ÅSIKT

Jag har slutat att kalla mig vänster

Åsa Linderborg: Idén om alla människors lika värde är för futtig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Var femte av alla som röstar på nyliberala Centerpartiet definierar sig som vänster. Många inom vänstern tror att DN är en vänstertidning.

Begreppsförvirringen är så stor nu att jag har slutat kalla mig vänster. Jag är något annat, något mycket mer än vänster; jag är socialist. Jag vet nämligen att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.


När liberalerna och vänstern är som bäst andas de med samma mage i frågor som yttrandefrihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter. När de är som sämst relativiserar de sina historiska segrar i antifascismens namn.

Liberaler och vänstersinnade är överens om formell jämlikhet, såsom att ingen på grund av kön, etnicitet, hudfärg, sexualitet och så vidare nekas en utbildning, ett jobb eller ett hyreskontrakt. Men att bygga ett samhälle där alla har ungefär samma förutsättningar under en hel livstid, det är något helt annat. Reell jämlikhet kräver ett radikalt annorlunda ekonomiskt system. Vi kan kalla det socialism. Ett annat ord skulle kunna vara demokrati – demokrati på riktigt.


Jag är socialist för att min världsåskådning omfattar något mer än den futtiga idén om alla människors lika värde. Jag vet att alla människor har ungefär samma behov. Det är därför vi kan förstå varandra, utvecklas och bygga samhällen ihop. Eftersom vi har samma behov ska vi också dela resurserna lika. Allt annat är orättvist.

Mycket i livet är just orättvist och inget vi kan råda bot på. Vissa dör unga, vissa är vackra och andra inte, alla som vill kunna spela ett instrument är inte musikaliska. Desto större anledning att åtgärda det som går. Ojämlikheten kan vi faktiskt göra något åt. Att omfördela rike­domarna – vad hindrar oss? Vi har gjort det förut.

Det räcker inte med att säga att vi måste stärka välfärdsstaten. Vi måste avslöja de krafter som blockerar idén om jämlikhet och samtidigt skapar nya orättvisor. Det är därför en vänsterpolitik värd namnet måste vila på en maktanalys av hur den härskande klassen gör när den härskar, ekonomiskt och ideologiskt.


En socialist kan förskansa sig bakom hur många förnuftsargument som helst. Vissa kan också, som jag själv, peka på en egen upplevelse av klassamhällets skrankor.

Alla har inte den erfarenheten men de kan vara socialister, eller något slags vänster, ändå. Till sist handlar det nämligen om en känsla för vad som är rättvist. Empati med sina medmänniskor, helt enkelt.

Kort sagt: Jag är socialist för att jag anser att vi ska äga och bestämma gemensamt. Alla
andra sätt att organisera sam­hället är mer eller mindre ojämlika och orättvisa – och dömda att förr eller senare gå under.

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM