Därför behöver vi de intellektuella just nu

Alla ska inte infinna sig till åsiktstjänstgöring i tider av kris

Av: Martin Aagård

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Fördelningen av landets tillgångar är rättvis, ingen svälter, ingen går arbetslös, alla barn får gå i skola.” 

Sara Lidman hade just återvänt från Nordvietnam. Det var december 1965 och hennes artikel i Aftonbladet hade fått den underliga vinjetten ”Något extra”. 

Sara Lidman hade fel. 

Ho Chi Minhs revolutionära stat var inget lyckorike, hösten 1965. 

Men hon hade samtidigt helt rätt i att USA:s napalmkrig var en ofantlig grymhet som omedelbart måste stoppas.

Sara Lidman under en demonstration i Vasaparken mot USA:s inblandning i Vietnamkriget, april 1967.
Foto: STURE WALDÖ /Aftonbladet/TT
Sara Lidman under en demonstration i Vasaparken mot USA:s inblandning i Vietnamkriget, april 1967.

En intellektuell är nödvändigtvis inte särskilt intelligent

Och hennes enträgna kamp var en av orsakerna till att Sverige 1969 blev det första västland som upprättade diplomatiska relationer med Nordvietnam


Det är inte särskilt svårt att definiera en intellektuell ur ett materialistiskt perspektiv. Det är en person för vilken lösningen av ett problem stannar vid att hen skriver några ord på ett tangentbord. Framförallt är det en person som får sin utkomst av att knattra på tangentbordet, eller möjligen skrika in i mobiltelefonen.

Katrin Zytomierska är alltså på flera sätt en intellektuell.

Anders Tegnell är inte det.


En intellektuell är nödvändigtvis inte särskilt intelligent – tvärtom finns det många bevis på motsatsen, om man nu promt ska dela in världen i ointelligenta och intelligenta människor. Det är en ganska ointelligent syn på världen.

De intellektuella har alltid varit väldigt få, oftast har de kunnat försörja sig inom den akademiska sfären, men i takt med att produktionskraven ökat där har antalet fria universitetsintellektuella minskat. De har huserat på kultursidorna och i den litterära världen. Men produktionsförhållandena förändras även där. 

Tekniken har skapat möjligheter för en ny klass intellektuella som själva gärna kallar sig för ”the dark web”, vilket låter ganska spännande, men i grunden är de helt vanliga intellektuella som försörjer sig med swish, patreon eller andra former av donationer.

Joakim Lamotte tillhör därför, så vitt vi vet, den intellektuella klassen. 

Alex Schulman är inte heltidsintellektuell eftersom hans försörjning baseras på att dra läsare till Expressens annonsörer eller att marknadsföra produkter i sin podcast.

Det är inte alltid hans formuleringar som är varan.


Personer som imiterar den intellektuelles arbetsvillkor och aura, men som betalas av institutioner, företag eller tankesmedjor för att skapa politiska argument eller marknadsföra produkter är de pseudointellektuella. Inte för att de är posörer eller särskilt pinsamma, utan för att deras finansiärer inte betalar dem för att formulera sina egna slutsatser.

De säljer helt enkelt inte egna idéer.

Men frågan är vad vi ska ha de intellektuella till?

När Kajsa Ekis Ekman (intellektuell) recenserar den blixtsnabbt skrivna antologin om Coronaviruset ”Sopa de wuhan” upprörs hon över att alla de inblandande intellektuella nu gjort bort sig. Giorgio Agamben (intellektuell) som tidigare åtnjutit stort förtroende bland vänstern har förvandlats till någon sorts virushaverist. 

Ekmans kritik av bisarra konspirationsteorier på vänsterkanten är befriande och hon vädrar optimism över att staten äntligen rehabiliterats efter 30 års nyliberal syrebrist. Förhoppningsvis kommer den tillbaka starkare än förut. 

Men hon vill samtidigt att de intellektuella ska ha vett att hålla tyst i en tid av kris. 

Det har varit en klassisk uppgift för de intellektuella att inte underblåsa krig och konflikter. Att istället uppfinna strategier för de-eskalering.


Hon är inte ensam om att vilja få tyst på den tjattrande klassen just nu.

Victor Malm i Expressen (inte intellektuell) angriper Lena Einhorn (intellektuell) för att hon, en författare, försöker kritisera statsepidemiologens metoder. Einhorn verkar onekligen vara ute och cykla i samma skog som Peter Wolodarski (inte intellektuell) men frågan är om de intellektuella måste infinna sig för tjänstgöring, när det är påkallat.

Beredskapsjournalistik kallas det när vi journalister slutar ställa kritiska frågor på grund av yttre hot. Den är direkt samhällsfarlig. 

Alla former av intellektuell karantän är minst lika skadlig. 


Det har varit en klassisk uppgift för de intellektuella att inte underblåsa krig och konflikter. Att istället uppfinna strategier för de-eskalering. Vietnam, Afghanistan, Irak, tredje ståndpunkten… listan på konflikter där de intellektuella klassen intagit en annan hållning än det politiska etablissemanget är lång.

Men de intellektuellas roll efter kulturkriget och kriget mot terrorismen – två sidor av samma mynt – har förändrats. De har blivit besatta av att förstå. Att förstå är inte dåligt, men att vara expert på intrigerna i Vita huset är viktigare än att ha en hållning till den amerikanska utrikespolitikens konsekvenser.

Foto: SLOUGHT FOUNDATION
Slovenske filosofen Slavoj Zizek.

De menar att såna svåra frågor bör lämnas till de vuxna i rummet: försvarsindustrin, Donald Trump (inte intellektuell) och talibanledare

Pierre Bourdieu, som i den lätt konservativa skriften ”Om TV” beskrev hur de ”journalist-intellektuella” (såna som jag själv) slogs med den intellektuella klassen om medieutrymmet, skulle nog säga att de journalist-intellektuella vann striden.

Och de journalist-intellektuella har hållit tyst om Jemen, Ukraina och fortsättningskriget mot terrorismen. USA:s reträtt från Afghanistan skildras av Homeland, inte i debattartiklar på kultursidorna. Möjligen med undantag för några av Carsten Jensen (intellektuell) i DN.


Det tycker många så klart är bra. De menar att såna svåra frågor bör lämnas till de vuxna i rummet: försvarsindustrin, Donald Trump (inte intellektuell) och talibanledare. 

Hur dömer vi den som stödde grupper som först bekämpade Assad och sedan förenade sig med i IS?

Foto: REMY DE LA MAUVINIERE/Francois Mori / TT/WIKIPEDIA
Pierre Bourdieu, Peter Handke och Julia Kristeva


Den inledande tystnaden om Syrien var  begriplig ur ett journalistintellektuellt perspektiv. För vem kunde stå på på exakt rätt sida i alla konflikter i kriget? Vem hade analysen klar för sig från början? Hur dömer vi den som stödde grupper som först bekämpade Assad och sedan förenade sig med i IS? Och de som teg av rädsla för att ha fel, hur ska vi döma dem?

Det är en omöjlig uppgift att lösa för en person vars trovärdighet helt upphör om man gör såna felbedömningar.

Så vi behöver de intellektuella. 

Många av dem kommer ofrånkomligen att ha fel, fruktansvärt fel, till och med. 

Jag påminner gärna om när Julia Kristeva (intellektuell) och hundratjugonitton andra franska intellektuella för två år sedan ville förbjuda Koranen för att stoppa terrorismen. Och Peter Handkes försök att begripa våldet i Jugoslavien är det kanske ingen som glömt.

Vem ska erbjuda en marknad för deras åsikter när kulturlivet och media krisar?


Men det finns ingen annan samhällsklass som i tider av kris, krig eller pandemi har råd att ha fel. Och därför vågar föreslå andra strategier än de som omfamnas av den politiska klassen. Inte för att de är särskilt begåvade, utan just för att de är de enda som inte tar en risk när de gör det.

Om vi tycker att de behövs måste vi fundera över produktionsförhållandena för de intellektuella. Vem ska erbjuda en marknad för deras åsikter när kulturlivet och media krisar?

Om det bara är Swish och Patreon kommer vi framöver vara hänvisade till Slavoj Zizek och Joakim Lamotte.

Och de kommer betydligt oftare ha fel än rätt. 

Coronapandemin är inget napalmkrig, ingen invasion av ett land i mellanöstern, men det är en kampanj där vi i lika stor utsträckning är utelämnade åt politiska och ekonomiska intressen när besluten ska fattas.

Det är en kris som förtjänar sin egen Sara Lidman. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.