ÅSIKT

Hans jobb – att identifiera döda flyktingar

Pavlos Pavlidis obducerar de döda i floden Evros – den sista barriären på vägen till Europa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: VILHELM STOKSTAD
Pavlos Pavlidis är rättsläkare på Universitetssjukhuset i Alexandroupolis. Hans mål är att kunna ge svar till anhöriga om vad som hänt deras släktingar. Att ge dem ett avslut.

avUrban Hamid

KULTUR

Enligt grekiska myndigheter tog sig 42 000 migranter in i Grekland 2018. Av dessa kom ungefär 12 000 via floden Evros där många dör under den allra sista etappen på resan till Europa.

Aftonbladet Kulturs Urban Hamid har besökt rättsläkaren som obducerar dem.


Våra steg ekar ihåligt mot cementgolvet i den långa och dåligt upplysta och oändligt långa kulverten. Väggarna är vita och golvet brunt. En obehaglig lukt av död sköljer över oss när vi skjuter upp den tunga järndörren och kommer in i en kortare korridor. Den leder till bårhuset på Universitetssjukhuset i Alexandroupolis.

På väggarna sitter planscher med bilder av olika sjukdomsangripna kroppsorgan. Några svarta fåtöljer i konstläder står uppradade längs väggen. Och där i slutet av korridoren står den. Den svarta ensamma kistan – utsmyckad med vitt tyg står den ovanpå en kromad sjukhusbår. Under kistlocket ligger en okänd person som omkommit i år i floden Evros kalla och obarmhärtiga vatten under sitt försök att ta sig från Turkiet till Grekland. Det är här på doktor Pavlos Pavlidis obduktionsbord som flyktingar och migranter som förolyckats hamnar.

– Titta på hans ansikte. Det finns nästan ingenting kvar av ansiktet. Och problemet är att även om det hade funnits pass eller någon form av ID-handling av papper, så skulle det inte ha funnits någonting kvar av det efter 20 dagar i vattnet, förklarar doktor Pavlidis.

På sin dator bläddrar fram den ena obduktionsbilden efter den andra på människor som dött under flykten. Han arbetar som rättsläkare på Universitetssjukhuset i Alexandropolis och är snart inne på sitt tjugonde år. Han är lång och magerlagd och hans ansikte visar tecken på att han kanske inte alltid får tillräckligt med sömn. Arbetet har satt sina spår. Han tar emot mig och fotografen Vilhelm Stokstad inne på sitt kontor. Här är det bra ventilation och isolering så man slipper känna den kväljande lukten. Kontoret ser ut som vilket kontor som helst, ett stort skrivbord, ett par besöksfåtöljer och några glasskåp som nästan når ända upp till taket. Hyllorna rämnar av souvenirer från olika länder, pärmar, tidskriftssamlare, böcker och inramade fotografier.

1 av 2 | Foto: VILHELM STOKSTAD

Vi tror att det är minst lika många som dör på den turkiska sidan som på vår

Sedan doktor Pavlidis började sitt arbete som rättsläkare har han obducerat cirka 400 kroppar. Det är människor som flytt undan krig och elände eller som drömt om ett bättre liv i Europa men som omkommit i floden Evros innan de nått sitt mål. Hittills i år har sju personer dött i det området. Han och kollegerna tar bara hand om de flyktingar och migranter som dött på den grekiska sidan.

– Vi tror att det är minst lika många som dör på den turkiska sidan som på vår. Men samtidigt får vi räkna med ett stort mörkertal. Vi tror att det kan röra sig om så många som 1400 dödsfall bara på den grekiska sidan, konstaterar rättsläkaren med en djup suck.


Floden Evros börjar i Bulgarien och efter cirka 480 km utmynnar den i Egeiska havet. En sträcka på 192 km av floden utgör den naturliga gränsen mellan Grekland och Turkiet.

Sedan 2012 är stora delar avspärrade av ett taggtrådstängsel. Just den här vägen betraktas som mindre farlig och besvärlig än den som går från Izmir och till den grekiska övärlden. Men det är inte på något sätt riskfritt att försöka ta sig över floden. Vattnet är kallt på vintern, oerhört strömt på sina ställen och grumligt så att man inte alltid ser grynnor.

De vågar inte tända eldar för då kan de upptäckas av militär eller polis

Enligt statistik som doktor Pavlidis tagit fram är 55 procent av dödsfallen orsakade av drunkning och runt 25 procent dör av hypotermi, nedkylning. Det har många olika orsaker. Flyktingarna och migranterna åker över floden i gummibåtar som är överfyllda med människor. Eftersom de inte får ta med sig några väskor har de flera lager av kläder på sig som gör att de tyngs ner när kläderna suger åt sig vattnet och helt enkelt inte orkar simma, utan sjunker. De som tar sig över till Grekland efter att ha legat länge i vattnet är genomkylda och har inga torra kläder att ta på sig.

– De vågar inte tända eldar för då kan de upptäckas av militär eller polis. Här kan du se en bild av ett par flyktingar som dog av hypotermi på land. Polisen hittade dem i ett litet skjul. Det fanns ved men de vågade inte elda, säger doktor Pavlidis och visar en bild av två mäns kroppar som ligger bredvid varandra.


Ett mindre antal dör av andra orsaker. Det kan röra sig om om bil- eller tågolyckor. Tidigare när vissa områden var minerade hittades många som dödats av landminor.

– Men efter 2009 har vi inga sådana dödsfall. I samband med kriget i Syrien såg vi en märkbar uppgång av dödsfall. Och en annan sak vi lade märke till var att vi även fick in kvinnor. Men före kriget såg vi inga kvinnor. Då var det mest unga män som dog, konstaterar doktor Pavlidis.

Trots att det fruktansvärda kriget i Syrien har tvingat så många på flykt, kommer många av de omkomna från andra länder.

– De flesta personerna jag har kommer från Pakistan. Nummer två är Afghanistan och på tredje plats kommer Syrien. Det är många som kommer från Bangladesh. De senaste två, tre åren har det kommit många från Algeriet och Marocko, förklarar doktor Pavlidis.


Bakom statistiken gömmer sig många tragedier. Det kan vara människor som tvingats fly för sina liv eller ungdomar som satsat allt på att ta sig till Europa för att få ett bättre liv och en ljusare framtid men omkommit på vägen. För anhöriga innebär det att de vandrar i ovisshet om som hänt med deras döttrar, söner, bröder, systrar, pappor eller makar. För doktor Pavlidis har det blivit en livsuppgift att bringa klarhet i deras öden så att anhöriga ska gå kunna vidare i livet.

– Jag får en sorts etisk tillfredsställelse. Därför att jag kan ge svar till de anhöriga. Det kan vara en mamma eller pappa från Pakistan eller Afghanistan som väntar på ett samtal ifrån sin son. Jag ger dem ett svar. Det är inget glädjande svar, men det är ett svar. Det är ett sätt att ge dem ett slags avslut, förklarar doktor Pavlidis.

Vi får in väldigt få kroppar av riktigt små barn eftersom fisken i floden tar dem

Under åren har många föräldrar som letat efter sina barn tagit kontakt med doktor Pavlidis. För en månad sedan kom en pappa in på sjukhuset. Han var den ende överlevande i en familj i en båt som kapsejsat på Evrosfloden sex månader tidigare:

– Pappan överlevde men hans tre barn och hustru dog. Båten kapsejsade och alla drunknade. Bara ett av barnen hittades, säger han och blir tyst en stund innan han fortsätter:

– Barnet var 14 år gammalt.

Han vänder bort blicken och tittar ut mot korridoren där ingången till obduktionssalen ligger och sedan säger han något som är svårt att ta till sig:

– Vi får in väldigt få kroppar av riktigt små barn eftersom fisken i floden tar dem.

1 av 8 | Foto: VILHELM STOKSTAD

Tystnaden lägger sig inne på kontoret. Alla tre sitter tysta och försöker ta in det läkaren berättat. Plötsligt reser sig rättsläkaren upp och går fram till bokhyllan och tar fram en stor papperskartong som är fylld till bristningsgränsen med numrerade små plastpåsar med ägodelar som tillhört de döda migranterna och flyktingarna. Det är smycken, amuletter, kors, medicin, ringar, pengar, bilder och mobiler. Tillhörigheterna som upphittats tillsammans med de döda kropparna berättar de avlidna ägarnas historier. De berättar om det var en man eller en kvinna, ibland till och med vilket land de kommit från - men tyvärr väldigt sällan namnet på personen. Därför tvingas doktor Pavlidis utföra ett detektivarbete för att försöka identifiera personerna. Han letar efter tydliga kännetecken som kan hjälpa till att identifiera de döda. Det kan röra sig om en tatuering, ett födelsemärke, ett ärr eller liknande. Allt bokförs och fotograferas.

Den här amuletten tror jag tillhör en man från Somalia eller Nigeria

Sedan obduceras kroppen och vägs och mäts och dödsorsaken fastställs. Organ tas ut och vägs. Det tas dna-prov. En lista på tillhörigheter och beskrivning av kläderna som hittats på kroppen registreras. Rutinen att ta dna-prover infördes för drygt 10 år sedan. Medan han berättar om sin arbetsprocedur tar han fram en plastpåse och drar sedan fram en sak i läder:

– Den här amuletten tror jag tillhör en man från Somalia eller Nigeria, säger han och vrider på den och betraktar den ut olika synvinklar. Sedan fortsätter han:

– De här personliga tillhörigheterna är väldigt viktiga för de kan vara något karakteristiskt för en person som gör att släktingarna kan identifiera den anhörige.

Kropparna får ligga ett par månader i kylrummet innan de förs vidare till en gravplats där de begravs. Det unika nummer som kroppen tilldelats i samband med obduktionen följer med den även när den begravs genom att graven markeras med samma unika nummer.

Tanken är att om anhöriga lyckas identifiera kroppen ska de kunna hitta deras gravplats. Mellan 25 och 30 procent av kropparna som obducerats har gått att identifiera. Det är något doktor Pavlidis inte är helt nöjd med. Han önskar att flera familjer ska få veta vad som hänt deras nära och kära.

Foto: VILHELM STOKSTAD

Jag har hans kreditkort med hans namn på men det är ändå som han vore utan namn

Han bläddrar igenom högen av plastpåsar och stannar till och lyfter fram en påse som innehåller ett litet fotografi av en ung kvinna, ett kreditkort med ett kinesiskt namn och några andra tillhörigheter. Han skickade en bild av kreditkortet till Röda Korset som tog kontakt med kinesiska ambassaden. Men fick till svar att det fanns två eller tre miljoner med just det namnet. Så därför kunde man inte identifiera mannen.

– Jag vet inte varför. De kanske inte ville identifiera honom för jag har ju hans namn och kreditkortsnummer här. Och det måste ju vara samma sak i Kina att varje person har ett eget personligt nummer på sitt kreditkort. Jag har hans kreditkort med hans namn på men det är ändå som han vore utan namn, konstaterar doktor Pavlidis.

Foto: VILHELM STOKSTAD

Om någon kommer hit om tio år och ger mig sitt dna. Ja, då kan jag hitta graven där personen är begravd

Just samarbetet med ambassader är viktigt när det gäller identifiering av de döda. Enligt doktor Pavlidis har han ett väldigt gott samarbete med framför allt Afghanistans, Pakistans och Marockos beskickningar.

Det system som han infört som innebär att allt sparas och registreras och samarbetet mellan honom polis, Internationella Röda Korset och ambassader har lett till att några familjer fått klarhet i vad som hänt deras anhöriga.

– Under de år som jag arbetat så har jag 20 fall, där familjerna kunnat hämta kropparna från graven och begrava dem där de har velat, säger doktor Pavlidis.

– Eftersom vi sparar dna och allt innebär det att om någon kommer hit om tio år och ger mig sitt dna, ja då kan jag hitta graven där personen är begravd.

ARTIKELN HANDLAR OM