Slampoesin flödar in i förlagspoesin

Nino Mick: Bokpoeter och slampoeter ölar och pratar poesi, bara inte med varandra. Så har det varit i decennier. Men nu har något öppnats upp.

avNino Mick

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: NADIM ELAZZEH
Nino Mick debuterade i bokform med ”Tjugofemtusen kilometer nervtrådar”.


Spoken word-poeter som släpper diktsamlingar är inget unikt för det sena 10-talet, men aldrig tidigare har det gjorts med så täta intervaller av så stora förlag.

Förutom undertecknad så har vi Yolanda Aurora Bohm Ramirez med debutsamlingen Ikon, och Olivia Bergdahl med sonettkransen Barnet. Natur och Kultur fick äran att ge ut Revolution Poetrys ståtliga antologi, och nästa månad debuterar Mona Monasar med Modersmål på samma förlag.

Något har öppnats upp, inte minst efter Förenade Förorters oöverträffade bedrifter som arrangörer för Ortens bästa poet. Viola Bao skrev i början av året att 00-talets språkkritiska paradigm definitivt är över, och ett av flera trendbrott är en ”uppluckring av de rågångar som separerat förlagsutgiven poesi från spoken word” (DN 18 jan).

Jag menar att poetry slam bör förstås som en parallell litteratur, en annan poesi. Litteraturer struktureras av hur verken når publiken och poeter når varandra. Scenen och boken har ofrånkomligen olika villkor för distribution och organisation.

Hörseln är inte synen. Att gå till en lokal med sina vänner blir aldrig samma sak som att ensam sjunka ner i en soffa med en bok. En poängtavla är inte en förläggare. Bonnierkoncernens ackumulerade kapital är inte ett direktdemokratiskt slam master-möte med ambulerande arrangörskap, och inget av detta är Förenade Förorters styrelsearbete.

Av dessa anledningar och fler så har vi (minst) en slampoesi och en förlagscentrerad poesi vars paradigmskiften inte går i takt, vars normer för form, innehåll och teman skiljer sig åt. Nätverken överlappar sällan.

I juni månad så åker utvalda nordiska författare till Biskops-Arnö på debutantseminarium, samtidigt som vinnare av nationella mästerskap i poetry slam åker till VM i Paris. Bokpoeter och slampoeter ölar och pratar poesi, bara inte med varandra. Så har det varit i decennier.

När Johannes Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya så mottogs han förbluffat av kritiker – här dyker det plötsligt upp en ung poet som använder Illiaden och återupprättar den poetiska bilden, metaforerna!

Är det vad som hänt de senaste åren? En sorts ökad ”import” från estradpoesin? 

Om Daniel Boyacioglu har det noterats att hans tidiga dikter inte lät sig ”styras av konventioner”. Victor Malm skrev entusiastiskt att blandformen i Niklas Åkessons Sokrates död gjorde något ”så besynnerligt och egenartat, att jag fortfarande undrar vad det är jag har läst” (Sydsvenskan 11 sept 2014).

Naima Chahboun debuterade 2011 med Okunskapens arkeologi och recensenterna uppmärksammade ljudande effekter, scenisk energi och den ovanliga formen med dubbla spalter. Chahboun sa i en intervju att ”det finns poeter som kommit direkt från slammandet, som Johannes Anyuru. Men när de kommit in i värmen och blivit ’riktiga poeter på pappret’ har man glömt deras ’mörka förflutna’”.

Cirkeln sluts när Chahbouns eget ”mörka förflutna” glöms bort lagom till släppet av hennes nya diktsamling Äpplen och päron. Mönstret upprepas, ett par glädjande undantag till trots (BT 19 aug, Kulturnytt i P1 20 aug).

Spoken word-poeter verkar mer ofta än sällan ha fört in element som överraskat kritiker och frångått rådande trender inom den förlagsutgivna poesin. Samtidigt har våra band till poetry slam glömts, gömts eller behandlats ytligt av kritiker.

Yolanda Aurora Bohm Ramirez och jag valde olika vägar när vi adapterade scendikter till boksidan. Jag förberedde för en assimilation i bokkulturen. Yolanda å sin sida fajtades för det muntliga, för den estetiska visionen att spoken word ska pusha bokpoesins gränser.

Det kan jämföras med olika metoder vid översättning, att antingen anpassa texten till målspråkets konventioner och oskadliggöra det främmande, eller låta källspråkets annanhet följa med in i den nya kulturen, desorientera och vitalisera språket.

Det finns en systemteori med 50 år på nacken – polysystemteorin – populär inom translation studies. Kulturforskaren Itamar Even-Zohar som utvecklat teorin menar bland annat att översatt litteratur kan bli av ökad vikt i en litteratur som krisar. Det tidigare perifera flyttas in mot centrum. Nya genrer, former och bildspråk inhämtas från andra traditioner, och litteraturen friskas upp.

Är det vad som hänt de senaste åren? En sorts ökad ”import” från estradpoesin? Anyuru och Boyacioglu blev visserligen uppmärksammade och uppskattade för sina debuter i mitten av 00-talet, men det språkkritiska paradigmet stod i full blom och nya grenar fick inte plats i kronan.

Nu är läget ett annat. Vi får väl se om bokfabrikernas maskinerier kommer suga upp de ”bästa” av oss, slänga sig med ”spoken word” som ett säljande buzzword, men i övrigt inte ägna någon uppmärksamhet åt den kollektiva arbetsinsats som föranledde vår ankomst till boksidan. Alla som bidragit till återväxten bland poeter och poesiälskare genom att hålla scener i gång.

När jag beskriver poetry slam som en parallell poesi menar jag inte att den skulle äga kapital eller utrymme likvärdigt med förlagspoesins. Spoken word-scenerna – för det handlar om flera – är avhängiga tusentals och tiotusentals timmar ideellt arbete.

Jag vill åt både scenens och bokens styrkor och egenheter, liksom utbyte och ömsesidigt erkännande.

Att organisatörer bränner ut sig och scener inte kan fortsätta är sorgligt varje gång. Och när något så välorganiserat som Ortens bästa poet förra året lades ner på grund av underfinansiering och uteblivet stöd, toppat med polistrakasserier i tunnelbanan ...

Den sorgen bärs av de hundratals poeter och tusentals poesiälskare som saknar sin scen i år (om än lindrad av Förenade förorters kurser och höstens föreställningar i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern Stockholm).

Vidare har det hittills hört till estradpoesin att det som händer på scenen sällan dokumenteras eller sprids vidare till andra platser, som exempelvis en tidskrift. Det gör å ena sidan att lokala scener utvecklar egna normer med intressanta variationer sinsemellan.

Å andra sidan, när poeter och arrangörer lämnar scenen så försvinner också den rörelsehistoria de bär på. Utan bevarande plattformar så formas ingen samsyn på estradpoesins kanon och historia.

Det som ger spoken word dess egenhet – att använda scenen i stället för tryckpressen – gör att den tappar minnet. Alltså väntar stora utmaningar för den kritiker eller förläggare som vill stifta djupare bekantskap med skugglitteraturen poetry slam. Men den första är att bege sig utanför Stockholm, eller åtminstone utanför tullarna.
Likt en översättare har jag dubbla lojaliteter. Jag vill åt både scenens och bokens styrkor och egenheter, liksom utbyte och ömsesidigt erkännande. Det gläder mig att en bakgrund inom poetry slam inte osynliggörs lika ofta numera, men nu hoppas jag på recensioner som inte bara nämner det som en pliktskyldig artighet.

För mig kändes det i alla fall weird. Som att en total främling höll tal på ens bröllop.

ARTIKELN HANDLAR OM