Mejla

Linda Skugge

Om jag ljugit i min dagbok hade jag inte blivit författare

Ibland vill jag stänga in mig och bara läsa och skriva i flera dygn

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: KATRIN JAKOBSEN

Författaren Sarah Manguso lär mig att det finns ett ord för oss. Hypergrafi, en okontrollerbar drift att skriva. Finns det även ett ord för behovet att alltid läsa?

Ibland är det enda jag tänker på att ta in på hotell med en resväska full med böcker och bara ligga där och läsa och skriva i flera dygn.

Jag skulle befinna mig inne i bokstäverna, melodierna, takten, i den alldeles för mjuka madrassen, det rosa handfatet, i den för lilla tekoppen, i vinglaset med vatten, i anteckningarna jag skriver i böckernas marginaler och uppleva det som Chris Kraus skriver om i I love Dick: ”Att läsa levererar det svar som sex utlovar, men nästan aldrig kan ge – att växa för att man tar del av en annan människas språk, intonation, hjärta och sinne.”

Jag snor en massa saker ur Wera von Essens dagbok till min egen. Det där om att det inte finns någon röst som inte ljuger. Att öppna munnen är att ljuga.

Jag föredrar författares dagböcker framför sådant de skrivit med tanke på publicering. Det är från ett hundöra i Sarah Mangusos Ongoingness – the end of diary. Av samma skäl gillar jag alltid demon bättre än den färdigproducerade låten.


Tracey Thorn skriver i sin tonårsdagbok om allt hon inte gör, allt som blir inställt, allt hon inte köper, fester hon inte går på. Hon ljuger om allt, inte ett ord om hur hon verkligen mår. Inget om att hon blir retad, om ångesten, om svårigheten att passa in i det feminina idealet. Det är som ett slags magiskt tänkande, genom att inte skriva om de svåra sakerna finns de kanske inte.

Själv skriver jag i min dagbok från den första juli 1991 att jag har ett behov att ta ett basebollträ och slå det mot asfalt så att flisorna flyger. Jag befinner mig på en segelbåt i Stockholms skärgård. Dagen innan citerar jag Depeche Modes Black celebration. Dagen efter förstår man att jag har missat en fest hemma i stan och att killen jag är kär i är ihop med en jättevacker tjej.

Min dagbok från den här tiden är fylld av våld och aggressioner och jag är brutalt ärlig. Trots att jag bara är sjutton år förstår jag att jag saknar ett sammanhang, ett gäng.

Tracey Thorn skriver i Another planet – a teenager in suburbia om sina vägvisare (för henne Bromley-punkarna med Siouxsie Sioux och Steven Severin i spetsen). De som tänder hennes gnista och får henne att våga följa sin dröm om att starta ett band.


För mig var det tvärtom. Hade jag följt min förorts alternativa ”the Cure-gäng”, i stället för att gå i den motsatta riktningen, hade jag aldrig blivit författare.

Det hade heller inte skett om jag ljugit i min dagbok. I stället började jag skriva utan att vare sig tänka på eller bry mig om konsekvenserna. Det räddade mig.

avLinda Skugge

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Dagbok

Böcker