigt finns syskonen där – innan du träffar kärleken, före barnen, kvar när föräldrarna är borta och kanske kärleken också – som vittnen till ditt liv, vittnen du inte kan lura. För de har sett din urperson och vet vem du är, där innerst inne. Ni som började på samma plats och sen tog varsin väg ut i livet. Det bäddar för allt ifrån total kärlek och acceptans till manipulation, avund och vrede; spännvidden för hur en relation mellan syskon kan se ut är oändlig och kan dessutom variera över tid. Och vad som än händer fortsätter man att vara syskon, till den dag man dör.

Kanske handlar det mest om identifikation. Jag har själv tre syskon och jag vet precis vad som får dem att gapskratta och vilka de ömmaste tårna är, men jag vet inte vilket kaffe de dricker eller vad en enda av deras kollegor heter. Det är en relation som är en antites till de ytliga relationerna vi just nu är så besatta av att både odla och dissekera, de på sociala medier. Där vi vet allt om varandras yta men inte har en aning om vad som pågår där bakom.

avAnna Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM